Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 5. (2666) 1 februari 1933 - Riksdagsmotioner om fortsättningsskolan och slöjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagsmotioner om fortsättningsskolan och slöjden.
Avlöningsbestämmelserna böra ej ändras.
Som vi redan i korthet omnämnt, ha
vid årets riksdag motionärer hemställt
om avslag å k. m:ts förslag till ändrade
avlöningsbestämmelser för lärare i slöjd
och fortsättningsskola.
Motionerna återgivas nedan:
Fortsättningsskolan.
Hr Wagnsson anför i en motion:
Av statsfinansiella skäl har k. m:t
förordat en kraftig nedsättning i nu utgående
arvoden för lärare i fortsättningsskolor.
Regeringen ansluter sig till ett av statskontoret
framlagt förslag, att nu utgående arvoden å
3 kronor, respektive 2,50 kronor minskas med
50 öre till 2,50 kronor, respektive 2 kronor,
att arvodet för undervisning i
hushållsgöromål reduceras med 25 öre till 1,75 kronor,
arvodet för slöjdundervisning minskas med 25
öre till 1,50 kronor samt arvodet för
undervisning i ersättningsskola med 15 öre till 1,35
kronor samt slutligen slöjdarvodet i
ersättningsskola med 15 öre till 1,10 kronor.
Härigenom göres en sammanlagd besparing för
staten å omkring 965,000 kronor.
Till grund för det framlagda förslaget
ligger granskningsnämndens uttalande, att
arvodet lör fortsättningsskolornas lärare
fastställdes vid en tidpunkt, då prisnivån var en
annan än nu. Gentemot detta har emellertid
skolöverstyrelsen framhållit, att arvodena —
med undantag för undervisning i skolkök,
slöjd och ersättningsskola — föreslogos redan
av de år 1916 tillkallade sakkunniga. Dessa
motiverade sitt förslag uteslutande därmed,
att arvodena för undervisning i
fortsättningsskola borde bestämmas med hänsyn till
avlöningarna för folkskolans lärare, dock så,
att lektionerna i fortsättningsskolan, vilka
ställde avsevärt större anspråk på läraren än
lektionerna i folkskolan, borde avlönas högre.
I proposition till 1918 års riksdag anslöt
sig ecklesiastikministern till vad de
sakkunniga anfört icke blott beträffande arvodenas
storlek utan även rörande de grundsatser,
enligt vilka de borde bestämmas, K. m:t
hemställde med denna motivering hos 1918 års
lagtima Tiksdag, att arvodena för lärare vid
fortsättningsskolorna måtte fastställas att
utgå för timme med 3 kronor vid undervisning i
arbetskunskap och 2,50 kronor för annan
undervisning i fortsättningsskola.
Riksdagen biföll i allt k. m:ts hemställan. I
sin skrivelse härom framhöll riksdagen, att
det under frågans föregående behandling rått
stor enighet därom, att arvode för lärarna vid
fortsättningsskolorna borde ställas i ett visst
förhållande till folkskollärarnas avlöning.
Därvid hade i enlighet med vad som
fastställdes redan 1877, då arvodet till lärare i
fortsättningsskolor först bestämdes, gjorts
gällande, att undervisningen i fortsättningsskolan
borde betalas något högre än undervisningen
i folkskolan. Även departementschefen hade
uttryckligen anslutit sig till denna grundsats.
Riksdagen uttalade sin förväntan, att arvodet
for undervisning i slöjd och hushållsgöromål
snarast möjligt skulle erhålla en mera
definitiv lösning, samt förklarade sig i övrigt icke
hava funnit anledning att göra någon erinran
mot k. m:ts förslag rörande avlöningen åt
lärarna i de obligatoriska fortsättningsskolorna.
Som överstyrelsen påpekat, gjorde sig
således, icke dyrtidssynpunkter gällande, då 1918
års riksdag; fastställde arvoden för lärare vid
fortsättningsskolan. Riksdagen bestämde
dessa arvoden nied hänsyn till avlöningen för
lärare vid folkskolan och under godkännande
av grundsatsen, att för undervisningen i
fortsättningsskolan borde utgå högre ersättning
än för undervisningen i folkskolan.
Genom den från och med år 1919 tillämpade
löneregleringen för folkskolans lärare och
det från och med det år 1920 till nämnda
lärare utgående dyrtidstillägget blev emellertid
förhållandet mellan avlöningarna för
undervisning i folkskola och i fortsättningsskola
helt omkastat. Detta föranledde regeringen att
for 1921 års riksdag framlägga förslag om l
kronas arvodesförhöjning pr timme för lärare
vid fortsättningsskola. Riksdagen beviljade
en löneförhöjning av i allmänhet 50 öre för
timme, vilken förhöjning utgick till den l juli
år 1924, då den i samband med
dyrtidstilläggets starka nedgång och på grund av det
finansiella läget indrogs.
Vid den tidpunkt då 1916 års
departementssakkunniga framlade sitt av riksdagen sedan
antagna förslag angående timarvoden för
lärare vid fortsättningsskolor, beräknades
folkskollärarnas löner utgöra genomsnittligt 2
kronor för timme. Från och med år 1919
utgår deras fasta avlöning enligt samma
beräkningsgrunder med 3,15 kronor for timme.
Medräknas även det nu utgående
dyrtidstillägget samt den provisoriska
avlöningsförbättringen, kan den sammanlagda avlöningen för
manlig folkskollärare beräknas utgå med
omkring 4 kronor för timme. Det framgår härav,
att en tillämpning av de grundsateer, enligt
vilka 1918 års riksdag fastställde de nu
utgående arvodena för lärare vid
fortsättningsskolor, icke medgiver någon sänkning av
dessa arvoden. I och för sig äro också dessa
arvoden så låga, att de icke kunna minskas, utan
att undervisningen vid fortsättnings.skolan
blir i fråga om ersättningens storlek förmatt
i en olycklig särställning vid jämförelse med
förhållandena vid andra skolor. Beaktas bör,
att arvodet för lärare vid fortsåttamgsskoior
beräknas endast för antalet lektionstimmar
utan hänsyn till den tid läraren måste
använda till förberedelse och till granskning av
lärjungarnas skrivningar. I verkligheten blir
därför ersättningen för lärarens arbete
betydligt lägre för timme än det i löneförfattningen
angivna arvodet. Om arvodena minskas, och
folkskollärarna tvingas att fullgöra ett alltför
lågt avlönat arbete, medan liknande åtgärder
till upphjälpande av statens finanser icke
vidtagas gent emot andra befattningshavare torde
verkningarna härav skada skolan. Knappast
torde någon skola vara för sin framgång i
större behov av att lärarna villigt och ined
intresse ägna sig åt undervisningen än
fortsättningsskolan. Det är därför lätt att förstå,
vilka olyckliga följder beträffande resultatet
av fortsättningsskolans verksamhet de av
k. m:t föreslagna här avsedda åtgärderna
skulle kunna få.
På grund av det anförda, varav torde
framgå, att arvodena för lärare vid
fortsättningsskolor icke äro bestämda med hänsyn till
dyrtid och att de redan nu äro väsentligt lägre
än avlöningarna for undervisning i folkskola,
hemställes att riksdagen dels måtte besluta
avslå k. m:ts förslag till ändrade grunder för
statebidrag till avlönande av lärare vid
fortsättningsskolor, dels ock företaga den av ett
bifall till detta yrkande betingade höjningen
av det ordinarie förslagsanslaget till
avlönande av lärare vid fortsättningsskolor med
965,000 kronor till 5,100,000 kronor.
Slöjdundervisningen.
Hrr Norling i Gävle (s) och Sandegård (s)
i första kammaren samt hr Gustavsson i Sala
(s) i andra kammaren ha väckt följande
motion:
I årets statsverksproposition föreslås en
inskränkning av kommunernas hittillsvarande
rätt att anordna slöjdundervisning i
folkskolorna och en nedsättning av timarvodet för
dem, som bestrida nämnda undervisning.
Propositionen ansluter sig till ett av
statekontoret utarbetat förslag.
Mot detta synes vägande invändningar
kunna göras.
Vad först beträffar förslaget att fastställa
minimiantalet elever i slöjdgrupp till 10 har
skolöverstyrelsen erinrat att ända sedan 1906
statsbidrag utgått för undervisning i slöjd,
också om elevantalet ej uppgått till 10, såvida
de slöjdande utgjorde samtliga i
folkskolavdelningen inskrivna gossar eller flickor.
Bestämmelsen torde ha tillkommit för att möjliggöra
slöjdundervisning i en del mindre
landsbygdsskolor. I dessa skolor, där undervisningen
oftast handhaves av kvinnliga lärare,
förekommer i allmänhet endast flickslöjd.
Överstyrelsen har vidare betonat det
beklagliga i, att för vissa grupper barn indraga
undervisningen i ett så uppfostrande och för det
praktiska livet betydelsefullt ämne som
slöjden. Detta vore så mycket mera att beklaga,
som särskilt de mindre folkskolorna i
allmänhet måste anses som en mindervärdig skoltyp,
varför den i dem meddelade utbildningen i
regeln icke kan betraktas som jämnbördig med
den, som erhålles i vanliga folkskolor. ’Såsom
av det föregående framgår, komme slöjdens
indragning i de ifrågavarande skolorna att
huvudsakligen gå ut över flickornas utbildning.
Vad gosslöjdén beträffar kan i fråga om
denna, även där den förekommer i skolor med
litet barnantal, anföras att skoldistrikten
underkastat sig ej ringa kostnader för
anskaffande och utrustning av särskilda
slöjdlokaler.
Även om det bör medgivas, att ett alltför
litet antal barn i en slöjdavdelning, måste ur
kostnadssynpunkt anses olämpligt, så är det å
andra sidan uppenbart, att ett undantagslöst
tillämpande av regeln, att minimiantalet
lärjungar i en slöjdavdelning skall vara 10,
skulle särskilt i vissa delar av vårt land komma
att gå hårt ut över ämnet. Skulle en dylik
minimigräns bestämmas, borde denna likväl
sättas lägre än vid siffran 10. Följden blir
eljest den, att slöjden för flickorna i de mindre
skolorna i regeln måste helt slopas. Men mot
en sådan utveckling tala i stort sett samma
sakliga pedagogiska skäl, som anförts mot
slöjdens, särskilt flickslöjdens, avförande från
läroplanen i landsbygdens folkskolor.
En granskning av antalet slöjdavdelningar
med högst 9 lärjungar i varje avdelning
redovisningsåret 1930—1931, bekräftar, att en
ändring i nu föreslaget avseende skulle komma
att gå ut över företrädesvis den kvinnliga
slöjden. Av de 2,548 avdelningar, i vilka de
slöjdandes antal understiger 10, avse
nämligen icke mindre än 2,050 eller 80,6 procent
flickslöjd.
Då det kunde vara av intresse att erfara, i
vilken utsträckning det förekommer, att
slöjdavdelningarna omfatta ett anmärkningsvärt
litet antal lärjungar, har överstyrelsen
gjort en undersökning. Av denna
framgår, att antalet avdelningar med högst 5
slöjdande utgjorde 708, därav 107
gossavdelningar och 601 flickavdelningar. Antalet
avdelningar med 6—9 slöjdande är alltså
väsentligen större än antalet avdelningar med
högst 5 slöjdande. Av nu ifrågavarande
avdelningar utgör den förra gruppen 72 procent
och den senare gruppen 28 procent av
förenämnda 2,548 avdelningar.
Den andra av k. m:t föreslagna ändringen
i nuvarande bestämmelser går ut därpå, att
lärararvodet för undervisning i slöjd skulle
nedsättas från l krona 20 öre för varje
undervisningstimme till l krona för timme, varav
följer att statsbidraget till avlöningen, med
bibehållande av proportionen 9/10, skulle
sänkas från l krona 8 öre till 90 öre för timme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
