Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. (2669) 22 februari 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 8
tyg uppgöra objektivt riktiga förslag - detta
särskilt emedan kutymen i fråga om sådana
betyg ej sällan varierar på olika orter, i olika
skolstyrelser. Erfarenheten har lärt mig, att
man stundom får behandla dessa vitsord med
en viss reservation. Men å andra sidan delar
jag centralstyrelsens tidigare uttalade mening,
att man bör ta vederbörlig hänsyn till de
betyg, som äro klart och enkelt avfattade. Det
är ett svårt problem att få någon annan
tillfredsställande anordning, som kan lämna de
tillsättande myndigheterna nödig vägledning,
då det gäller att pröva de sökandes
tjänstemeriter.
ökade möjligheter till praktisk
utbildning av . ungdomen krävas nu också av
Nya Dagliga Allehanda, som ger sin
anslutning till förslaget om praktiska
realskolor. N. D. A. vänder sig mot
skolöverstyrelsens negativa inställning till
frågan och tillspetsar sitt omdöme så:
I en tid då de s. k. teoretiska
utbildningslinjerna översvämmas av ungdom med eller
utan läsbegåvning, förefaller det egendomligt
att utan vidare avstyrka ett, enligt vår
mening, ovanligt sunt och förnuftigt förslag med
orden »det statsfinansiella läget». De verka i
detta fall närmast tom fras. Må man göra
försök, och kan en ny, värdefull
realskolelinje på detta sätt växa fram, har den rätt
att leva, även om den gamla, teoretiska linjen
här och där skulle få lov att jämka på sig
litet.
Ännu elakare är Aftonbladet, som
kallar överstyrelsen »ett melankoliskt
ämbetsverk» och bland annat yttrar:
Det kan vara en smula tvivelaktigt, om det
är överstyrelsens uppgift att, när den fått
uppdrag av regeringen, avvika därifrån och
fördjupa sig i statsfinansiella betraktelser. Hr
Holmdahl bör vänta med att vara
statsfinansiell, tills han förflyttat sig från sin stol i
skolöverstyrelsen till sin suppleantplats i
statsutskottet.
Regeringen har avslagit
centralförbundets för nykterhetsundervisning
framställning om ledighet utan
återläs-ningsskyldighet för de lärare, som
ämna bevista förbundets allmänna
upplysningskurser under året.
Detta regeringsbeslut kommer inte
oväntat. Skolöverstyrelsen har under de
senaste tio åren konsekvent avstyrkt
centralförbundets ansökningar om
befrielse från återläsningsskyldighet. Den
har ansett, att det inte fanns tillräcklig
anledning att ställa dessa kurser i annan
klass än pedagogiska utbildningskurser
av olika slag, som i våra dagar rätt ofta
anordnas och som lärarna få bevista
under sin fritid eller mot
återläsningsskyldighet. Mot denna synpunkt finns
egentligen inte mycket att invända,
skriver fil, dr Jalmar Furuskog i
Reformatorn:
Ur undervisningens synpunkt är det
givetvis icke gagneligt, att en lärare försvinner
Iran skolan under en vecka utan att skaffa
vikarie eller på annat sätt ta igen den
förlorade tid-en. Det kan naturligtvis sägas, att
undervisningen gagnas av att läraren får ökad
utbildning och nya uppslag, men det är också
lätt att förstå dem, som mena, att lärarna
böra sörja för sin pedagogiska utbildning
under ferierna och undervisa under skoltiden.
Men konsekvenserna för de ifrågavarande
kurserna kan bli ganska ödesdigra. Under
1933 är fem allmänna upplysningskurser
planerade, nämligen i Borås, Hässleholm,
Örnsköldsvik, Visby och Luleå. Det skall bli av
stort intresse att se, om dessa kurser får så
stort deltagarantal, att det kan bli fråga om
att fortsätta verksamheten. Man kan frukta
det värsta. Lärare och lärarinnor bruka
uppgå till 60 å 70 procent av kursdeltagarna. När
de nu måse läsa igen den förlorade tiden, är
det troligt, att ganska få lärare kommer att
deltaga. Ty återläsning är en trasslig
historia. Den medför en förlängning av läsåret
eller andra rubbningar i läsordningen, som är
ovälkomna för alla parter.
Under sådana förhållanden måste man
fråga sig, hur de allmänna upplysningskurserna
bör organiseras för att göra den nytta man
önskar. Att de inte utan vidare bör avskaffas
synes i varje fall vara riksdagens mening,
eftersom andra kammaren för några år -sedan
ogillade en anmärkning från
konstitutionsutskottet mot ett regeringsbeslut om lärarnas
befrielse från återläsning. Det förefaller
också, som om dessa kurser erbjuder en mycket
användbar form för lärarutbildning. Men
problemet är vidlyftigt, och river man upp det i
ena änden, så rullar en hel härva upp sig.
Dr Furuskog ifrågasätter, om icke de
sedan 1920 anordnade sociala och
hygieniska fortbildningskurserna för lärare
böra ersättas med kortare, över hela
landet spridda kurser i stil med de
allmänna upplysningskurserna. Han motiverar
sin uppfattning så:
De nuvarande fortbildningskurserna
anordnas en gång om året, vart tredje år med
hygieniskt och de övriga åreri med
socialvetenskapligt program. En kurs kan ta emot
omkring ett hundratal deltagare. De allra flesta
brukar vara folkskollärare. Från läroverken
kommer praktiskt taget inga. Att detta
hundratal folkskollärare får en både intressant och
grundlig undervisning är givet. Men frågan
är, om det ändå inte skulle ge bättre valuta
för undervisningen i hela landet, om det i
stället anordnades ett flertal kortare kurser
i olika delar av riket. De borde naturligtvis
i så fall förläggas till ferietid och bekostas
av statsmedel. Stipendierna till deltagarna
kunde då göras relativt små.
Det mest bärande motivet till detta förslag
är av pedagogisk art. Det tar sikte på vad
en lärare i våra dagars folkskolor verkligen
behöver för att kunna meddela en förståndig
nykterhetsundervisning. Man bör då först
komma ihåg, att seminarieutbildningen nu står
på ett ojämförligt högre plan än för en
generation sedan. Både i hälsolära och
samhälls-lära får den blivande folkskolläraren mycket
god utbildning i seminariet. I vilken
utsträckning nykterhetsfrågan därvid behandlas är
högeligen ovisst, men den unge läraren blir
i varje fall så hemmastadd på samhällslivets
och hygienens område, att han lätt kan
orientera sig i nykterhetsundervisningens problem.
Om vi alltså skulle utbyta de långa
fortbildningskurserna i Stockholm och Uppsala
mot ett större antal korta kurser i olika
delar av riket, vad skulle därmed vinnas? I
stället för ett hundratal deltagare om året
skulle vi kunna räkna med flera hundratal,
kanske tusentalet. Dessa lärare skulle få en
snabbkurs i de aktuellaste problemen inom
nykterhetsfrågan och
nykterhetsundervisningen. M^ed förståndig disposition av tiden och
stoffet skulle en vecka vara alldeles nog.
Deltagarna skulle hinna få del av det nya
material och de nya synpunkter, som de behöver
för behandlingen av nykterhetsfrågan i
folk-och fortsättningsskolan. Det kan aldrig röra
sig om mera än ett fåtal lektioner varje år.
Med de kunskaper, eom en lärare numera har,
och med den materiel, som står honom till
buds, har han möjlighet att på en veckas in-
struktionskurs tillgodogöra sig uppslag ocb
synpunkter, som kan bli av stort värde för
hans undervisning.
Om de allmänna upplysningskurserna enligt
detta förslag skulle omorganiseras till korta
pedagogiska fortbildningskurser för lärare, så.
behövde det naturligtvis inte hindra, att den
nykterhetsintresserade allmänheten finge
åhöra föreläsningarna. Men kursernas program
finge naturligtvis uppgöras med tanke på den
väsentliga uppgiften. En enhetlig, sakkunnig
programledning är för övrigt vad som i
främsta rummet saknats hos de allmänna
upplysningskurserna. Det har varit alltför mycket
frihet för de lokala kursbestyrelserna, och
resultatet har blivit brokigt.
Skulle lärarna vara hågade att delta i
dessa kurser, om de förläggas på
ferietid ? Centralförbundets erfarenhet av
upplysningskurser, som ägt rum sommartidr
är visserligen icke gynnsam. Men resultatet
bör bli bättre, om kursernas program mera
målmedvetet lägges till rätta för lärarnas och
undervisningens behov och om deltagarnas,
kostnader ersättas efter de grunder, som gällt
för de stora fortbildningskurserna.
Efter det beslut, som ecklesiastikminister»
fattat i fråga om upplysningskurserna, lär
han icke kunna undgå att dryfta
konsekvenserna. Att låta de allmänna
upplysningskurserna dö ut vore ett misstag, då de så lätt
bör kunna organiseras om till en mycket
var-defull pedagogisk institution. Den plan för
nykterhetsupplysning, som antogs 1920, har
visserligen i det stora hela fungerat mycket
bra, men i en och annan punkt är den
säkerligen mogen för revision.
Läroböckerna i folkskolan äro för
dyra, anser en riksdagsmotionär, lir
Larsson i Brålanda. Motionären anser, att
’betydande besparingar skulle kunna
vinnas, om skolöverstyrelsen finge
’befogenhet och skyldighet att uppgöra en
enhetlig plan, vari bestämdes vilka läroböcker
under en viss tidsperiod skulle
användas. Karlstads-Tidningen ansluter sig
till dessa synpunkter. Vi citera:
Det förefaller också, som om den
anordningen skulle vara mycket ändamålsenlig.
Alldeles uppenbart är nämnda styrelse vida
mer kompetent än de många skolråden att
bestämma i detta fall. Den utövar ju en sådan
bestämmanderätt för de allmänna läroverken;
varför skulle den inte då också kunna utföra
vsamma funktion för folkskolorna?
Den »om håller hårt på principerna kan
naturligtvis invanda, att de förra
läroanstalterna äro helt statliga, de senare däremot
kommunala, om ock starkt statsunderstödda; det
skulle allteå gälla den kommunala
självstyrelsen. Men i sak synes denna invändning inte
mycket vägande. Staten, som avlönar lärarne,,
beslutar ju också reglerna för hela
undervisningen i folkskolorna; varför skulle den då
inte lika väl ha rätt att besluta om
läroböckerna, helst som därigenom ett skadligt slöseri
skulle förebyggas? -
I mångfaldiga föräldrahem har det
nuvarande tillståndet i här berörda avseende väckt
förargelse och olust. Men det har fått
fortbestå år efter år - sällan utvecklas någon
brådska, när det gäller att få bort gamla
inrotade missförhållanden. Förmodligen kommer
riksdagen nu att till k. m:t rikta en anhållan
om förändring. Men skall det medföra någon
påföljd?
Anmälan om ändrad adress
för tidningens postbefordran skall
göras å närmaste postanstalt, varifrån
tidningen distribueras till abonnenten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
