Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. (2670) 1 mars 1933 - Rättning av barnens skriftliga arbeten - Lästiden i folkskolan kan förkortas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 9
SVENSK LÄRARETIDNING
195
Ett av de vanligaste felen är ju
upprepningar. Till följd av ett torftigt
ordförråd och kanske en god portion
tanke-. lättja upprepas samma ord ända till
leda. Även giosfel är mycket vanliga;
barnen ska emellertid tidigt lära sig
vad som passar i det ena eller andra
sammanhanget. Ofta förekommer luckor
1 framställningen, kanske därför att
tankarna skenar i väg fortare än
pennan hinner återge dem. Tvärtom
plockas in fyllnadsord, som i talspråket kan
ha en viss betydelse som vilopunkter,
inedan tankarna redas upp, men i
skrift är de omotiverade och ska tas
bort. Barn har slutligen en intensiv
motvilja för uppehåll. I läsning yttrar
den sig i bristfällig pausering, i skrift
tar den sig uttryck i långa meningar
med löst sammanhang och alltför långa
»stycken» samt i bristande
interpunktion.
Därmed har jag berört de vanligast
förekommande felen och skall till sist
föreslå tecken för dem. De flesta är
gamla bekanta.
T/ (bock) stavfel eller liten bokstav på
" egennamn,
-*-* (spik) annat skrivfel på ord,
fy utelämnat ord,
fi överflödigt ord,
^ upprepning (tavtologi); om flera
sådana fel sammanstöter, skiljas de åt
genom fotsiffror, alltså ux och u2,
(10 annat ord (giosfel),
oo fel ordföljd; kan kompletteras med
numrering av orden,
f eller. . . omarbetning av längre
(mar-: ginaltecken) eller kortare stycken,
ny mening,
nytt stycke,
2 interpunktionsfel.
Grammatiska fel utmärkes med
begynnelsebokstaven till resp. substantiv,
adjek-liv och verb. Fel på dessa äro de
van-tigast förekommande.
De flesta tecknen innesluter sin egen
motivering, varför de fylle’r rimliga
krav på tydlighet och lättförståelighet.
Inlärandet kan därför icke behöva stöta
på några större svårigheter. För den,
som finner så många tecken onödiga,
erbjudes naturligtvis frihet att välja
ut de tecken, som han för sin del
önskar begagna sig av. Huvudsaken är, att
lärarkåren kunde ena sig om att, när
tecken för visst fel önskas, välja ibland
de här föreslagna eller eventuellt de
bättre tecken eller de ytterligare
tecken, som under den fortsatta
diskussionen kan komma att föreslås. Hur
tecknet ska se ut är naturligtvis en
alldeles underordnad fråga, blott att det
användes lika av alla.
Vad man mest kommer att anmärka
på är det jämförelsevis stora antal
tecken, som här föreslagits. Det ligger
mycket berättigat i den anmärkningen,
men användbarheten måste bli lidande
på att under ett tecken sammanföra
flera slag av fel. Det föreslagna
inter-punktionstecknet torde vara alldeles
nytt. Själva tecknet kan anses härlett
antingen ur ordet interpunktion (i utan
prick) eller ur frågetecken (»vilket
tecken ska det vara här?»). Det
vanliga torde vara, att man i marginalen
utsätter vederbörligt tecken, men i
många fall är detta för en duktig elev
alltför stor hjälp.
Den, som bedriver satsanalys, har
behov av fler tecken. Exempel på sådana
finns i den på Skolf örlaget utgivna
»Arbetsbok i modersmålet» av
Isaacs-son o. Paulsson. Av de där föreslagna
tecknen, som jag anser användbara
också som korrigeringstecken i marginalen,
har jag inte lagt beslag på något enda,
då dubbeltydighet måste undvikas. Inte
heller med i övriga arbetsböcker
använda tecken torde jag ha kolliderat.
(Inom parentes kanske jag får göra den
anmärkningen mot den nämnda
arbetsbokens tecken, att siffrorna för
ordklasserna borde utbytas mot bokstäver, så
att verkliga minnesbilder kunde
tänkas.)
Såsom avslutning på denna
framställning, som kanske redan kan synas
tillräckligt lång, ska jag endast tillägga
några ord om värdesättning av
uppsatser. Alltför lätt blir det ett ytligt
bedömande, där ovidkommande
omständigheter spelar in. Vid sommarkurserna
i Göteborg 1927 gjorde sig prof. Hj.
Lindroth till tolk för denna
uppfattning och drog därur den naturliga
konsekvensen : en »bokföring» av
förekommande fel. Jag vill minnas, att
kolumnrubrikerna var följande: 1. stavfel, 2.
interpunktionsfel, 3. ordföljdsfel, 4.
utelämningar, 5. giosfel, 6 logiska fel
och 7. grammatiska fel. (Kanske har
jag omedvetet sammanblandat denna
systematik med den av mig använda,
som just grundar sig på den nämnda
föreläsningen?) Till vänster i
textkolumnen skrives lärjungens namn. I
vederbörlig kolumn antecknas felen med
siffror, av vilka den ena (tal j är en)
betecknar sida i boken, den andra
(nämnaren) antalet fel.
Jämförelsemöjligheter skapas, och läraren får en
överskådlig bild av varje elevs brister.
Likartade fel kan genomgås på en gång,
varigenom redogörelsen kan ges en mer
allmängiltig karaktär. Prof L :s
föreläsning hade nog mest avseende på ett
högre skolstadium, vilket dock inte
hindrar, att den kan tillämpas också
på folkskolans förhållanden. »Vilken
hänsyn skall tagas till formella fel och
till rent sakliga?» frågar prof.
Lindroth. Han anser, att okunnighet på
enstaka punktet inte behöver eller bör
medföra underkännande, men är
okunnigheten genomgående och den
språkliga dräkten sålunda bara svammel, bör
uppsatsen underkännas trots formella
förtjänster. Slutligen vill han varna för
den nära liggande frestelsen att göra
numme’r av »ankor», »grodor»,
»stilblomster» m. m. - skäligen bortkastad
tid, då barn oftast saknar sinne för
humor. Kanske kan man också tänka sig,
att lärjungarna tycker, att läraren vill
göra sig lustig över deras misstag.
Eventuellt skulle detta kunna leda till att
den fantasikraft, som barnen äger,
stänges inne - till skada för lärjungen
och till sorg för läraren, som går miste
om den enda förnöjelse, som
uppsatsrättningen ibland kan skänka honom:
ett gott skratt.
Lästiden i folkskolan kan
förkortas.
Malmö folkskolestyrelse har nu ingått
till k. m :t med en framställning om
medgivande att under läsåret 1933-
1934 i icke dupplicerade avdelningar
av andra-sjunde klasserna i Malmö
folkskolor av A-formen nedsätta
antalet lektioner pr vecka med två.
Enligt styrelsens mening är tiden
för barnens skolarbete alltför dryg.
Man bör betänka, att det gäller barn
i en ålder, då redan själva växandet
kräver mycken energi, och då det är av
större vikt än i senare år, att det ges
god tid till rörelse, friluftsliv och vila.
Man har numera i regel infört en
arbetstid på sju timmar i kontor och
äm-betslokaler och på åtta timmar vid de
flesta arbetsplatser för industri o. dyl.
Många skolbarns arbetsdag är nu lika
lång som de vuxnas, ja, icke sällan
längre. Detta gäller visserligen i
främsta rummet elever i högre skolor, men
även en hel del av folkskolebarnen.
Det är under sådana förhållanden av
behovet påkallat att minska på
barnens arbetstid, vilket kan ske dels
genom inskränkning av tiden för
hemuppgifternas fullgörande och dels
genom minskning av antalet lektioner å
skolrummet. Folkskolestyrelsen har
kommit till den uppfattningen, att en
inskränkning av två timmar i veckan i
andra-sjunde klasserna f. n. vore
lämplig.
Det minskade timtalet ha’r i själva
verket prövats i många år vid Malmö
folkskolor, där man i stor utsträckning
på grund av dupplicering varit
nödsakad att nedsätta timtalet till medgivet
minimum. Det har veterligen icke
förmärkts någon skillnad i mätba’ra
arbetsresultat å ena sidan i enkelläsande
avdelningar med fullt timtal och å
andra sidan i dubbelläsande med inskränkt
timtal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
