Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 15. (2676) 12 april 1933 - Landsbygden och skatteutjämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3iO
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 15
Landsbygden och skatteutjämningen.
En granskning av beredningens förslag.
Skatteut j ämningsberednin gen har i
sitt betänkande upptagit till behandling
tre olika spörsmål: den kommunala
skatteutjämningen, folkskolans
förstatligande och centraliseringen av
skolväsendet.
De två sistnämnda av dessa frågor
har förut varit föremål för behandling
inom våra lärareföreningar, då däremot
den förstnämnda ansetts ligga utanför
vårt intresseområde.. Om vi inte i
egenskap av lärare har anledning att
skärskåda denna fråga, så lia många av oss
som samhällsmedborgare så mycket
större skäl därtill. Det är ett känt
faktum, att just i de mest skattetyngda
kommunerna, är det folkskolans lärare
som i regel draga den största
skattebördan.
Om man bortser från några relativt
obetydliga bidrag till Norrlands
folkskoleväsen, är det riksdagsbeslutet 1930,
varigenom staten bidrager med fem
kronor till varje skolbarn, det största
som gjorts i direkt skatteut j ämnande
syfte. Åtgärden hade ju mest utseendet
av en tillfällig hjälp, som skulle visa
den goda viljan. I längden kunde
naturligtvis ingen vara nöjd med en
sådan fördelningsgrund.
Låt oss göra ett antagande! För att
hjälpa alla dem, som blir lidande av
den rådande depressionen, anslog
Sveriges riksdag 1931 ett belopp av 120
millioner kronor att utdelas bland dess
6 millioner invånare, 20 kronor åt
varje. Ingen, som verkligen var i
nödläge, blev av detta ordentligt hjälpt,
även om det för en stor familj vore gott
att få ett par hundra kronor, och för
flertalet saknade en sådan hjälp all
betydelse.
På alldeles samma sätt förhåller det
sig med den nämnda utdelningen åt
skoldistrikt efter antalet skolbarn.
Skatteutjämningsberedningen
reflekterar inte heller på att fortsätta med
eller öka på denna likautdelning åt alla
- behövande och välsituerade.
Vilken fördelningsgrund är det då,
som skatteutjämningsberedningen
föreslår? Jo, med tillhjälp av
skolbokfö-ringen delar man upp skolans olika
utgiftsposter och granskar dem. Där
finnas konton för räntor och
amorteringar, uppförande av nya skolhus,
underhåll av hus, inventarier och
Skolmateriell, skolskjutsar och inackordering
av skolbarn, renhållning och lyse,
eldbrand o. s. v. Sen väljer man bland
utgiftskontona och säger: Dessa kan
staten ta helt, till detta kan staten bidraga
med % och till detta med %, och
dessa vill vi inte, att staten skall befatta
sig med.
Räntor och amorteringar för
skolhusbyggnader föreslår man således, att
skoldistrikten i regel själva skola svara
för. Detta kommer att gynna distrikt
med gamla redan betalda skolhus. Men
är det nu säkert, att dessa tillhöra de
mest skattebetungade f Däremot
kommer de, som de senare åren skaffat
sig nya byggnader i en missgynnad
ställning. Varför vill man straffa dem?
Framtida skolhusbyggnader och
lärarebostäder uppföres på statens
bekostnad, föreslår beredningen. De, som
uppskjutit sina skolbyggen, kan känna sig
belåtna, de slipper vidare utgifter för
det ändamålet, men det är väl
antagligen så, att dessa är mindre i behov
av hjälp än de, som nyss byggt.
Alla de nuvarande skolhusen får
staten utan ersättning men övertager
deras framtida underhåll. Om där
således behöves några reparationer:
omläggning av tak, lagning av
fönsterbågar, målning, tapetsering, omläggning
av golv, annan eldstad o. s. v., får en
skriftlig motivering utarbetas, det
räcker inte att blott se på det, och sen
skall arbetsbeskrivning och
kostnadsberäkning uppgöras. Detta får den lokala
skolstyrelsen ombesörja. Sen skickas
förslaget till skolkretsstyrelsen i
länsstaden. Och denna skall ingående pröva
de lokala skolstyrelsernas
framställningar. Då den ingivna motiveringen i regel
inte är till fyllest, torde
skolkretsstyrelsen behöva ett par månader att fara
omkring i landstingsområdet och titta på de
begärda reparationerna. Ingen av dessa
myndigheter behöver ha några
bekymmer för varifrån medlen skall tagas.
Så gå ärendena till skolöverstyrelsens
ekonomiska administrativa byrå. Där
får man antagligen börja göra
be-skärningar. Någon ingående granskning
kan det väl knappast ändå bli tal om!
Vi har omkring 15,000 folkskolor här
i landet. Vid var och en av dessa
finnas åtminstone två eller tre byggnader.
Så gott som var och en av dessa måste
årligen bli föremål för tillsyn, om den
inte skall förfaras, och detta betyder
ärenden i hundratusental. När
skolöverstyrelsen företagit de behövliga
nedprutningarna, går ärendet till k. m :t.
Anslag till nybyggnader och
husunderhåll är ju inte ett anslag, som är
bestämt, utan det kan användas i
budget-reglerande syfte. Här kan clå
åtminstone ej någon individuell prövning av
fallen ifrågakomma. Ett eller annat
milliontal kronor måste strykas. Staten
har så mycket, som. den behöver
pengar till, pansarbåtar, flygmaskiner,
arbetslöshetsförsäkring o. s. v., och
skolbyggnaderna draga årligen en
betydande summa. Någon detalj granskning från
statsutskottets eller riksdagens sida kan
tydligen ej heller ifrågakomma. Då
skolöverstyrelsen får sitt sålunda be-
skurna förslag tillbaka, har den
också fått den helt enkelt omöjliga
uppgiften att rättvist fördela
underhållsanslaget till de 25 skolkretsarna och
skolkretsstyrelserna att portionera ut
det till de lokala skolstyrelserna. Man
kan vara övertygad om att alla skall
känna sig orättvist behandlade. Därpå
skall det kontrolleras genom en rad av
instanser, att de anslagna medlen
använts för ändamålet. Tänk så mycket
papper och så mycket bläck, som
kommer att spillas för framtida
skolhusreparationer. Och hur skall det ordnas,
om det, som ibland händer, vid en
påbörjad reparation visar sig, att
skadorna är betydligt större, än man
förutsett, och pengarna inte räcker till?
Skall då t. ex. det av svamp förstörda
golvet eller clet uppruttna taket ligga,
tills en ny riksdag beviljat medel för
%fortsättning av reparationen?
Till inventarier och Skolmateriell
betalar staten % och till skolskjutsar och
inackordering av skolbarn %. Dessa
fullkomligt godtyckligt valda bidrag
skulle utgå, om distriktets utgifter för
dessa ändamål vore stora eller små, om
distriktet vore i behov av hjälp eller ej.
Däremot vill inte de sakkunniga, att
staten skall hjälpa till med eldbranden.
Mot en sådan uppfattning kan vägande
anmärkningar göras! För det första är
eldbranden en av de största
utgiftsposterna. Vidare är eldbrandsbehovet
större i dåligt byggda hus, som vi i regel
har på landet, och varför skulle sådana
skolor jämväl straffas med att själva
betala den större mängd eldbrand, som
där behövdes, sen byggnaderna vore
statens? Slutligen kostar eldbranden på
landet, där man mest lider av
skattetungan och har de längsta
transportkostnaderna, betydligt mer än i städer
och samhällen, där man har välbyggda
hus och billig koks och stenkol.
Det har synbarligen sina risker med
en ordnad bokföring! Om svenska
folket haft en sådan, kunde de
sakkunniga, som utsetts för att utreda, hur
hjälp skall ordnas åt de av
depressionen lidande, konstaterat, att svenska
folket bor alldeles för dyrt. Hyres-
eller bostadskontot slukar proportionsvis
alldeles för mycket av invånarnas
inkomster. Staten borde övertaga all
byggnadsverksamhet i landet. På centrala
ställen uppförde staten hyreskaserner,
dit invånarna efter hand finge flytta,
och i dem skulle de få bo hyresfritt.
All denna härlighet kan naturligtvis
inte vinnas på en gång. Svenska folket
får tills vidare bo kvar i sina gamla
bostäder, men staten tar hand om deras
underhåll. I varje socken väljes en
byggnadsnämnd, där ej förut finnes en
sådan. I varje landstingsområde tillsät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
