Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
906
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 46
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Strödda glosor om ett "kaotiskt" moment.
Under ovanstående rubrik förekommer i nr 44 av vår gemensamma förträffliga tidning ett stycke, som väl närmast ar avsett att vara ett varningsrop mot den s. k. arbetsskolan och dess många och stora fel. Jag ar troligen mycket mindre insatt i arbetsskolans idéer, an vad den ärade författaren ar, men jag vågar ändå höja om inte en lans sa åtminstone en pekpinne till försvar för denna skola och dess arbetsmetoder. Min okända men därför inte mindre värderade kollega Erik Lundin uppmanar ju kollegerna i ödemarksskolorna att säga sin mening, och jag kan räkna mig till en av dessa, åtminstone sa till vida, att jag har en skola av B 2-typ.
Varför jag efter fattig förmåga börjat alltmer tillämpa arbetsskolemetoden beror inte på att de »större profeterna» lancerat densamma och att den blivit en modesak, som man nödvändigt måste efterapa. Anledningen ar helt enkelt den, att jag tyckte arbetet efter den gamla pluggmetoden blev sa gräsligt tråkigt, sa jag började i tysthet fundera på, om det inte skulle kunna gå att ordna det hela något trevligare. För arbetsskolan hyste jag ett suveränt förakt, troligen mest därför att jag inte hade en aning om vad den egentligen ville och kunde uträtta. De »tysta övningarna» inskränkte sig till teckning och välskrivning, att barnen skulle med någon behållning kunna ha tyst läsning trodde jag inte ett ögonblick på. Ibland läste jag om arbetsskolan och avundades lyckligare kamrater, som hade tillgång till »referensbibliotek», och som voro fullkomliga artister, då det gällde att rita konstverk på svarta tavlan, vilka konstverk deras lika konstnärligt begåvade klass sedan kopierade i uppsats-, skriv- och »arbets»-böcker. För att rädda min själ köpte jag en gång hem en sats färdiga arbetsböcker, där barnen skulle anteckna allt mellan himmel och jord. Böckerna delades högtidligen ut i klassen, genomgingos under ett par timmar och lades sedan ned i bänklådan. Detta hände för fyra ar sedan. Efter ett ar bad jag att få se på dessa arbetsböcker, väntande att finna dem fullskriv-na med en massa skarpsinniga iakttagelser. Det befanns, att en hel del »kommit bort», de som funnos i behåll innehöllo visserligen samma värdefulla uppgifter, som vi skrevo in första dagen, att »Lärarens namn ar N. N.», att »stationen heter Z och ligger 5-20 km. från - stad» (uppgifterna variera något), och att »biljettpriset ar 90 öre vardagar och 60 lör- och söndagar», visserligen nyttiga och bra upplysningar men skäligen magra efter ett års »arbete».
Detta magra resultat stärkte mig ytterligare i min redan förut fattade mening, att allt vad »arbetsskola» hette var och förblev
en härlig »pjoskpedagoja». Jag vill inte alls försöka att skildra alla besvärligheter, som denna skolform beredde mig. De som ha haft denna skolform känna väl till svårigheterna, de som ej sysslat med den kunna ej sätta sig in i dess egenartade arbetssätt och de svårigheter, som särskilt de »tysta övningarna» bereda. Och jag tror fortfarande, att skall det bli något resultat, sa får inte läraren »tiga still i församlingen», utan han får nog även i arbetsskolan tala och det ganska högljutt ibland, även med risk att av mera lågröstade och lugna lärare bli ansedd för »nervös och jäktad» ’Och få underkänt för »sitt slitna talorgan».
Jag började sa smått med att införa någon sorts arbetsmetod, utan att egentligen ha en aning om, att jag ändrade om skolan till »arbetsskola». När vi förgäves hade sökt att plugga in städernas folkmängd, fingo barnen att börja med i en gammal räknebok rita upp städernas folkmängd i form av rutor, där varje kvcm. motsvarade tusen inv. Jag vet inte eller visste inte då åtminstone, att detta kunde vara någon sa skadlig, »nervöst våldsam stoff anhopning», som lade sordin på barnens obetvingliga lust att plugga. Vi tyckte sedan det såg trevligt ut, särskilt sedan vi kommit sa långt, att vi färglade rutorna. Sedan visade det sig, att det gick att framställa en hel del saker på samma sätt; - antagligen ar jag en mycket dålig pedagog, men jag inbillar mig i alla fall, att barnen voro och äro mera intresserade för detta arbete, an vad de äro för läxplugg. Att detta intresse skulle vara skadligt, har jag aldrig haft en tanke på, men sa måste jag erkänna, att jag har tyvärr haft ytterst litet tid med att studera pedagogik, alltsedan jag började med arbetsskolan. Sa småningom ha dessa grafiska framställningar växt ut. Jag har själv inte haft en aning om att det var en »arbetsskola» som jag inrättat, förrän förståndigare och inom pedagogikens områden mera erfarna kamrater ha upplyst mig om, att »detta ar ju arbetsskoleidén helt och hållet».
Antagligen ar dock min arbetsskola av ganska primitiv beskaffenhet, som kanske inte skulle finna nåd för någon annan lärares ögon, antingen han nu komme från en »arbetsskola» eller en annan - ska vi kalla den andra sortens skolor »arbetsfria skolor». Att barnen ständigt skulle komma ihåg allt vad de skrivit upp och ritat, det har jag aldrig haft en tanke på. När det blir fråga om att redogöra för eller jämföra städers storlek, länens areal och arealens fördelning få de se efter i sina arbetsböcker. Det kanske inte ar pedagogiskt riktigt, men jag ar nog hädisk att tro, att om man också låter dem plugga in detta utantill, sa glömma de snart alltihop.
Statistisk årsbok ar inte alls oäven. Den kan man ha ofantligt mycket trevligt med,
fast man får väl lägga materialet något tillrätta för barnen. Det ar väl ändå inte meningen, att den skall användas som någon läxbok? Och sedan »den svallande floden av... läroböcker». Jag har varit tacksam för varje ny för B 2-skolan avsedd lärobok, som kommit ut. Det ar i alla fall en hel del goda, värdefulla uppslag, som dessa böcker ge och gett även den, som av ekonomiska skäl måste nöja sig med att bläddra i dem en stund i bokhandeln. Dessa arbetsböcker i allt fler ämnen, billiga arbetskartor m. m. ar dock en stor tillgång, särskilt för B 2-skolan.
Herrar Augzell-Olsons »välmenta bok» har jag för min ringa del haft en ofantlig nytta av. Den har jag trott vara en verklig guldgruva, då det gällt att finna uppslag och idéer för särskilt det tysta arbetet i B 2-skolan. »Stilens fladder och flyktighet» har inte irriterat mig ett dugg, troligen därför att jag själv inte har sa stor stilistisk begåvning. Jag kar ej blivit sa stor beundrare av denna bok, därför »att jag haft glädjen återfinna synpunkter, vilka jag själv ... utfunde-rat» utan därför, att den innehåller sa mycket, som jag själv aldrig skulle lyckas fundera ut.
För den lärare, som får elever, vilka prompt pocka på att få läxor och som lära sig dem ordagrant och ordentligt, kanske inte arbetsskolan ar av sa stor betydelse. Hans undervisning ligger naturligtvis på ett högre plan. Men det finns dock en del avkrokar an, där barnen slarva åtskilligt med läxläsningen, och där tror jag, att arbetsskolan har en viss uppgift att fylla. Naturligtvis begå vi en massa fel, men sa småningom klarnar det väl allt mer och mer även för arbetsskolans lärare, och till sist kanske även de kunna höja sig till samma nivå som sina belackare.
Gust. N. Johansson.
Skolresorna.
I våras hittade jag i ett skolvänligt tidningsorgan ett brev från Husby i Dalarne. Brevet gällde skolresorna och innehöll bi. a. även nedanstående:
»I anslutning till detta vill meddelaren erinra om, att det givetvis för vederbörande ledare av skolresorna icke enbart ar en nöjesresa, som det för barnen dock ar, utan att det ar förenat med en hel del arbete före resans anträdande samt ansvar och bekymmer under resan. Man bör därför vara lärarna, som anordna och leda resorna, mycket tacksam, att de på detta sätt ställa sig till förfogande.
Jag föranledes till denna reflexion emedan det från lärarhåll berättats mig, att ’man sagt’, att lärarna för att själva få komma ut på gratisresa äro sa pigga på att anordna skolresorna. Detta har naturligt nog bland lärarkåren väckt misstämning och t. o. m. för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
