Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
973
Skolöverstyrelsen om undervisningsplanen.
Ur skolöverstyrelsens digra utlåtande angående ifrågasatt revision av folkskolans undervisningsplan återgiva vi de partier, som äro av särskild betydelse dels beträffande den allmänna inställningen till problemet, dels i fråga om de olika ämnena. För överskåd-lighetens skull återgivas uttalandena under vägledande rubriker.
Olämpligt att nu företaga en allmän revision.
Redan tidigare har frågan om undervisningsplanens revision varit föremål for Överstyrelsens övervägande. Sa uttalade Överstyrelsen i sitt den 14 november 1923 avgivna underdåniga utlåtande över skolkommissio-nens betänkandes I-V den meningen, att undervisningsplanen i sinom tid, då erforderlig erfarenhet vunnits, borde underkastas revision. Ännu närmare har Överstyrelsen ingått på detta spörsmål i ett den 15 maj 1925 avgivet yttrande angående en till Överstyrelsen av Eders Kungl. Maj :t remitterad framställning från t. f. komministern P. W. Ahlberg rörande handledning vid kristendomsundervisningen i rikets folkskolor m. m. I detta yttrande framhåller Överstyrelsen, att undervisningsplanen sannolikt skulle i fråga om kristendomsundervisningen behöva ändras i något avseende, men framhåller samtidigt, att en revision icke borde begränsas till ett enda ämne, samt att en sådan borde vidtagas, först sedan man ägde tillräcklig erfarenhet att bygga på. Tidigast kunde en sådan vara för handen, då undervisningsplanen varit gällande i >sex ar, sa att den hunnit tillämpas i den sexåriga folkskolans samtliga klasser.
Denna uppfattning angående den tidigaste tidpunkten för en undersökning angående erforderligheten av en revision återfinnes i den remisskrivelse, genom vilken Överstyrelsen infordrade de yttranden, vilka nu föreligga.
Överstyrelsen har emellertid i båda de angivna sammanhangen antytt, att de sex årens erfarenheter möjligen icke vore tillräckliga som grundval för en undersökning av ifrågavarande slag, i det att Överstyrelsen erinrar om att for undervisningsplanens tillämpning funnits en övergångstid av tre ar.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, har i ett stort antal fall hävdats den uppfattningen, att ännu icke tillräckliga erfarenheter för att man skulle kunna fälla avgörande omdömen om undervisningsplanens ändamålsenlighet och resultat äro för handen och att därför frågan om en revision vore för tidigt väckt. Särskilt ar att märka, att uttalanden i denna riktning i stor utsträckning kommit från dem, som helt naturligt ha den mest omfattande kännedomen om huru det i de enskilda fallen förhåller sig med den nya undervisningsplanens tillämpning, nämligen statens folkskolinspektörer. Överstyrelsen finner starka skäl förebragta för en sådan uppfattning som den här angivna.
I promulgationsbestämmelserna till den nya undervisningsplanen föreskrevs, att densamma skulle träda i tillämpning från och med hösten 1920. Detta innebär, att det först ar 1926 kunde finnas folkskoleklasser, för vilka un-dervisniiigsplanen helt tillämpats. Emellertid medgavs, såsom redan nämnts, en övergångstid av tre ar, under vilken påkallade jämkningar i kursplanerna finge vidtagas. Det ar helt naturligt, att detta medgivande i. stor utsträckning utnyttjades. Härav följer, att for ett stort antal - kanske flertalet - av de barn, som avgingo från folkskolan ar 1926, planen icke tillämpats. Men ej heller de klasser, som från början erhållit undervisning enligt densamma, kunna lämna ett erfarenhets-material, som ar fullt vägledande i alla hänseenden, då en verklig erfarenhet gärna bör grundas på upprepade iakttagelser.
Härtill kommer, att i ett mycket stort antal fall undervisningsplanen icke alls kunde börja att tillämpas redan med höstterminen 1920. Förutsättning härför var nämligen, att skoldistrikten hade sina lokala läroplaner uppgjorda på grundval av den nya allmänna undervisningsplanen. Att denna förutsättning mycket ofta icke kunde föreligga inses lätt, om man besinnar, att undervisningsplanen offentliggjordes först i mars 1920 och att en lokal läroplan, innan den kan fastställas, måste behandlas av lärarkår, skolråd eller folkskolestyrelse, folkskolinspektör och domkapitel samt i vissa fall Skolöverstyrelsen. Särskilt för folkskolinspektörerna blev det ett omfattande granskningsarbete, som måste kräva en rundlig tid.
Det ar emellertid icke nog med att en ny läroplan för den enskilda skolan föreligger, för att den där skall i verkligheten bliva tillämpad. Om sa skall ske beror på, huruvida läraren tillägnat sig dess grundtankar och sedan prövat sig fram till klarhet, huru dessa bast böra genomföras. Då undervisningsplanen och därmed även de lokala läroplanerna i mycket sökte föra undervisningen in på nya vägar, ar det icke underligt, om många lärare, vilkas utbildning och föregående arbete haft en annan inriktning, behövt ganska avsevärd tid, innan de kunnat helt lämpa sin undervisning efter det nya. Denna omständighet har säkerligen medfört, att undervisningsplanen i verkligheten kommit i tillämpning långt senare an förhållandet i gynnsammaste fall kunde förutsättas bliva.
I förevarande sammanhang vill Överstyrelsen beröra även en annan synpunkt. En omändring i väsentliga avseenden av den allmänna undervisningsplanens timplaner och kursplaner måste, innan den kan förverkligas ute i skolorna, efterföljas av ändringar i de fastställda lokala läroplanerna, ändringar, som skulle kräva samma procedur, som ovan angivits för läroplanernas fastställande. Det ar uppenbart, att man med tanke på det omfattande arbete, som under åren närmast efter undervisningsplanens tillkomst utförts för att få dessa läroplaner till stånd, icke utan tvingande skäl bör sa kort därefter framkalla ett arbete ute i skoldistrikten, som skulle få i det närmaste samma omfattning.
Alltför tätt på varandra följande ändringar äro givetvis ägnade att verka störande på arbetet i skolorna. Det har också flerstädes i yttrandena betonats, att folkskolan nu efter den nydanings- och övergångstid, som varit, behöver ro för att kunna ostört tillägna sig det nya, som undervisningsplanen givit, och i allmänhet för att kunna med framgång utföra sin undervisande och uppfostrande verksamhet.
Med det nu anförda har Överstyrelsen icke velat saga, att frågan om revision av undervisningsplanen, då den nu föreligger, icke borde upptagas till allvarligt övervägande. Överstyrelsen kommer tvärtom att i det följande ämne för ämne ingå i ett sådant övervägande. Men Överstyrelsen kan icke underlåta att framhålla, att därvid jämväl de nyss angivna synpunkterna böra starkt beaktas. Det torde vara självfallet, att ändringar icke böra vidtagas, utan att en mera allmän och bestämd erfarenhet gjort dem påkallade och att alla onödiga störningar av skolans verksamhet böra undvikas.
Undervisningsplanens bestämmelser av mera allmän och organisatorisk art.
Bland önskemål av mera allmän art, som framkommit i de avgivna yttrandena, märkas några som kunna sammanfattas i yrkanden på större frihet i fråga om tillämpningen av tim- och kursplanerna och i allmänhet i sådan riktning, att bestämmelserna medgåve större sovring av lärostoffet och önskvärd
koncentration. De i allmänna ordalag framförda önskemålen av sistnämnda art kompletteras emellertid i allmänhet icke med några förslag, av vilka kunde framgå, hur man tänkt sig de påstådda bristernas avhjälpande. Man synes ock hava förbisett de möjligheter till jämkningar i timplanerna och den frihet i arbetssättet, som redan de nuvarande bestämmelserna medgiva.
I detta sammanhang må upptagas det av de kommunala folkskoleförbundens riksorganisation i underdånig skrivelse den 2 juni 1926 gjorda yrkandet, »att vid uppdelningen och värdesättningen av de olika skolformerna full rättvisa göres de var annandagsläsande skolformerna, sa att dessa, vad landsbygden beträffar, icke utan vidare stämplas som undantagsformer mera an andra och tredje B-f ormen».
De hörda myndigheterna synas i allmänhet icke hava känt något behov att framkomma med liknande yrkanden. Endast 11 skolråd hava uttalat sig till förmån för halvtidsläsning i folkskolan. Domkapitlet i Skara har gjort ett allmänt uttalande, att större frihet borde lämnas skoldistrikten vid val av skolform, och domkapitlet i Linköping har närmare utvecklat, huru genom organiserade hemövningar resultatet av de varannandags-läsande skolornas arbete skulle kunna göras bättre an vad i allmänhet ar fallet.
Vad att börja med i allmänhet beträffar de s. k. undantagsformerna, må uppmärksammas, att dessa icke äro förbjudna utan tvärtom medgivna vid sidan av huvudformerna att förekomma såsom normala å de orter, där på grund av i undervisningsplanen närmare angivna omständigheter hel-tidsläsni^g icke kan anordnas. Att de var-annandagsläsande skolorna ställts i samma grupp som övriga undantagsformer har givetvis sin grund däri, att de äro halvtidsläsande. Då i samband med en ifrågasatt revision av undervisningsplanen sa få röster gjort sig hörda till förmån för en ändring i nu nämnda förhållande, synes detta tyda på, att principdebatten angående detta för den allmänna folkundervisningen sa viktiga spörsmål torde få anses avslutad. En sådan debatt pågick ännu för några ar sedan rätt livligt, och vid flera riksdagar väcktes motioner av samma innebörd som de kommunala folkskoleförbundens här ovan angivna yrkande. Varje sådant försök att giva de halvtidsläsande skolformerna en mera gynnad ställning an den de intaga såsom undantagsformer i ovan angiven mening har emellertid av riksdagen alltid tillbakavisats. Sista gången, nämligen vid 1924 års riksdag, skedde detta på grundval av en av Skolöverstyrelsen verkställd utförligare utredning i frågan, bifogad första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8. På de i denna utredning anförda skäl får Överstyrelsen även nu hemställa, att de kommunala folkskoleförbundens yrkande icke matte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kristendomsundervisningen.
De framkomna yrkandena angående ändringar i planen för kristendomsundervisningen avse huvudsakligen dels ökad tid för kristendomsundervisningen, dels ändrade grunder för användning av lärobok och därvid särskilt den ställning, som Luthers lilla katekes bör intaga vid undervisningen.
Timplanen. Vad först tiden för kristendomsämnet angår, äro yrkandena ganska skiftande, från 4 timmar i alla folkskolans klasser till 3 timmar i den egentliga folkskolan.
Som av den förut lämnade redogörelsen framgår, har man även från håll, där man funnit en ökning av timtalet för kristendoms-undervisningen påkallad, dock ansett en sådan icke vara motiverad i fråga om småskolestadiet. Överstyrelsen delar for sin del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
