Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 41
göra, vilken av dårarna somi skall förordnas till innehavare av den lediga tjänsten.
Beslut angående sådan förändring inom skolväsendet, varigenom tills vidare anställd biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola förlorar sin anställning, skall i det fall, att annan anställning inom distriktet icke kan, på satt iförut sagts, beredas honom, hänskjutas till domkapitlet for prövning och godkännande.
Därest domkapitlet vid prövning av ärenden enligt detta moment iinner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens avgörande.
Denna kungörelse träder i kraft den l oktober 1’929.
Det alla etc.
Stockholms slott den 19 september 1929.
GUSTAF.
CL Lindskog.
Skolradio.
Vi meddela liar nedan skolradiopro-grammet f or tiden 9-17 oktober 1929".
Onsdagen den 9 oktober kl. l-1,30 e. m.: Sveriges naturgeografiska områden. II. Nordsvenska skogslandet och Nordsvenska kustlandet. (Professor H. Nelson, Malmö.) »Se programhäftet nr 4!
Fredagen den 11 oktober kl. 2,45-3,10 e. m.: Die Brucke am Tay. B-Stunde von Dr. M. Tamsen. ,Se programhäftet nr 6!
Måndagen den 14 oktober kl. l-1,30 e. m.: Strindberg. Uppläsning av Gerda Lundeqvist. 1. Barnens sång på trefaldighetsnatten. 2. Lördagskväll. 3. Ur »Mäster Olof». Akt I, scen 18, akt II, .scenerna 4, 7, Se programhäftet nr’4!
Tisdagen den 15 oktober kl. 2,45-3,10 e. m.: Lustige Geschichten. A->Stunde von Dr. M. Tamsen. iSe programhäftet nr 6!
Onsdagen den 16 oktober kl. l-1,30 e. m.: Sveriges naturgeografiska områden: III. Mellansvenska låglandet (Professor H. Nelson, Malmö). ’Se programhäftet nr 4!
Last och återgivet.
Vårens katekesaktioner och katekesdebatter kasta sin slagskugga över kyrkomötet, skriver Dagens Nyheter (1).
Och ehuru regeringspropositionen i katekesfrågan icke rör sig om annat an en moderniserad text, skulle man säkert alltför mycket misstaga sig, om icke katekesundervisningen i skolorna, enkannerligen lillkatekesens rehabilitering som lärobok, komme på tapeten, livande andarna till strid. Animositeten mot 1919 ars kursplan - den s. k. Rydénska - har inom den stridande kyrkan djupa rötter, och man har aldrig kunnat glömma, att katekesen från att vara en direkt handledning i moral förvisades till de historiska dokumentens kategorf. Denna animositet har vid skilda tillfällen flammat upp, varom vårdkaselden i det ryktbara Bolstad bär nogsamt vittne.
Saken skulle vara skäligen enkel, därest icke den nuvarande ecklesiastikministern genom ett uttalande vid vårens interpellationsdebatt om katekesen liksom givit på hand, att en revision vore tänkbar. Den ä r icke tänkbar. Den Rydénska kursplanen ar på denna punkt en frukt icke blott av moget, utan jämväl av konciliant övervägande, hur man an i fåvitskt nit avlas att framhålla motsatsen. Här stå mot varandra två diametralt motsatta åskådningar. Den ena gör gällande, att undervisningen i religion bör vara strängt kristet och lutherskt konfessionell. Den andra gör gällande, att all undervisning i religion bör bannlysas ur skolorna. Den Rydénska kursplanen har sökt försona motsatserna och dämpa den kultur str id, som ofelbart skulle uppstå, om någondera riktningen finge vatten på sin kvarn.
Pratet om att katekesen i strid mot religionsfrihetens fordringar ar satt på index ar ett rent agitatoriskt tal, bottnande i traditionella vanföreställningar. Att den icke på det lägre skolstadiet får användas som utanläsningsko-dex, står blott i överensstämmelse med det mest elementära moderna ’förnuft, grundat på erfarenheter om barnaåi-derns psykologi. Att religionens värde och vasen skulle stå eller falla med ett tidshistoriskt uttryck for detta värde och väsen, ar en hädelse både mot religionen och förnuftet, och det påminner i hög grad om vissa katolska ofei-barhetsdogmer. Det finns inte ett spår av protestantism eller reformationsanda i ett sådant betraktelsesätt.
Skulle högvördiga kyrkomötet söka resa strid på den punkten, skulle effekten bliva tvåfaldig. Dels skulle det få en ny påminnelse om sin maktlöshet och därmed endast ytterligare oka distansen mellan stat och kyrka. Dels skulle en sådan aktion leda till ett aktualiserande av den verkliga kulturkampen med religionsundervisningens totala avlägsnande från skolorna som yttersta mål. En sådan kulturkamp ar i närvarande ögonblick knappast önsklig, vilken ståndpunkt man an företräder. Önskar kyrkomötet densamma, må det vara hänt. Men församlingen bör då också från början inse de klara konsekvenserna av ett sådant steg i känslotänkandets och den fanatiska maktlöshetens tecken. Stat och kyrka leva nu på relativt fredlig fot med varandra. Man har funnit en fredlig raison d’étre både för trons bekännare och den kon-fessionslösa tankefrihetens förfäktare. Trosstrider äro i regel foga befrämjande för utvecklingen vare sig till tro eller till frihet. Entusiasmen och hatet kunna visserligen uppjagas å ömse sidor och ge anledning till fåvitskt tal om helig glöd. Men ingendera parten vinner på utvecklingen. Må kyrkomötet nogsamt besinna detta, innan det sätter luntan till fänghålet. Den Rydénska undervisningsukasen ar, när allt kommer omkring, i ordets bokstavliga
bemärkelse en konkordieformel, sa framt man med concordia förstår en förnuftig samling och enhet kring gemensamt acceptabla önskemål.
Den försonlighetens anda, som undervisningsplanen avsåg att skapa å religionsundervisningens område och även faktiskt lyckats åstadkomma, har redan lidit svår skada genom agitationen från katekesivrarnas sida. Skolöverstyrelsen, som i dagarna lär påbörja behandlingen av frågan om jämkningar i undervisningsplanen, har stor anledning att besinna sitt ansvar för att ej en upprivande strid blossar upp kring folkskolans kristendomsundervisning. Kyrkomötesopinionen har sällan att skaffa med det livsdugliga i tiden.
Statsrådet Lindskog svar sig alldeles fri från reaktionära baktankar i katekesfrågan. Inför Svenska Morgon-bladet (fr.) har han uttalat bi. a.:
När regeringen för kyrkomötet framlägger ett förslag om reviderad översättning av katekesen, sa sker det utan några som helst politiska biavsikter. Vi ha inte haft någon tanke på något sådant. Och jag tror, att om vissa präster skulle vara betänkta på att motionera om Luthers lilla katekes återinförande som obligatorisk lärobok i folkskolorna, sa komma de att göra det, antingen regeringens förslag framlägges eller ej. Ty detta förslag, som kyrkan själv begärt, ar mycket litet revolutionerande till sin natur. Hittills ha olika översättningar av katekesen cirkulerat, och det har länge varit ett önskemål om mera enhetlighet. Förslaget åsyftar att fylla detta krav. Samtidigt innebär översättningen en närmare anslutning till Luthers egna ord. På sex eller sju ställen ha ändringar gjorts. Det ar relativt betydelselösa ändringar. På ett ställe står det t. ex. nu: »Tankar, ord och gärningar...» Det första ordet (tankar) finns inte i Luthers text och ar nu struket. Av liknande art äro övriga ändringar. Hela förslaget ar något fullständigt fristående och har ingenting att skaffa med frågan om katekesens roll på skolschemat.
När oskulden sover, små änglar gå vakt. Antagligen ar det de sistnämnda, som ordnat det sa vist, att en regeringsskrivelse i ett ärende, som länge legat på en hylla, plötsligt tages fram till behandling av ett extra kyrkomöte, där den kan tjäna som betäckning för en eljest mera svårförsvarlig aktion i katekesfrågan.
Apropå den blivande katekesöversättningen! Ar det meningen att utan vidare taga med det förfalskade Markus 16: »Den, som tror och bliver döpt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
