Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2. (2663) 11 januari 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Modersmålslärarnas petition till
Svenska akademien, tidigare omnämnd
i Sv. Ltg, har utlöst en intressant
pressdiskussion. I Dagens Nyheter skriver
docenten Olle Holmberg bland annat:
Språket är oss givet att vårda med ömma
händer, ty språkets odling är både tankens
och känslans odling, och de, som särskilt äro
satta till klenodens väktare, iböra kunna sitt
yrke. Man kan inte begära, att alla
modersmålslärare skola vara modersmålets skapare
och mästare, men man kan begära, att de alla
skola vara dess kännare och älskare. Att det
då och då uppstår risk för att något skall
brista i det stycket kan inte minst vid
universiteten konstateras. Många personer
komma dit i avsikt att avlägga s. k. filosofisk
ämbetsexamen, d. v. s. den speciella lärarexamen,
i ämnena »nordiska språk» och
»litteraturhistoria med poetik» för att bli lärare i
svenska. I det senare ämnet studera de svensk och
utländsk litteratur samt teoretisk estetik; i
det förra isländska, fornsvenska, nysvenska,
danska och norska. Ingenstädes studera de
svenska språkets praktiska behandling i
skrift, och det är många, som inte behärska
det. Att personer, som ha läst nordiska språk,
begå grova formfel, och att personer, som ha
läst estetik, begå grova stilfel, hör till det,
som man ser dagligdags. I de vetenskapliga
övningsuppsatser, som skola lämnas, kan man
ofta märka de trulsigaste och horriblaste
konstruktioner och ett språk, som har en halt
men beskäftig gummas grace. Värst är det
kanske med den nästan totala okunnighet i
även våra vanligaste s. k. utländska ord, som
råder på många håll. En person, som har
med studenter att göra, berättade, att han
i 4fissa den angenäma yo-yo-flugans dagar
hade examinerat några blivande
modersmålslärare angående betydelsen av den kända
versen i Kellgrens »Dumboms leverne»:
Om i jou-jou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat.
Versens vits undgick de tillfrågade, ty de
visste inte vad inventerat betydde. De
trodde, att det hade något med inventering i en
affär att göra.
Det är naturligtvis en viss risk med att
personer, som icke älska och som illa förstå
svenska språket, komma ut som
läroverkslärare i detta samma svenska språk. Var och
en, som från sin skoltid erinrar sig en eller
två lärare med språköra, tänker på hur
mycket han skulle ha gått förlustig, om han aldrig
hade haft dem till lärare. För närvarande
rekryteras våra universitet till stor del av
personer, som i normala tider aldrig skulle
ha studerat, men som nu nödgas söka undgå
risken av arbetslöshet genom att skaffa sig
ökade pappersmeriter. Många av dessa
studera till modersmålslärare. De komma
kanske att bli klena sådana. De komma kanske
i varje fall att göra den skada, som består i
att inte göra nytta. Svenska akademin vill
låta träna dem, där så behövs, genom en
universitetslektor i svenska språket. Gärna det,
men finns det inte ett säkrare sätt? Det är
att efter en kort kontroll, som antingen
professorn i nordiska språk eller professorn i
litteraturhistoria med poetik kan utföra, hövligt
hänvisa dem till något annat ämnes studium.
Man har i många fall vid våra universitet ett
intryck av att lärarna lägga för mycken vikt
vid kurserna och för liten vid förståndet.
Ingen kurs kan skapa ett språköra: det kan
endast naturlig fallenhet göra. Nåväl, må
bland dem, som anmäla sig till
modersmålslärares studium ett urval göras, så att de, som
ha anlag för att behandla svenska språket
och förstå dess litteratur plockas fram, och
de andra -få ta plats i kastoskoveln, hur
mycket de än genom samvetsgrant inlärda kurser
vilja tvinga sig in bland de andra. Vi ha
många utomordentligt kunniga och skickliga
modersmålslärare vid våra läroverk, och då
och då kommer det nya till av samma höga
kvalitet. Det ligger näppeligen i
universitetens makt att tränera de obildbara till
samma höga nivå, men det ligger inom dess
maktområde och dess befogenhet att vid
urvalet av dem, som skola tilldelas
modersmålslärarexamen, även ta hänsyn till ifallenhet för
det, som modersmålsläraren främst skall
undervisa i: svenska språkets behandling.
Förmågan att skriva svenska beror på
naturbegåvning för saken. Ingen kan påstå, att
de av våra ’författare, som inte ha gått i
läroverk eller legat vid universitetet, skriva
svenska sämre än andra. Somliga skriva bättre.
Den, som inte efter avlagd studentexamen kan
konsten, kan inte av en universitetslektor lära
den. Naturligtvis kan en sådan lektor göra
mycken nytta ändå, men huvudsaken är, att
universitetsundervisningen i »nordiska språk»
samt »litteraturhistoria med poetik» till den
s. k. filosofiska ämbetsexamen ordnas så, att
ingen ger sig till att studera till
modersmålslärare, som är i oundgängligt behov av en
sådan lektors handledning. Stränghet är i detta
fall mildhet. Stränghet mot de inkompetenta
är mildhet mot de kompetenta, som slippa
överflödig konkurrens. Stränghet mot de
inkompetenta är också mildhet mot de
inkompetenta själva, som avhållas från att komma
in på en bana, där de livet igenom måste
känna sig som jämmerliga dilettanter.
Säkerligen finns det andra ämnen, där de kunna
känna sig’ som fackmän.
Det fordras ingen ’Särskilt stor begåvning
för att skriva och undervisa i svenska. Men
det fordras en speciell begåvning. Den, som
inte har den vid tjugu års ålder, kan inte ens
genom den bästa undervisning uppnå den vid
tjuguett.
I anslutning till dr Holmbergs artikel
har Dagens Nyheter på
ledaravdelningen bl. a. anfört:
I en skola, som demokratiserats och där
lärostoffets ansvällning, änÉienas mångfald
och kursernas brokighet medfört en hårdare
konkurrens mellan ämne och ämne, är det
’mer än nödvändigt, att modersmålets ställning
hävdas. Ty undervisningen i modersmålet
sammanhänger på det närmaste med konsten
att över huvud tänka och uttrycka sig.
Ämnet intar en central ställning och har en
universell uppgift. Särskilt i en tid, som är
brådskande och rörlig och visar vissa
tendenser till formknlturens upplösning, föreligger
stor risk för att språket vanvårdas och allt
vad stil heter slarvas till och fuskas bort.
Detta går ytterst ut över tänkandet. Ty
språkets makt över tanken är som bekant stor,
och med språklig vanhävd följa tankelättja
och logisk oreda. Därtill kommer, att en
jämförelse med utlandets skolväsen i denna punkt
länge ställt vårt undervisningsväsen i
skuggan av vissa andras. I flera kulturländer med
Frankrike i spetsen nedlägger man mera tid
och större omsorg på kännedomen om landets
språk och förmågan att i tal och skrift
uttrycka sig på detta språk. Skolans uppgift
är icke att producera skribenter och
pratkvarnar. Av båda sorterna finns mer än nog i
denna talande och skrivande tid. Men skolan
måste förse envar med bästa möjliga
utrustning, när det gäller att meddela sig och göra
sig förstådd. Och en viss valhänthet,
försagdhet och oförmåga prägla svenskarna,
särskilt i konsten att uttrycka sig redigt och
flytande. De berömda Cederbladska
undersökningarna blottade brister, som icke äro till
för att skyla, men väl för att bota. Och det
är icke blott i de kretsar dessa
undersökningar omfattade, som bristfullheten gör sig
kännbar. Den petition, som ligger hos
regeringen, har tagit upp saken ur en annan
synvinkel - nämligen språksvårigheterna i
högre bildningskretsar: bland fackmän,
ämbetsmän och de officiella representanterna för
olika sidor av kultur, näringsliv och politik.
Språket är »vår andes stämma i världen».
Och det är ett led i nationell självbevarelse
att icke försumma^stämbildningstekniken, om
man nu i en vidare bemärkelse kan använda
denna specialterm.
En av Dagens Nyheters egna medarbetare,
docenten Olle Holmberg, har i en signerad
artikel i onsdagens huvudstadsupplaga
kommit med ett annat projekt, som är både
intressant nog och radikalt nog och som rent
teoretiskt bygger på sunt förnuft. Holmberg
begär inte, att alla ska kunna skriva svenska,
men att modersmålslärarna ska kunna det.
Han fordrar visserligen ej, att de samt och
synnerligen ska vara skapare och mästare i
modersmålet, men att de ska känna och älska
det. Det är riktigt. Dessa krav äro rimliga
och måste ställas. Och sättet att ställa dem
bör enligt Holmbergs mening vara att redan
på universitetsstadiet gallra bort alla, som
sakna språköra och språkbegåvning, med ett
ord naturliga förutsättningar för
modersmålsundervisning, vid de examina, som förrättas
i litteraturhistoria och nordiska språk.
Gallringen skulle i så fall verkställas av
vederbörande professorer. Mot detta radikala
rensningsförslag kan endast invändas, att det
stöter på oöverstigliga praktiska svårigheter. Det
händer, att den, som gått i kastoskoveln,
anmäler sig till förnyad prövning. Kan man väl
en gång för alla iförmena honom den? Det
skulle kunna medföra konsekvenser även för
andra ämnen. Det händer också, att den, som
blir förkastad i Lund, blir upptagen i
Uppsala eller tvärtom. Bland dem, som studera
nordiska språk och litteraturhistoria, finnas
åtskilliga, som aldrig tänkt sig att bli lärare,
utan göra det av vetenskapliga eller andra
grunder. Några bli visserligen det de aldrig
tänkt sig, när nöden inte visar sig ha någon
lag. Och det är sant, att dessa
modersmålslärare ofta äro de sämsta. Men det skulle
vara ett ogenomförbart statligt
regleringstvång att på detta sätt utestänga alla, som
sakna pedagogiska anlag och intressen, från
vetenskapliga studier i de ämnen, som
för andra utgöra en förberedelse för
lärarkallet i modersmålet. Man kan ju inte gärna
tänka sig, att de skola avfordras någon
högtidlig försäkran att aldrig ägna sig åt
lärarkallet. För övrigt - om många av dem, som
studera litteraturhistoria och nordiska språk,
äro omöjliga som skolpedagoger, vem borgar
f or/att icke detta också kan vara fallet med
professorn i fråga, som skall verkställa
gallringen. Olle Holmberg har rätt i, att det
fordras en specialbegåvning för att skriva och
undervisa i svenska. Men då han gentemot
den föreslagna universitetskursen invänder,
att den, som inte har denna begåvning »vid
tjugu års ålder, kan inte ens genom den
bästa undervisning uppnå den vid tjuguett»,
så förbiser han, att många, för att inte säga
de flesta fallen, äro mellanfall, varken
spe-cialbegåvade eller komplett obegåvade, och att
det bland dem finns åtskilliga, som inte
vaknat eller mognat än. Ty det har dock hänt
mer än en gång, att det blivit goda
pedagoger av misslyckade nybörjare. Många
mogna och vakna mycket sent. En gallring av
detta slag skulle endast kunna utrensa de
mest notoriska omöjlighetsfallen.
Emellertid är det ju för ögonblicket inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
