Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. (2669) 22 februari 1933 - Fritt forum - Reflexioner inför landsbygdens skolförhållanden - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och andra gemensamma frågor. iSådana frågor
saknas ingalunda! Och de krav, som genom
och vid dessa kollegier uppställdes, skulle
sedan framläggas för myndigheterna såsom
utgående från samtliga distriktets lärare
gemensamt och icke från en av dem. Därigenom
skulle den nämnda rivaliteten försvinna, och
alla lärarna i förening borde finna det lika
angeläget, att även den mest försynte läraren
och den avlägsnaste skolan finge sina
berättigade krav och behov uppfyllda.
Efter det jag nu sökt visa, att de skolor,
som ligga något avsides från tätare befolkade
bygder, intaga en mycket ogynnad ställning
och att deras lärare arbeta och leva under
rätt dåliga betingelser, vill jag nu ingå
något på de ekonomiska förhållandena. Även
när det gäller ekonomiska förmåner, ä,r
nämnda kategori av lärare avsevärt sämre lottad,
redan, om den jämföres med lärarna vid
bättre belägna skolor inom samma distrikt och i
långt högre grad i jämförelse med
förhållanden i större samhällen och städer, där
lärarna ofta åtnjuta kommunala lönetillägg. Och
man kan väl inte med fog påstå, att arbetet
vid en A-skola är mera betungande än vid
<en B 3-skola med dess sammanförande av
klasser! Vidare ha lärarna vid mera centralt
belägna skolor långt flera tillfällen till
inkomster utöver >sin »lön enligt lag», först och
främst som lärare vid fortsättningsskolan. Jag
missunnar visst inte någon hans högre
inkomster-eller’anser dem för stora, men genom
att framhålla även den ekonomiska sidan av-
saken, framträder ju i ännu starkare
belysning de missförhållanden och svårigheter,
varunder lärarna vid ogynnsamt belägna
skolor utföra sin kallelsegärning.
Med tanke på ekonomien kan jag inte
avhålla mig från att nämna ännu en sak. Ett
gammalt och ofta använt påstående är, att
de, som bo i städer och större samhällen,
måste ha större avlöning än personer i
motsvarande ställning på landet. Är nu en sådan
synpunkt riktigt hållbar i vår tid med dess högt
utvecklade kommunikationer av olika slag?
- Visserligen är det ju sant, att frestelserna
till onödiga och mindre nödvändiga utgifter
för nöjen o. d. äro betydligt flera och
starkare i staden än på landet, men är det
nödvändigt, att stadsbon ha,r en så mycket högre
avlöning, att han k}an följa och uppfylla
alla dessa lockelser? Eller kunde inte lantbon,
som säkert vet vad staden har att bjuda, med
tåget, bilens eller flygmaskinens hjälp vilja
komina till staden och njuta av dess nöjen;
förströelser och annan härlighet? Jo, säkert
skulle han både vilja och för avståndets skull
numera även kunna detta, men han har inte
råd rned sin »lön enligt lag»! Har han lyckats
skaffa sig en radio, så kan ju möjligen ett
enda av hans sinnen genom den förnöjas mer
eller mindre, men i längden blir det kanske
något enformigt.
Alltnog synes man resonera som så, . att
lantbon bör och skall av sin ekonomi tvingas
till försakelse, medan stadsbon inte bör
åläggas samma restriktioner. Ändå ligga ju möj-
ligheterna för större utgifter inom räckhåll
även för lantbon, enär avstånden nu ej
betyda så mycket. Själva priserna på födoämnen
och kläder äro ju i stort sett lika på land och
i stad, frånsett vissa storstäder. Endast
kostnaden för bostad är större i staden men den
är också inredd med betydligt större
bekvämlighet och komfort. Lantbon åter har större
utgifter för frakter och resor, och skulle han
kunna deltaga i sin kollegas i staden liv, så
måste han givetvis ha åtminstone samma lön
som denna om ej högre, bland annat för att
kunna kosta på sig resan till och från staden.
Återigen vill jag framhålla, att jag ej anser
någon hava för stora förmåner, endast
olikheterna, skillnaden i förmåner för olika
lärare förefalla mig allt för stora och ej fullt
berättigade.
Missförhållanden inom folkskoleväsendet
finnas av skilda slag. Jag har nu sökt påvisa,
att den glest befolkade landsbygdens skolor
och lärare tryckas av många svårigheter, som
lärarna i samhällen och städer lyckligtvis äro
mera förskonade från. Dessa svårigheter
kanske-aldrig helt kunna avskaffas, men jag har
velat fästa uppmärksamheten på att de
finnas och att någon utjämning mellan dem å
ena sidan och förmånerna å den andra borde
kunna ske. Många lärare vid landsbygdens
B- och C-skolor skall säkerligen hålla med mig
om, att intet otillbörligt ligger i dessa
påpekanden. j .
E. Bede.
174
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 8
LÄ S T OCH ÅTERGIVET.
Katekesstriden har blossat upp i
samband med överklagandet av de
anordningar i fråga om
kristendomsundervisningen som vidtagits i Starrkärr.
Utgången i det enskilda fallet beror
närmast på ecklesiastikministern skriver
Dagens Nyheter och tillfogar:
Det kan knappast råda någon tvekan om
hur han ser på saken. Han är bestämd
motståndare till katekesplugget. Ban tillhörde
dem, som kraftigast opponerade sig mot
försöken att kringgå 1919 års-
undervisningsplan och mot den GLindskogska ukasen. Han
är nu bunden av de föreskrifter, vilka
utfärdades på senhösten i929. Men han synes ej
vara tvungen att tänja dem så långt, som
katekesivrarna i ’Starrkärr och andra
västkustförsamlingar göra, och det är en naturlig
plikt för honom att se till, att tillämpningen
åtminstone icke går utanför den tolkning,
»om ,från auktoritativt håll utvecklades inför
1930 års riksdag. Kungörelsen 1929 var ett
fel, ett olyckligt tilltag - det visar sig bäst
genom de stridigheter som nu uppstå. Det
åligg-er nuvarande ecklesiastikministern att
se till, att föjderna icke bli värre än de
behöva bli. Att tänka sig, att han skulle
begagna sin prövningsrätt till
katekesdyrkarnas-favör, är ett orimligt antagande.
Ämnet har också berörts i en motion av
kyrkoherde iSandegård. Vad han åsyftar är
en restauration av principerna i. 1919 års
undervisningsplan, klarare och bestämdare
regler för kristendomsundervisningen. Hans
aktion är ur alla synpunkter sympatisk. Man
önskar, att den skulle bli bestämmande för
riksdagens hållning. Men man gör sig inga
större förhoppningar. Erfarenheterna från
behandlingen av samma ärende 1930 äro
ganska nedslående -det troliga är, att
riks-dagsinajoriteten fortfarande föredrar att gå
förbi problemet och låtsas, att allt är väl
beställt. SSL får man i alla fall göra det bästa
möjliga av en olycklig situation.
Motståndet mot försök med
praktiska realskolor anser riksdagsman
Harald Åketfberg i Örebro-Kuriren
svårförklarligt. Han hoppas på
regeringsförslag :
Med den begränsning reformen skulle få,
borde man icke kunna nämna statsfinansiella
skäl som motiv för ett avstyrkande, ity att
endast mycket få skolor skulle kunna komma
i fråga för det ifrågasatta försöket, nämligen
i första hand de yrkesbestämda högre
folkskolorna i Stockholm och Örebro. Beträffande
de för ombildningen ifrågasatta skolorna
anser skolöverstyrelsen emellertid, att
försöksanordningen ej skulle bli av något större
värde. Vad menas? Riksdagen har begärt
försök vid härför lämpade skolor, och dit lår
man väl ändå räkna nyssnämnda skolor.
Skolöverstyrelsen påstår vidare, att .förhållandena
å de orter, där försök skulle komma till stånd,
icke äro sådana, att dit förlagda
försöksanordningar skulle bli i någon högre grad
vägledande. Även detta påstående synes vara
obevisat och bestrides - åtminstone vad
Örebro beträffar, där förhållandena tvärtom
enligt mer än 10-årig erfarenhet från dese
yr-kesbe«tämda högre folkskola allmänt
erkännes ge vid handen, att man torde vara inne
på rätt väg vid lösningen av frågan om en
praktisk mellanskola. Det enda, som fattas,
synes vara examensrätt.
Då motionstiden nu tyvärr är ute, kan
frågan icke komma fore i riksdagen
genom motion, men man får hoppas, att
proposition förelägges riksdagen, så att
man i denna fråga äntligen kan komma
från ord till handling.
Folkskolans uppgift är föremål för
en intressant utredning av
folkskolinspektör C. J. Sehlin, som i Nya Dagligt
Allehanda bland annat anfört:
Om man rättvist vill bedöma resultatet av
folkskolans arbete, är det av vikt att taga
fast sikte på dess uppgift och därjämte
hänsyn till de förhållanden, under vilka skolan
arbetar. På frågan vad man med rätta kan
kräva av fokskolan skulle man helt allmänt
kunna svara: man .förväntar, att den skall
fullgöra sin uppgift. Men då anmäler sig i
nästa ögonblick frågan: Vilken är
då’folk-. skolans uppgift?
Det står ständigt strid kring folkskolans
målsättning. Hon är barn av sin tid med liv
av samhällets eget liv, och därför återspeglar
den också olika samhällsåskådningar. Redan
i frågan om utgångspunkten gå meningarna i
sär.
’Det är en gammal mening, att barnet
tillhör samhället och är till för dess liv, och att
det därför också skall fostras och formas efter
samfundslivets behov och krav. Folkskolans
uppgift blir då att förbereda barnen för det
samfällda liv, som väntar dem utanför
skolans gränser. Det skall ske genom att giva
dem de kunskaper och färdigheter, som
möjliggöra deras deltagande i samhällets arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
