Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 31
SVENSK LÄRARETIDNING.
611
även om näsan var smutsig, och ett stort hål gapade på strumpknäet. Vi mota ej dessa leende barnamunnar, som kunde svara sa naivt, och vilkas ofta rätt träffande infall förlorade elakhetens udd genom oskuldens solstråle. Långa, gängliga, kantiga figurer äro de, hållningen osäker och slankig, rösten skrovlig och sprucken. Mammorna säga, att deras gullgrisar »vuxit ifrån sig». Andra kalla det slyngel- och slynåren. Men de sjuda av livskraft. Därför spänna de krafterna i våldsam brottning på skolgården. Livs-saven genom sjalen flödar ofta ut i kraftuttryck och ordvändningar, som vi finna både vidriga och abnorma. Minerna och åtbörderna vittna ingalunda om förfining och ans. Skolbänken känns iför trång. Benen slängas ett stycke ut åt gången, ena handen ger ett stadigt stöd åt hakan, medan den andra sättes vårldslöst i sidan, och med ett spotskt leende möter den nye eleven sin gamle plågoande, som tack vare den stränga skolordningen, man icke sluppit ifrån, fast man växt sig stor och har eget »jobb». Ty skall något väcka självmedvetenhet och känsla av oberoende samt stolthet över att vara en arbetande medlem inom samhället, sa ar det detta första egna arbete, som den brådmogna ungdomen får. Det ligger ’mera for dem an skolplugget.
- Ack, ack, ack! - suckar Skolmagister n och skakar betänkligt sitt av pedagogisk vishet fullpropade huvud - sa förändrade och fördärvade de kara barnen blivit, sedan d-e lämnade folkskolan! Hur skall man (kunna fostra och leda dylika elever?
Jag vill svara: slå till ett hjärtligt och förstående handslag, när de unga kavat träda in i fortsättningsskolan, låt dem kanna, att här mota de förståelse och vänskap, att här värdesättes oc’h uppskattas det unga priäktiga material, som! fortsättningsskolan erbjudes, och den lätt pansrade borgen ar tagen, motståndet från början brutet och disciplinen lagd på rätt bog. Det finns val knappast någon ålder, som blir iföremål för sa mycken kritik som ungdomstiden. Det sparas ioke på hårda ord och skarpa omdömen. Och likväl! Det unga sinnet och hjärtat ar nog ej på långt när sa fördärvat, som vi mången gång äro färdiga att tro. Mycket av det yttre motbjudande, som röjes hos fjorton- och femtonåringen, ar en efterhärmningslek. Allt kommer ej ’från ett inre medvetet viljeliv, utan det mesta ar stank från yttre inflytelser, som kunna rotfastas och bliva bestående för sjiälslivets utveckling och karaktärens danande. Här ar det nu, som fortsättningsskolans fostringsproblem skall utlösas, här ar fostrareuppgiften om någonsin aktuell, uppfordrande och nödvändig. Detta har också i fort-sättningsskolestadgan och undervisningsplanen tillfullo beaktats och ar andemeningen i alla dess stadgars tillämpning. Att vidga de ungas blick för och iföröka deras insikt om deras [medborgerliga plikter, att genom den yrkesbetonade undervisningen bibringa dem en praktisk duglighet, att lära dem tillämpa den teoretiska kunskapen på gagnande sätt ute i livets både enskilda och sa-mhällsford-rande lägen, att med fast och erfaren hand leda dem in på livets ratta vägar, att stödjande dana deras karaktär och låta ung-
domslivets ljusa, rika var fyllas med solljus och löftenas hoppfulla grönska, det ar fostrarens stora och ansvarsfulla men på samma gång hlärliga och tacksamma uppgift.
Instämmande i allt detta, invänder kanske någon, att kunskapsmeddelelsen ooh fostrareuppgiften ju tillhöra varje skola, och överflyttar man .fortsättningsskoleleverna på t. ex. ett sjunde läsår, eller, där en Sjuklassig folkskola redan finnes, på ett åttonde skolår, sa går ju denna ungdom ej förlustig vare sig den intellektuella eller etiska fostran, som fortsättningsskolan ger. Därför, menar man, gives ju skäl för denna skolas avskrivning i vissa fall, och i övrigt bör en tidsinskränkning utan vidare vara påkallad. Det ar möjligt, att national- och lokalekonomiska synpunkter utgjort huvudmotivet för dessa ’meningar, understödda av det allmänna förmenandet att fortsättningsskolans kunskaps-och fostringsresultat icke har någon balansmotsvarighet i omkostnaderna. Mot det förra alternativet har jag den bestämda uppfattningen, att fortsättningsskolan ar lika fullt berättigad och har sin ovedersägliga fost-ringsuppgift att fylla, huru många årsklasser folkskolan an upplägger som obligatoriska, ty det ar sedan ungdomen lämnat den egentliga folkskolan och trätt ut i livets tvekamp, -som fortsättningsskolans stödje- och fostringsarbete börjar, sak samma om gossen eller flickan gatt sex eller sju ar i folkskolan. Fortsättningsstkolan ar fortfarande lika betydelsefull. Långt ifrån att vilja medgiva någon inskränkning i fortsättningsskole-plikten eller i dess nuvarande tidslängd, anser jag i stället en utveckling av den nuvarande fortsättningsskolan vara ett framtidsmål. Den tanken bör varken vara främmande för dem, som varmt ivra for vår ungdoms utbildning och fostran, att frivilliga fortsättningsskolekurser anordnas såsom en överbyggnad på den nuvarande stommen. Dessa kurser skulle stå öppna for ungdom i åldern t. ex. 1«5-20 ar. Praktiskt och lokalt ändamålsenligt organiserade skulle de säkerligen bliva förståndigt utnyttjade och fruktbärande. Den omfattande verksamhet, som Arbetarnas bildningsförbund och andra ideella sammanslutningar utöva genom studiecirklar och kurser, borgar gott for, att vår ungdom ar av allt för gott kärnvirke att lämnas att murkna i dåsig likgiltighet for intellektuell och praktisk fortbildning, tvärtom tyder tidens tecken på, att fortsättnings-skolans utveckling segrar över dvärgalåten om de^s avskrivning.
Anmärkningarna mot fortsättningsskolans magra kunskaps- och fostringsresultat äro lika lätta att bemöta. Man bor först ihågkomma, att i fortsättningsskolan har man icke tid med att arbeta på en lysande examensuppvisning eller på några utställningsfinesser. ’Såväl kursplanen som hela andemeningen i fortsiättningsslkolans arbete tyder på någonting långt värdefullare och mera framtidsbestående. Hela arbetsriktningen ar ställd på långsikt. Därtill kommer, att eleven just i den brydsamma övergångsåldern har litet svårt för att korrekt och vältaligt redogöra för, vad han vet och känner, kanske aktar han det ej nödigt, han behåller för sig sjlälv en tid, vad han inhämtat. Allt-
nog, att få fram ett examensprov som resultat ar varken lyckat eller rätt (bedömt. Sådden göres, åkerjorden ar mångahanda, men skörden vaxer och mognar, under goda ar rikare, under ogynnsamma ar svagare, skörd blir det dock till slut.
När jag efter några ar sammanträffat med mina förra fortsättningsskolelever, sa har det kanske visat sig, att där jag hoppades minst, mötte mig den rikaste skörd. Det har alltid vid dessa möten legat en glad hågkomst i glimten i ögat och en tacksam påminnelse om vad fortsättningsskolan gav dem, då de trofast och som gamla vänner tryckt min hand. Blott en sak ha de (beklagat: att de icke bättre utnyttjade fortsättningsskolans möjligheter. Det ar den kommande generationens man och kvinnor, som skola ge det rätta svaret, huruvida fortsättningsskolans fostringsproblem blivit lyckligt löst eller icke.
Olof Stagnér.
Last och återgivet.
Skulle man få till stånd en verkligt korrekt jämförelse mellan den fem- och den fyraåriga realskolans dragningskraft, skriver Skånska Socialdemokraten i polemik mot lektor Herdin i Hälsingborg, sa skulle man egentligen i första hand taxera all den agitation, både öppen och fördold, som från en massa tidningar med välvilligt bistånd av läroverkslärare bedrivits till favör för den f emåriga, och allt det ovederhäftiga tal, som från samma håll flödat kring den fyraåriga. I det fallet har man formligen satt skräck i folk for den fyraåriga linjen. Men en dylik taxering ar givetvis omöjlig. Därtill kommer att den klass, som den fyraåriga måste anknyta till i folkskolan, under den 4-årigas första ar ar hårt pumpad på läroverksaspiranter. Den pumpningen sörjde den gamla sexåriga for. Vi skulle tro, att dessa omständigheter väga minst lika mycket vid en jämförelse som de där 30 samrealläroverken, vilka lektor Herdin söker göra ett stort nummer av.
Det ar intressant att iakttaga, hur lektor Herdin går helt kring frågan om den avsevärt mindre kuggnings-procenten i den fyraåriga. Och ändå ar det en omständighet, som icke ar alldeles utan sin betydelse, när man skall bedöma fördelen av den kortare studietiden i den femåriga, som lektor Herdin icke försummar att vifta med. For många barn existerar den kortare studietiden endast på papperet och för många andra, vilka klara sina klasser, sker det förvisso med en ansträngning, som nog icke ar utan sina risker for isynnerhet en sund fysisk utveckling. Det ar självfallet, att barn från folkskolans sjätte klass äro fysiskt bättre rustade for ett tyngre studiearbete an barn från den fjärde klassen. Därtill har den förra grup-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
