Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. (2668) 15 februari 1933 - Em. Granér: Erik Gustaf Geijer som pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 7
lan det nya och det gamla, varvid, i den
mån han åldrades, det senare tycktes få
överhanden.» Uttalandet passar
emellertid lika mycket in på Geijer själv, om
blott det ges en positiv innebörd. Han
ägde just detta, som Tegnér saknade.
Följden blev en rakt motsatt
utvecklingsprocess.
Det program Geijer föredrog i
kommittén 1826 var förhållandevis moderat
både i jämförelse med de åsikter han
utvecklat i sin skrift om läroverket 1813
och även jämförda med dem han 1829
gav uttryck åt i skriften Om
uppfostran. Han anställer en jämförelse
mellan vad han kallar det gamla och det
nya systemet. Det förras princip är, att
läroverket bör vara offentligt i den
meningen, att det är inriktat mot ett
offentligt, d. v. s. för staten nödvändigt
ändamål; det senares åter är, att
läroverket bör vara allmänt och offentligt
på så sätt, att det är för alla och svarar
mot allas behov. »Nu är», säger Geijer,
»den s. k. lärda skolans uppgift den att
med förbigående av intet huvudsakligt
kulturmoment göra denna förberedande
bildning så allmän, att lärjungen
sedermera med fritt val må kunna övergå till
vilken medborgerlig bestämmelse som
helst, denna må vara offentlig eller
enskild.» Detta uttalande innebär en
principiell -nyorientering. Tidigare har hans
ståndpunkt varit, att den offentliga
uppfostrans mål vore att utbilda lärda
och ämbetsmän. Nu lägger han härtill
en ny, allmännare uppgift, den att
skolans undervisning skall .tillgodose allas
behov. Men att förena denna ståndpunkt
med ett fasthållande av det gamla
läroverket oförändrat var en hopplös sak.
Geijer inser detta, och följden blir, att
han ser sig tvungen att beträda de
partiella reformernas väg. Han föreslår
fördenskull, att läsningen av grekiska
uppskjutes till den s. k. rektorsklassen,
varmed gymnasium skulle börja samt
vill medge dispens från både grekiska
och hebreiska för att den lärjunge, som
begagnade sig därav, skulle få »tillfälle
att så mycket mer avancera i andra
lärostycken». Latinet skulle dock alltjämt
vara obligatoriskt för alla ända från
första klassen. Genom det nämnda
medgivandet är emellertid grundsatsen om
läroämnenas gemensamhet bruten och
den dubbla bildningslinjen i princip
godkänd. Geijer förordar vidare, att
studentexamen skall bli obligatorisk för
dem, som ämna genomgå krigsskolan på
Karlberg, vilken därmed skulle få
karaktären av militär tillämpningsskola.
Detta förslag blev dock först 1874
förverkligat.
Man torde kunna ta för givet, att det
fordrats en smula självövervinnelse av
Geijer och hans konservativa
meningsfränder att frångå en av dem tidigare
hyllad grundsats. Vad kunde då vara
anledningen till att de inläto sig härpå ?
Vid besvarandet av den frågan bör man
erinra sig, att reformvännerna voro i
majoritet inom kommittén. Under de
ingående överläggningar, soin pågått,
hade det blivit klart, att en samling
kring status quo-linjen ej var möjlig.
Den idérike och övertygat liberale
Agardhs inflytande var mycket stort.
I Tegnér hade han en snillrik
bundsförvant, och Lefrén kunde lägga
erfarenhetens lod i reformkravens vågskål.
Bakom dem stod en alltjämt växande
opinion, representerad av borgarklassen,
de reala vetenskapernas målsmän och
militären. Till dem sällade sig också de
nya pedagogiska rörelsernas talesmän.
Det var den nya tiden, som klappade på
porten. Att ej låtsas höra dess slag
kunde bli ödesdigert. Geijer insåg
detta. Han var väl en principernas man
men saknade ej heller praktisk, politisk
blick. Ett visst tillmötesgående från de
konservativas sida blev alltså, sådant
läget nu var, en tvingande nödvändighet.
Det är utan tvivel ur denna synpunkt
vi ha att se Geijers program av 1826;
ett kompromissförslag alltså men ej ett
fullödigt uttryck för hans verkliga
uppfattning. Att så är fallet framgår
därav, att han efter kommittéarbetets slut
återtar sin tidigare strängt konservativa
hållning. En dragning ditåt hade för
övrigt kunnat förmärkas under 1828,
det sista året under vilket kommittén
arbetade. Hans Järta, som då rycktes in
i kretsen, tillförde minoritetsgruppen
ett betydande krafttillskott, som ej blev
utan verkan på de konservativas
hållning.
Det betänkande, som kommittén
slutligen avger rörande läroverket, kom
emellertid att i stort sett präglas av de
liberalas tankegång. Man förklarar, att
vetenskaplig bildning är möjlig utan
hebreiska och grekiska språken, ja, t. o.
m. utan latin. Läroverken böra vara
inrättade efter ungdomens behov och icke
efter gammal hävd, utan avseende på om
den motsvarade behovet eller icke.
Kommittén föreslår två bildningslinjer vid
läroverken, en för klassiska språkens
litteratur i förening med den moderna
och en med moderna språk utan
klassiska. Realkunskaperna skulle dock drivas
lika på bägge linjerna. De självständiga
apologistskolorna skulle upphöra utom i
rikets större städer, varest sådana
skolor, bestående av tre klasser, kunde få
inrättas som självständiga läroanstalter.
Beträffande lärosättet föreslår
kommittén ambulatorisk läsning, vilket
innebar, att en och samma lärare endast
skulle ha att undervisa i ett ämne eller
i en grupp av besläktade ämnen.
Växelläsning borde tillämpas i den
utsträckning lärare och eforus så funne
lämpligt. Om ämnesläsning med fri
flyttning- samt fullt genomförd
växel-unde’rvisning vågade kommittén ej
fälla något bestämt omdöme, förrä,n större
erfarenhet vunnits.
Det är, som vi se, mer av Agardhs
än, av Geijers ande, som vilar över
detta förslag. Ännu ett par decennier
skulle det dock dröja, innan det val1
moget att förverkligas trots styrkan i
såväl den allmänna opinionen som den
sakliga motiveringen. Men mot
konsistoriernas och domkapitlens
utlåtanden, som i allmänhet gingo i
avstyrkande riktning, vågade regeringen ej
lägga fram förslaget. T. o. m. den
liberale Hartmansdorff tillråder i
egenskap av statssekreterare uppskov.
»Saken borde få något mogna genom de
motsatta meningarnas övervägande i
allmänhetens eftertanke.» Denna
mog-ningsprocess påskyndades genom Geijers
avfall, varigenom
undervisningsväsendets reformvänner erhöllo en mäktig
bundsförvant.
Märkligt nog hade kommittén mera
lycka, då det gällde att komma till ett
enigt uttalande - Agardh har
visserligen en reservation - i fråga om den
allmänna folkundervisningen. Detta
berodde måhända därpå, att man hade
ett av den förra
uppfostringskommit-tén utarbetat betänkande att utgå ifrån,
som tillika ägde den förtjänsten ur
synpunkten av endräktens
befrämjande att vara hållet i allmänna ordalag.
En omisskännlig sympati för
folkundervisningens sak spåras dock i
detsamma, men det är önskemål, som till
litet förplikta. Därför kunde både de
kalla och de varma känna sig tröstade.
Som diskussionsinlägg visar dock detta
betänkande, att man åtminstone i
tanken är på marsch framåt. Det är ingen
tvekan om att det principiella
motståndet mot folkundervisningen som en
offentlig angelägenhet fått ett
grundskott.
Någon redogörelse för själva
kommittébetänkandet kan ej här komma
i fråga, men några ord om 1825-1828
års kommittés tillägg till betänkandet
ha betydelse för uppfattningen av
Geijers ställning till
folkundervisningsfrågan vid denna tidpunkt.
I detta tillägg f öreslås, att staten
måtte kräva ett visst kunskapsminimum för
tillträde till nattvardsläsningen. Så
borde fordras, att ungdomen skulle
kunna »väl läsa svensk och latinsk
tryckstil, känna bibliska historien efter
någon tjänlig lärobok, så att lärjungen
kan redogöra för berättelsens innehåll
samt ha inpräglat i minnet en antagen
lärobok i kristendom (katekes)». För
att bereda de unga tillfälle att
inhämta detta kunskapsminimum skulle, där
så behövdes, folkskolor upprättas.
Ville församlingarna ej göra detta
godvilligt, »borde konsistorierna vidtaga den
ämbetsåtgärd, vartill omständigheterna
föranleda». Fattiga församlingar borde
kunna påräkna någon statshjälp.
Folkundervisningens mål angavs
dessutom vara att bibringa allmänt
medborgerliga kunskaper, såsom skrivning och
räkning, en kort världs- och
naturbeskrivning, övning i kyrkosång,
linearritning och gymnastik. Huruvida denna
vidsträckta undervisning skulle
meddelas eller ej, finge dock bero av
vederbörande »menigheters fria skön och
känsla av dess behov». Staten vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
