Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 36
De viktigaste tysta övningarna.
Av de nu nämnda tysta övningarna inom de olika ämnena äro otvivelaktigt de som ordnas i anslutning till modersmålet och räkning, av den största betydelsen. De senaste årens landvinningar på arbetsskolans fält ha framförallt vunnits på de s. k. realämnenas område under det att undervisningen i modersmålet kanske ej i lika tillbörlig grad tillgodosetts. Det ar en god och tacksam sak att vidga elevens intresse för kunskaper om jorden och tingen omkring oss i såväl förfluten som närvarande tid, men vi få dock inte glömma, att en grundläggande kunskap i modersmålet och räkning väl fortfarande får anses som folkskolans huvuduppgift.
Ledningen av de tysta övningarna.
Efter denna litet summariska genomgång av de tysta uppgifterna i olika ämnen, skall sa till sist de tysta övningarnas handledning något beröras.
Från lärare i flerklassiga skolor klagas det över hur nervöst och upprivande arbetet i desamma ofta ar, hur störande det ar att eleverna titt och tätt avbryta lärarens omedelbara undervisning med sitt: »Jag ar färdig.» Det ar visst och sant, att arbetet i dylika skolformer ar påfrestande (våra tyska kolleger i flerklassiga skolor ha som en erkänsla f or sitt svåra värv 200 Mark extra per ar!) men med en smula god organisation kunna en hel del besvärligheter undanröjas. När t. ex. arbetsmateriellen ar slut för eleven, behöver inte nödvändigtvis läraren avbryta sin undervisning och bli bodbetjänt. Den saken kunna barnen själva sköta, om de föra egna anteckningar över vad de tagit ut. Det går sa tyst och mjukt, och några farhågor för att läraren skall bli ekonomiskt lidande behöver ej befaras. Göras därtill anteckningar om uttagen materiell på en stor gemensam lista, sköta nog kamraterna om att inga underslev ifrågakomma. När sa eleven ar färdig med det förelagda arbetet (någon gång kan han till uppmuntran få välja vad han vill fortsätta med) tar han itu med fyllnadsuppgifterna till ämnet. Han går till hyllan med arbetsfacken och hämtar nya uppgifter (hektograferade lappar) för fri rättskrivning, räkning o. d. och fortsätter sitt arbete. Bli barnen vana vid detta, bruka de bemöda sig om att gå till väga sa tyst som möjligt för att inte störa den omedelbara undervisningen. Ofta får en elev, som ar färdig med sin uppgift, ratta kamratens uppgifter, gå och hämta facit i arbetsfacken, korrigera rättskrivnings- eller andra uppgifter. I räkning kan det också vara lämpligt, att eleverna som fyllnadsuppgift byta böcker och själva hitta på tal, som kamraterna sedan få lösa.
De uppgifter, som eleven ej gjort färdiga, antecknar han på en särskild
lapp for att han sedan vid tillfälle, då arbetet tryter, strax skall veta vad han skall fortsätta med. Läraren kan, som synes, ha god hjälp av eleverna for kontrollens skull, men eleven kan också direkt få undervisa sin kamrat, och sa äro vi framme vid den gamla Lancas-terskolans monitor-system. Där sitter e,n liten pojke med en uppgift, ett ord, som han inte kan finna i ordlistan, en räkneuppgift, som han inte kan lösa e. d.! I stället för att sitta där fastlåst resten av timmen går han bort till en kamrat, som han vet ar särdeles spänstig på det eller det området, och denne tänder kunskapens ljus för honom. Det behöver inte vara en skam att inte kunna allt, det ar en större skam att inte visa sin brist och sa underlåta att bli hjälpt. Undertecknad har haft rika tillfällen att se, hurusom eleverna ofta visa prov på stor skicklighet i sina första, må vara stapplande steg som pedagoger, hur de of ta till-lämpa ett modernt undervisningssätt och ingalunda nöja sig med att på egen hand rätta till det felaktiga utan fordran på att lärjungen-kamraten skall förstå. En sådan ömsesidig hjälpverksamhet stärker kamratbandet och behöver ingalunda, om den rätt ledes, gynna uppkomsten av översittare, som anse sig förmer an kamraterna - tvärtom lär det eleverna begränsning. Karl, som ar durkdriven i räkning och får hjälpa Erik, ar kanske i sin tur tacksam för ett gott handtag av Erik, när det t. ex. gäller urholkningen av mjölskopan i slöjden.
Den tysta avdelningen blir på det antydda sättet kanske inte sa korrekt stillasittande och tyst, som mången lärare skulle önska, men liksom den tyst arbetande avdelningen snart vänjer sig vid att ej hysa för stort intresse för den omedelbara avdelningen, sa blir förhållandet detsamma, när det gäller den omedelbara vis å vis den tysta.
Idealet skulle dock vara att ha två olika salar, skilda åt genom glasdörrar eller på annat sätt, där de olika avdelningarna kunde undervisas. Sa hade man det bi. a. anordnat i en tysk försöksskola på landet, som undertecknad under en studieresa i fjol sommar besökte.1 Där kunde de olika avdelningarna arbeta ostörda av varandra, ty det ar ju en känd iakttagelse, att ju intressantare läraren ar vid sin omedelbara undervisning, dess mer distraheras eleverna i den tysta avdelningen.
Ofta, alldeles for ofta förresten, händer det, att eleverna under de tysta övningarna stöta på svårigheter, som de ej själva eller med kamraternas hjälp kunna bemästra. Svåra ord, uttryck eller spörsmål antecknas därför i en särskild bok, och på en särskild timma, den s. k. frågetimmen, en dag i veckan tagas spörsmålen upp till be-
1 Se nr 21 av Svensk Läraretidning for 1929.
handling. Barnen bruka då ha en hel del att fråga om. Då gäller det att inte bagatellisera de frågor som ställas, även om de tyckas enkla, utan ta upp samtliga spörsmål till behandling. Kamraterna veta ofta besked. Ar det något problem, som tarvar en utförligare redogörelse, kan man ge en intresserad elev i uppgift att nästa timme referera inför klassen. Litteratur får kanske läraren oftast bestå. Barnen fråga under denna timme ofta om saker, som ej stå i direkt samband med undervisningen utan hänföra sig till sådant, som t. ex. nyss varit aktuellt och som de känna från tidningar eller tidskrifter där hemma. En sådan där timme blir efterlängtad av både lärare och elever, det gäller endast som sagt att gå fram med stor takt och ge sig till tåls, tills frågorna komma helt spontant och ha sin grund i verklig kunskapslusta. Det duger inte att saga: »Nå, sa fråga då!» eller »Varför frågar Ni intet», då blir resultatet oftast endast frågor, som äro rent nonsens. Barnens frågelusta före skolåldern, som vi sätta sa stort värde på som ett utslag för barnens vetgirighet och som tillför barnen ett sa stort kunskaps- och ordförråd utan läsning i böcker, gäller det här att väcka på nytt. Den store tänkaren Herders ord: »Sa säg mig, du vise man, hur du blivit sa vis? - Jo, därigenom att jag aldrig har skämts för att fråga andra till råds», säger oss, att vi här äro inne på en rätt väg. Vi skönja i detta slags undervisning kanske de svaga konturerna av framtidens skola, där lärarens uppgift framför allt blir av konsultativ karaktär.
Barnantalet i flerklassiga skolor.
Som ett allmänt slutomdöme kan alltså sagas att de flerklassiga skolorna och B 2-skolorna i synnerhet ha stora förutsättningar för en arbetsskolebeto-nad undervisning. Ju längre man arbetar i en dylik skola, dess mer skarpes blicken för hur mycket barnen egentligen på egen hand kunna tillägna sig, om arbetet organiseras rätt. En förutsättning för ett gott resultat ar dock att barnantalet hålles inom rimliga gränser. Enligt statistiken för redovisningsåret 1926-27 utgör medelantalet av elever i t. ex. B 2-skolor för varje läraravdelning 29,5, vilket torde få anses ligga i överkant. Man torde därför få uppställa det önskemålet, att elevantalet i en flerklassig skola ej nämnvärt överskrider siffran 30.
Det stora intresse, som kommit de flerklassiga skolorna till del i form av en långvarig diskussion och uppställandet av krav på särskild utbildning för de i dessa skolor tjänstgörande lärarna, kan ingalunda anses oberättigat med hänsyn till skolformernas stora utbredning. B 2-skolorna med deras över 82,000 elever utgöra 16,3 % av alla läraravdelningar och B 3-skolorna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
