Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. (2668) 15 februari 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr
SVENSK LÄRARETIDNI N G
151
När man går att värdesätta dessa
sannerligen revolutionerande uppslag ligger det i
«akens natur, att man icke på detta stadium
kan vara färdig med ett i alla punkter
definitivt omdöme. Frågan eller frågekomplexet
innesluter många svåröverbliekbara faktorer,
och a priori torde man kunna utgå ifrån att
programmets praktiska förverkligande av
olika skäl måste förläggas till en ganska
avlägsen tidpunkt.
Den beståndsdel, som kan betraktas såsom
minst omtvistlig, är säkerligen förvandlingen
av folkskolans lärarkår från kommunala till
statsfunktionärer. Det steg, som ytterligare
kräves för att detta mål de fakto skall vara
vunnet, är obetydligt nog. Redan nu kan det
sägas, att om hänsyn tages till det särskilda
skatteutjämningsbidraget för läraravlöning,
vi ekonomiskt sett redan befinna oss vid detta
mål i realiteten. Och rationaliseringskravet
kommer säkerligen att med styrka kunna
åberopas för en dylik ordning, ej minst i
depressionstider, då både stat och kommuner
måste strängt nagelfara utgiftsbudgeten.
Huruvida undervisningen har något att vinna på
en dylik omläggning, som berövar de enskilda
kommunerna möjligheterna att bestämma över
sitt skolväsen i sådan utsträckning, att förbud
skulle uppställas mot varje form av
kommunala avlöningsbidrag, kan likväl vara tvivel
underkastat.
Vida mera betänksam måste man ställa sig
till projektet att staten skulle svara för
byggnad och underhåll av alla landets
skolbyggnader, med undantag av storstädernas.
Förmodligen skola de kommuner, som redan i huvudsak
ordnat för sig på detta område, icke med
särskild tillfredsställelse se hän mot den stund,
då staten tar hand om deras ’byggnader men
lämnar åt den enskilda kommunen att ränta
och amortera lånen, som upptagits för
byggnadskostnadernas gäldande. Det kan icke
undgås, att stora orättvisor äro förbundna med
ett dylikt system. Efterblivenheten och för
övrigt den rena försumligheten premieras över
hövan av detsamma. Och man har svårt att
frigöra sig från den tanken, att både
nybyggnader och underhåll åtminstone i tider av
etatsfinansiell återhållsamhet skulle riskera
att bliva eftersatta i långt högre grad än vad
fallet för närvarande är.
Den ordning, som ifrågasatts lör
storstäderna, är för visso vida mera rationell.
(Statliga bidrag till nybyggnader, avvägda med
hänsyn till den växlande skattebelastningen,
är en väg som redan för åtskilliga år sedan
anvisades av en uppmärksammad officiell
utredning. Vad som enligt densamma .förloras i
utjämningseffekt torde flerdubbelt återvinnas
därigenom, att de för skolväsendets
tillgodoseende intresserade kommunerna fingo fria
händer att tillgodose förefintliga behov. Det
skulle vara ägnat att förvåna om icke kritiska
synpunkter av dylik innebörd komma att göra
sig gällande vid granskningen av
kommittéförslaget ute i landet.
Om vi alltså redan i fråga om denna
huvudpunkt nödgas inta en reserverad hållning,
gäller detta i särskild grad om den underliga
mellaninstans, som man velat tillskapa. iNy
Tid har vid ett tidigare tillfälle deklarerat
oförbehållsam anslutning till den plan lör
folkskolans sekularisering, som i samband med
rationaliseringsförslaget skisserades av herr
Stadener. Här mötas de, som främst sträva
efter ökad planmässighet, och de som
d&rgjlm-te principiellt ogilla, att (folkskolan
fortfarande befinner sig under kyrklig hegemoni. Men
att bibehålla båda de hittillsvarande
mellan-instansernä, domkapitlen och länsstyrelserna,
och därtill lägga en tredje, den nya
skol-kretsstyrelsen, det blir sannerligen väl
mycket av det goda. Man har iSvårt att inse, att en
dylik ordning skulle innebära organisatoriskt
ett framsteg. Däremot blir man lätt nog
övertygad om, att en effektivt verksam
mellaninstans är oundgängligen nödvändig, därest
staten skall så mångsidigt och så intimt
engageras i skoldistriktens angelägenheter, som
förslaget förutsätter. Man kan tryggt gå så
långt, att en sekularisering utgör en
ofrånkomlig förutsättning för planens förverkligan-
de. Och inom höger- och bondeförbundslägret
handlar man därför klokt, om man från
begynnelsen får klart för sig, att den
konsekvensen icke kan undgås, om man vill främja ett
ökat statsinflytande i skatteutjämningssyfte
på vår folkskola.
Den antireligiösa sov jetpropagandan
är till sitt innersta väsen kulturfientlig,
ohyfsad och simpel, framhåller Dagens
Nyheter. Den riktar sig mot det centrala
i all praktisk religion och det
gemensamma för all social och human
uppfattning av samhället och mänskligheten,
nämligen människokärlekens -bud. »Den
trampar», för att citera Kickard
Lindström, »brutalt ner värden, som äro
omistliga för många människor. Den
bidrar till att förråa vårt folk, och ta bort
respekten för andras rätt till ett fritt
andligt liv». Dagens Nyheter tillägger
bland annat:
iNär bekännelserna söka ta statens lagar
och maktmedel i sin hand för att bekämpa
och slå ned varandra, blir det bara en ändlös
serie av strider, ’bakslag, repressalier och
hämndeakter. Hela historien lämnar därom
ett enda vittnesbörd. Och man hade verkligen
trott, att dessa erfarenheter icke skulle
behöva göras på nytt.
Redan ’Spinoza varnade för nära tre hundra
år sedan i sin berömda teologikopolitiska
traktat lör att blanda in staten och polisen i
andliga meningsyttringar och trosmål. Och han
drog i denna skrift, som utgör
samvetsfrihetens bestående magna charta, upp den enda
gräns, som är möjlig att dra för religiösa
statsingripanden, nämligen gränsen mellan
tanke- och åsiktsbrott och lagbrott. Först om
det kan bevisas, att en propaganda, religiös
eller irreligiös, bedrives i strid mot statens
lagar och med maning till brott och våld mot
samma lagar, är ett statsingripande
försvarligt och påkallat. Vi ha ju ock ett färskt
exempel på möjligheter att inskrida mot och
förhindra en så beskaffad kommunistisk
propaganda. Det gäller skolpropagandan i
Lauker i Arvidsjaur. Om en lärare begagnar sin
ställning som lärare i agitatoriskt syfte, så
finnas redan nu möjligheter att oskadliggöra
en sådan pedagogik. Men vad man som
privatman och utanför ett .fridlyst område
’förkunnar, det kommer ingen statsmakt eller
annan myndighet vid, ’för så vitt det icke
innehåller uppmaning till brott och lag- eller
ordningsstridiga handlingar.
Denna sak är så mycket ömtåligare, som de
religiösa differenserna i vår tid äro lika
stora som allmänt utbredda. Det finns inte
längre någon uniformitet i livsåskådning som
under religionens klassiska tider. Att för det
ena eller andra religiösa syftet lägga embargo
på statsliga tvångsmedel är nu mindre
berättigat och mindre klokt än någonsin tillförne.
Va<l som exempelvis yppats angående
Skolförhållandena i västra Sverige, enkannerligen
och nu senast i Starrkärrs kommun, där man
tydligen sökt kringgå och pressa
förordning–arna om religionsundervisning, utgör ett
irritationsmoment, som snarare framkallar än
dämpar religiösa stridigheter och ger den s.
k. gudlöshetspropagandan ökad motorisk
kraft. Innan man yrkar på nya lagar, skall
man först och främst strikt och strängt hålla
de lagar, som redan finnas. Det händer, att
ytterligheterna schartauanism och -bolsjevism
med exemplets makt beröra varandra. Då man
säger detta, sker det utan jämföreke i övrigt.
Sociala och kulturella motiv möta de religiösa
i medvetandet om de bolsjevikiska
propagandametodernas oförenlighet med human kultur.
Men en av de grundprinciper, på vilka den
humana kulturen efter lång och dyrköpt erfa-
renhet vilar, är att andlig strid skall med
andliga vapen föras.
Om Bolstadsandans utbredning i det
schartauanska Väst-Sverige och de
lokala skolmyndigheternas obstruktion mot
gällande författning berättar Ny Tid i
anslutning till kyrkoherde Sandegårds
motion:
Den avspänning i katekesstriden, som
förmenades skulle bliva följden av den
Lindskogska ukasen av 1929 har helt uteblivit.
Pressning av gällande förordningar till förmån för
katekespluggets återupplivande praktiseras
överallt ute i bygderna, ej endast i de här
nämnda församlingarna. Att dessa blivit
omtalade mer än andra centra för dessa
kulturfientliga stämplingar beror på att trafiken
därstädes bedrivits mera hänsynslöst än
annorstädes, dels och kanske framför allt på att
de mera upplysta elementen satt sig till
motvärn mot det andliga förtrycket.
Bolstadsförsamlingens tilltag, att trots
risken av förlorat statsbidrag till
lärarlönerna fortsätta med det olagliga
kate-kesplugget i folkskolan har sporrat
vederbörande i Starrkärr och angränsande
församlingar, ej blott att följa exemplet, utan
att gå långt vidare på denna väg. Man har
i Starrkärr gjort regel av medgivna
undantag och utsträckt kristendomsundervisningen
till tre timmar i veckan i skolans samtliga
klasser och man har delat upp dessa timmar i
sex halvtimmar, för att få en icke avsedd
daglig undervisning i detta skolämne. Och man
har härtill anordnat en s. k. frivillig
katekesläsning utanför skolschemat med en timme i
veckan, vartill medel anskaffas genom
beskattning av även motståndarna till denna
anordning. Enligt vad Ny Tid inhämtat, överlägga
vidare Bolstadsandans målsmän på sina
sammankomster om riktlinjer för lärarna huru
dessa skola kunna smuggla in
kristendomsundervisning i så gott som alla skolans
undervisningsämnen, matematiklektionerna icke
undantagna. Och man ifrågasätter på fullt
allvar, om ej den k. förordningen av 6 dec.
1929, vilken medgiver att ett mindre antal
korta, till såväl innehåll som form för barnen
lättillgängliga stycken ur Luthers lilla katekes
eller andra kyrkans skrifter kunna föreläggas
barnen till utanläsning, må kunna tolkas så,
att långa och svårfattliga stycken kunna
uppdelas i korta bitar för samma ändamål. På
så sätt tror man sig kunna »med stöd av lag
och förordning» låta barnen lära sig hela
katekesen utantill.
Exemplen på denna Bolstad sandas
yttringar och syften skulle kunna mångfaldigas, men
det anförda är redan tillräckligt belysande.
Vad den utanför skolschemat anordnade s. k.
frivilliga katekesundervisningen angår, så lär
det svårligen kunna bestridas, att denna är
undandragen den kontroll som av
folkekol-inspektör skall författningsenligt utövas.
Lärarna få givetvis vid denna undervisning
mera rätta sig efter en bolstadsanfäktad
skolstyrelses anvisningar, än efter de riktlinjer
för kristendomsundervisningen som äro
uppdragna i 1919 års undervisningsplan där det
bland annat föreskriven, att läraren skall
taga hänsyn till att barnen komma från hem
med vitt skilda uppfattningar i religiösa
ting. Man kan fråga sig, hur läraren skall gå
tillväga när han skall ge ett barn från ett
baptistiskt hem utanläxa om döpelsens
sakrament, utan att komma i konflikt med den
uppfattning som barnets föräldrar gjort till
sin.
När den Lindskogska ukasen
utfärdades, uttalade sig landets
lärarsamman-slutningar mot den vidtagna ändringen
i 1919 års undervisningsplan. I
riksdagen hävdade ledamöterna i S. A. F :s
centralstyrelse, hrr Värner Rydén och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
