Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 11. (2672) 15 mars 1933 - Einar Ew. Forssell: Om moralisk uppfostran vid franska folkskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 11
OM MORALISK UPPFOSTRAN VID
FRANSKA FOLKSKOLOR.
Av Einar Ew. Forssell.
Skolundervisningen i Frankrike är
obligatorisk för barn i åldern 6-13 år.
I folkskolan är denna undervisning
uppdelad på fyra kurser.
1. Småbarnskursen (cours prepara-
toire) l år, ålder 6-7 år.
2. Elementarkursen (eours élemen-
taire) 2 år, ålder 7-9 år.
3. Mellankursen (cours moyen) 2 år,
ålder 9-11 år.
4. Högre kursen (cours supérieur) 2
år, ålder 11-13 år.
Enligt den nu gällande instruktionen
för folkskolan (20 juni 1923) skall l *4
veckotimme i de tre lägre kurserna samt
l % veckotimme i den högre kursen
användas till moralundervisning. I den
högre kursen kombineras
moralunder-yisningen med samhällslära.
Som bekant är denna
moralundervisning icke konfessionsbetonad.1 Enligt
mångas uppfattning ersätter den
kristendomsundervisningen i våra skolor
och anses vara antireligiös.2 Ett
dylikt betraktelsesätt kan dock giva en
felaktig inställning.
Först och främst är icke denna
moralundervisning i skolan avsedd som ett
surrogat för
kristendomsundervisningen, snarare förutsattes det, att barnen
utom skolan, alltså i hemmet eller i
olika kyrkosamfund, få någon »kunskap
om de allmänna och eviga moraliska
grundsatserna» och att de hava
kunskap om Gud som skapare av världen
och människan. Denna barnens
uppfattning har dock utformats olika
beroende på de olika kyrkosamfundens läror.
Uppgiften för skolans
moralundervisning blir nu att stärka och fördjupa
denna elevernas kunskap om mänsklig
moral, som är gemensam för olika
trosläror och nödvändig för alla
kulturmänniskor. Den franska
moralundervisningen är icke heller antireligiös.
Instruktionen föreskriver i stället, att
läraren skall framhålla för barnen att
icke missbruka Guds namn. Vidare
skall han inplanta hos dem - i
överensstämmelse med vars och ens
tros-uppfattning - en känsla av aktning
och vördnad för Gud såsom alltings
orsak och som det fullkomliga väsendet.
Läraren skall också sträva efter att
låta barnen känna och förstå, att den
främsta hyllningen, man frambär för
det gudomliga, är lydnad mot Guds
lagar, sådana de framstå för var och en
enligt hans övertygelse.3
1 Enl. lagen den 28 mars 1882.
2 Jfr. t. ex. W. Foerster, <Schule und
Charakter, 1920, sid. 261.
3 Jfr Rousseaus uppfattning av
religionsundervisningen, sådan den framställes i
fjärde boken av Emile.
Den franska moralundervisningen
kan därför ej sägas stå i opposition till
den fostran, som religionen giver.
Snarare är den ett medel för skolans
samarbete med olika trossamfund, ett
samarbete där skolan respekterar den
’religiösa uppfostran, som de olika
trossamfunden giva barnen.
I vår kristendomsundervisning
förekomma historiska sammanhang och
detaljer, som endast indirekt ha
sammanhang med religionens lära men som
ändock äro nödvändiga icke minst för
förståelsen av den världshistoriska
utvecklingen och det nutida kulturlivet. Även
franska skolor måste sörja för att
barnen få en viss kunskap av detta
innehåll, och denna undervisning sker då i
samband med ämnet historia (särskilt
då antikens historia, som även på
folkskolestadiet har en aktningsvärd plats)
samt i geografiundervisningen eller vid
tal- och läsÖvningarna. Ja, t. o. m. i
samband med uppsatsskrivning och den
s. k. vokabulärundervisningen
(inhämtandet av ett ordförråd och förklaring
av ord) gives anledning för läraren att
beröra detaljer, som hos oss meddelas
barnen i samband med
kristendomsundervisningen.
Sammanfatta vi ovanstående, finna
vi, att den franska
moralundervisningen icke i egentlig mening ersätter
religionsundervisning, utan det förutsattes,
att barnen erhålla en sådan utom
skolan. Den står vidare icke i opposition
till kristendomens olika läror.1 Mycket
av de historiska kunskaper, som hos
oss ingå i vår kristendomsundervisning,
meddelas de franska barnen i vissa av
skolans övriga ämnen.
Den franska moralundervisningens
mål är kortfattat uttryckt att inskärpa
hos barnen att vilja och göra det rätta
och goda. Metoden för denna
undervisning skiljer sig från den intellektuella
undervisningens metoder på så sätt, att
den bör vara starkare känslobetonad.
Det får här icke bli fråga om en
för-nuftsmässig analys av motiven för en
moralisk handling. Det gäller fastmer
att giva barnen en sådan känslobetonad
inställning, att ett moraliskt gott
handlingssätt förefaller dem
eftersträvansvärt.
Efter vad jag erfarit vid besök i
franska folkskolor, brukar man i
allmänhet fördela tiden för
moralundervisningen på så sätt, att man under de
tre första kurserna tager ungefär 15
minuter i anspråk varje dag för denna
1 Det är ej ovanligt, att de läroböcker, man
använder i moralundervisningen, äro
författade av kyrkans män.
undervisning1 samt förlägger den till
första morgonlektionen (alltså
motsvarande vår morgonbön). I den högre
kursen, där moralundervisningen är
mera socialt inriktad och förbunden
med samhällslära, fördelar man
lärotiden för detta ämne på ett färre antal
lektioner för att erhålla längre tid åt
gången.
Att åhöra en fransk morallektion
under skoldagens första timme känns litet
egendomligt för en svensk lärare, som
är van att skoldagen skall börja
under den allvarliga, stilla stämning, som
skapas av psalmsång och bön. Det är
icke utan, att man förnimmer en viss
tomhetskänsla, en känsla av saknad
efter stämningsmoment. Särskilt gäller
detta, om man råkat komma in i en
»smäskoleklass», där
»moralundervisningen» är synnerligen praktiskt
betonad. Där berättar lärarinnan t. ex. en
liten saga, vars tendens är
framhållandet av renlighetens betydelse. Sedan
man samtalat om berättelsen kommer
man överens om att alla i klassen skola
förvärva den goda egenskapen, som
kallas renlighet. För att giva skärpa åt ett
dylikt beslut få två av barnen under
lärarinnans kontroll se efter om de
övriga elevernas händer äro tvättade, om
»förklädet» är borstat,2 om skorna äro
putsade etc. Handlar berättelsen i
stället om hövlighet, utfylles lektionen med
övningar att hälsa, att öppna dörrar
för äldre eller att räcka fram ett
föremål på ett trevligt sätt. En annan
vanlig men god metod består däri, att
lärarinnan iakttager barnen i deras lekar
på skolgården och låter sedan någon
händelse, t. ex. stenkastning på fåglar,
bli föremål för behandling antingen
omedelbart eller vid följande dags
morallektion. Sådana metoder, som de
ovannämnda, stå också i god
överensstämmelse med den tidigare omtalade
franska folkskoleinstruktionens
bestämmelser. I den framhålles nämligen, att
läraren bör tillvarataga de stora
möjligheter, som skollivet erbjuder, för
en praktisk utövning av morallärans
regler, och särskilt när det gäller att
»undervisa» i moral i lägsta klassen,
sker detta bäst genom att giva eleverna
goda vanor.
Liknande metoder förekomma natur-
1 Ingen undervisning förekommer under
torsdagarna i de franska skolorna.
2 I många folkskolor i Frankrike ha alla
barn ett överdragsförkläde av satin,
vanligtvis i svart färg. Detta förkläde täcker helt
kostymen eller klänningen och är väl1 närmast
avsett att skydda dessa kläder. Enligt en
fransk lärares utsago var det även en åtgärd
att förhindra »koketteri» i klädväg ,(!).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
