Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»58
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr’ 43
Dagens bokförlag:
.’ Präster och profeter inom den bibliska re-tägiotysfytveckliftgen ,av -"Axel Andersson. Kr. 5: -r
Svärdet eller korset. En undersökning om Iriget i ljuset av Jesu livsväg av Kirby Page. Med ’företal av professor Harry F. Ward,. Från engelskan av Gari Rydhe. Kr. J: 10.
Det ekonomiska systemet, vad det ar och vad det går för, av John H. Gray. Från engel-$kan av Carl Rydhe. 90 öre.
Kristendom och social förnyelse av Will Reason. Med förord av biskop Göre. Från engelskan >av G. Wallinder. Kr. il: 50. \ Den redlige tvivlarens tro. Praktiska vinkar iför dem som hava intellektuella svårigheter beträffande den kristna tron av Sher-wood Eddy. Från engelskan av Carl Rydhe. 90 öre.
Det kristna evangeliet for samhället av H.
A. Mess. Från engelskan av Carl Rydhe. Kr. 3: -.
Den industriella oron. En väg ur den av
B. Seeboihm Rowntree. Med inledning av Henry S. Dennison. Från engelskan av Axel Andersson. 60 öre.
Helig kraft av I. Aug. Åström. Kr. 2:-.
a ord.
; Missvisande fraser.
Att kompassnålen med osviklig säkerhet jpekar mot norr ar en av alla känd sak, men anda ar det ju sa, att om en sjöman styrde sin farkost under denna förutsättning, skulle han i många ifall raka rätt illa ut. Han måste känna till kompassens .missvisning, om han skall kunna styra rätt vag. \ Det ar emellertid inte endast kompassen, $om ar missvisande. Vi ha en mängd fraser, som ideligen upprepas i tal och skrift och kritiklöst godtagas som fullgoda sanningar, men som dock liksom kompassen äro missvisande och fördenskull ofta åstadkomma åtskilligt ofog. Ett par dylika missvisande fraser må här en smula granskas i sömmarna.
I dagspressen och tyvärr alltför ofta även i gkölpréssen träffar man på uttrycket »sämre skolformer» såsom beteckning for skolformer av annan typ an A., således för landsbygdens säregna skoltyper. Vad lägger man in i uttrycket »sämre»? Later man ordet betyda svärskött, svårhanterlig eller liknande ar ingenting att invända. Sällan torde man emellertid inlägga denna betydelse i ordet, utan man menar val sa gott som alltid, att nämnda skoltyper förtjäna en sådan beteckning, emedan deras arbetsresultat ar betydligt underlägset A-skolornas. Denna uppfattning ar sa gammal och sa ingrodd, att den väl av de flesta betraktas som något självklart, som ej tarvar bevis, ett axiom således. I ett radioföredrag, ingående i A. B. F: s serie, yttrades for någon tid sedan, då det gällde att motivera behovet av frivilligt folkbildningsarbete, att inte på långt när alla erhålla fullständig eller hel folksköleunderbyggnad, sa t. ex. undervisades i ett visst distrikt endast 30 % av barnen i A-skolor. Talaren förutsatte tydligen som ett självklart och allom bekant faktum, att B-skolorna icke kunna meddela en normal folkskolebildning. Detta resonemang ar synnerligen typiskt for den allmänna och hävdvunna uppfattningen av B-skolorna;
« Nu har det ju emellertid under de senare aren ofta och med stor * skärpa betygats av Vederhäftiga och med de verkliga förhållandena fullt förtrogna personer^ att B-skolorna visst inte äro undervärdiga" skoltyper utan tvärtom -mycket val kunna, om de arbeta under drägliga yttre förhållanden, åstadkomma ett1 fullt tillfredsställande" resultat.
Det ar också synnerligen glädjande att -få
hora den ena yngre läraren’ efter den andta träda fram och vittna om sin tillfredsställelse ined arbetet i en B2-skola. Den skolan ar vida bättre an sitt rykte, detta har under de senare åren upprepade gånger framhållits. Men trots allt detta påklistrar man fortfarande etiketten »sämre» på denna skolform. Hur länge skall ett sådant oskick fortfara? Kan anledningen månne till någon del sökas i stadsbons fräna förakt för allt som luktar landsbygd, eller ar det ett utslag av ren okunnighet i sak, som ar sa vanlig hos stadsbon, sa snart det gäller förhållanden på landsbygden? Gammal slentrian ar kanske det svar, som kommer sanningen närmast.
En och annan tycker måhända att sådana yttranden som ovanstående vittna om nervös överkänslighet, men saken har en ganska allvarlig sida utöver den allmänna synpunkten, att det alltid har en rätt stor betydelse, att varje sak nämnes med sitt rätta namn. Det händer nämligen alltför ofta, att i synnerhet yngre lärare eller lärarinnor på ett högst ofördelaktigt sätt påverkas av denna missvisande fras. De lärare och lärarinnor äro val lätt räknade, som inte många gånger känt sig nedtryckta över att resultatet av deras arbete i skolan inte på långt när motsvarat förväntningarna. Just detta ar kanske det mest irriterande momentet i skolarbetet. Har nu en lärare i en B-skola bibringats den uppfattningen, att B-typen ar en sämre skolform, kan det knappast undvikas, att han ger skoltypen skulden till det i hans ögon underhaltiga arbetsresultatet, och att han kanske rent av betraktar det som ett olycksöde att nödgas arbeta under sa svåra förhållanden. Han blir härigenom berövad den arbetsglädje, som ar ett nödvändigt villkor för all framgångsrik verksamhet. Man måste kanske ha personlig erfarenhet för att fullt förstå, hur tryckande en sådan vanföreställning kan vara. Faktiskt finnas ute på landsbygden många dugliga lärare och lärarinnor, som äro bergfast övertygade om att de icke uppnå eller med all sin möda kunna uppnå ett arbetsresultat jämbördigt med A-skolornas och som rent av pinas av denna tanke, och ändå skulle det säkerligen vid en opartisk och grundlig undersökning visa sig, att denna självunderskattning endast ar ett utslag av inrotade fördomar, framkallade av ett snedvridet språkbruk och en snedvriden allmän mening.
Hur skall detta snedvridna vridas rätt? Det kan ske endast genom landsbygdslärär-na själva. Vi äro landsbygdsskplornas målsmän, och vi böra inte tåla, att man talar illa om vår skyddsling. Vi böra med kraft föra vår skolas talan och inte tillåta, att den behandlas som styvbarn i skolornas syskonkrets. Vi måste fordra att representanter för våra skolformer få vara med i rådslagen om skolans angelägenheter. Vi måste fordra en plats nära fanstången och inte nöja oss med en plats i yttersta andan av den langa kon, såsom vi hittills gjort.
De senaste åren ha visat, att det inte ar lönlöst att fora landsbygdsskolans talan. Det var väl t. ex. inte bara en tillfällighet, att skolöverstyrelsens cirkulär till seminarierna angående övningar i B2-skolans arbetsteknik utsändes strax efter det en ingående debatt i frågan förts i Sv. Ltg. For ett tiotal ar sedem såg man ytterst sällan en artikel om B-skolans arbetssätt el. d. i skolpressen, och den, som sökte bringa sådana saker på tal, blev en ropandes rost, som icke gav något eko., Nu ar förhållandet dess bättre annorlunda, men hur mycket mera skulle inte ha blivit uträttat, om landsbygdens lärarkår i tid tagit upp kampen iör sin sak.
En annan missvisande fras, som ofta kommer till synes fast under olika former, ar denna: Städerna draga till sig de basta lä-rarkrafterna. Hur mycken sanning ligger i deima fras? Satsen borde, om den skulle vara rättvisande, lyda: Städerna draga till sig de basta seminaristerna, d. v. s. dem, som ha det största antalet betygsénhetér. Men seminaristen ar inte lärare. Han har förvärvat sig rätten att utöva läraryrket, men
läTa’re ar han inte, det skall nan bli, och det gives ingen garanti för att lärardugligheten’ står i bestämd proportion till antalet betygsenheter. Den verkliga dugligheten ar beroende av karaktärsdrag, som inte" kunna betygsättas, och som ännu’ inte fullt utbildats vid den ålder, då avgången från seminariet i regel äger rum.
Den meningen synes emellertid vara ratt, allmän, att städernas lärare utgöra en slags elit inom kåren, och att landsbygdens lärarkår utgöres av den, visserligen rätt betydande bottensats, som ej befunnits kvalificerad för de förnämligare platserna i städerna.
Sammansättningen av styrelserna för de olika lär ar sammanslutningar na kan ju också for en okritisk iakttagare giva stöd för en sådan uppfattning. I samtliga styrelser ha som bekant städernas lärare och lärarinnor en överväldigande majoritet. Nu for tiden skola ju alla val vara proportionella, och man skulle kunna saga att sammansättningen av exempelvis S. A. F: s centralstyrelse också ar uttryck för ett slags proportionalitet, men det ar i sa fall omvänd proportionalitet, i det den grupp, stadslärarna, som omfattar omkring fjärdedelen av kåren, har mer an tre fjärdedelar av förtroendemännen, under det att de tre fjärdedelarna, landsbygdslärarna, få nöja sig med en fjärdedel.
Vems ar nu skulden till detta, man ar frestad saga, löjliga .förhållande? Att klandra stadslärarna för att de arbeta, och arbeta energiskt för sina kandidater, ar givetvis alldeles oriktigt. Det ar givetvis landsbygdslärarnas egen sak att föranstalta om rättelse. Det duger inte att fortsätta med detta låtgå-system, allraminst numera sedan valrörelsen inom S. A. F. på ett sa betänkligt sätt urartat. Sådana förhållandena nu äro, ar det inte underligt, att landsbygdslärarnas intresse för föreningarna, vilken av dessa det an ar fråga om, börjar slappna, att det rent av håller på att framväxa en föreningsleda, då de finna sig sa gott som uteslutna från inflytande på ledningen.
Man brukar invända, att städernas och landsbygdens lärarkårer inga särintressen ha, och att det fördenskull ar i stort sett likgiltigt om stads- eller landsbygdslärare väljas. Allt detta kältande om landsbygdslärarkårens undanträngande ar tf öl jaktlagen nonsens och endast utslag av s. k. taburetthunger eller ett försök att splittra.
Finnes då i verkligheten någon motsättning mellan land och stad? För att få ett svar behöver man endast hänvisa till det faktum, att vi ha olika kommunallagar för stad och land och en mängd andra lagar och författningar, som endast galla endera, att städerna och den egentliga landsbygden ha olika skoltyper, att städernas och landsbygdens lärare avlönas olika, i det naturaförmåner i regel ej ingå i stadslärarnas avlöning o. s. v.
Detta allt tyder väl på att det finns en betydande och djupgående olikhet mellan land och stad, men det faller val ingen in att påstå, att det fördenskull måste förefinnas en fiendskap dem emellan. Städernas och landsbygdens lärare måste ha en mängd särintressen att bevaka, men detta innebär eller behöver i varje fall icke innebära ett frö till fiendskap. Bada böra - for att taga en lantlig bild - gå sida vid sida som ett par goda arbetshästar, som gemensamt draga lasset. Det1 bor vara jämlikhet mellan kårerna, ingen rangskillnad.
Landsbygdens lärare och lärarinnor ha hittills-i föreningslivet varit synnerligen beskedliga i den något förklenande betydelse ordet i vår tid har. Vore det inte på tiden, att de visade sig beskedliga i ordets uråldriga betydelse, d. v. s. »folk med besked i? Det ar helt enkelt ömkligt, att en sa manstark kar inte formar avskudda sig det förmynderskap, varunder den sa länge levat. Sker ej detta, få vi "nöja oss ’med att fortfarande bli betraktade spm ett slags lärare ay sekunda klass. Vi måste försöka komma därhän, att det ej med fog kan sagas, att landsbygdslärarkåren bor fira den 28 dec. som sin namnsdag.
Olofsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
