Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 17. (2678) 26 april 1933 - Fritt forum - Sökningsrätten - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjänstgöringsterminer, så har jag dem
naturligtvis också som fullgoda sådana i vilken del
av riket jag än befinner mig, vare sig jag
förvärvat mig dem i det distrikt jag nu befinner
mig eller i ett annat. Det får inte finnas
användbara och icke användbara tjänstgöringsår,
prima och Sekunda ur den synpunkten sett.
Att minimum för sökningsrätt satts till fyra
terminers tjänstgöring är ett gott krav. Men
den ovan påpekade fataliteten skulle med detta
kravs bibehållande undvikas, om man ginge
fram på annan väg. Det är de extra ordinarie
och länge vikarierande man vill skydda. Mot
vilka? Jo, mot de anstormande med mindre
tjänstgöring, de seminariefärska. De redan
ordinarie men flyttningsblivna måste man ju i
allra första rummet draga försorg om.
Förslaget är alltså ett indirekt medel att förhindra
att de nyaste årgångarna inte allt för snabbt
säkra sin ordinarie existens »på de äldres
bekostnad». Men varför inte angripa dessa
direkt? -. Om en ordinarie tjänst blir ledig i
Skövde och det där finnes en extra ordinarie
med fyra tjänstgöringsterminer, eå anser man
att denne bör ha sökanderätt med förbigående
av annan lärare, som icke har så många
terminer bakom sig men är avsevärt bättre
meriterad i andra avseenden. Resonemanget är
tydligen helt enkelt så, att den som slitit
längsta tiden i väntan ’bör få komma till rö i
samhället. Jag förmodar att denna mänskliga
medömkan ligger bakom motionen. Men om nu
denna lediga tjänst i Skövde inte kommer
till stånd, men i st. en i t. ex. iSveg, där vi
kan antaga att det är fri sökningsrätt, då
hjälper honom inte längre denna medkänsla,
hans fyra terminer betyder ingenting inför
den andres högre betygskvalifikationer. Den
som man ville hjälpa i Skövde får klara sig
i Östersund så gott han kan. Följden av detta
skulle bli att vi extra eller vikarierande
lärare måste som hönan hålla oss inom
kritstrecken - distriktet, för att inte mista de
terminsmeriter vi äga, även om vi inse att inom
vårt eget möjligheten till ordinarie
befattning är minimal. Utanför får vi ju börja om
igen.
’När nu ändå hjälpaktionen innerst inne går
ut på att bland de icke ordinarie skydda de
äldre mot de yngre, så varför inte definiera
bestämmelsen just hos de senare. Helt enkelt
alltså att för att överhuvud taget få söka
ordinarie tjänst måste man ha tjänstgjort minst
fyra terminer, såvida inte sökandefrekvensen
är sådan att denna fordran måste bortfalla
för att få ’befattningen besatt. Detta innebär
naturligtvis att ’betygsmeriter och andra
kvalifikationer i många fall komme i andra hand
eller helt i skymundan, men detta är i så fall
just precis vad fallet kommer att bli vid
flyttning av ordinarie med förkörsrätt gentemot
extra därför att de äro – ordinarie. Men
den s. k. rättvisan har ju beredningen redan
från början skickat hem. En skymt av den
skulle kanske kunna sägas ligga i det, att vi
som nu -börjar bli litet gråsprängda vid
tinningarna inte bleve alldeles överflyglade av de
alltför seminaristiskt rödkindade.
Stig Hamfors-
Nr 17
SVENSK LÄRARETIDNING
389
LÄST OCH ÅTERGIVET.
En moderat stavningsreform
förordas på ledaravdelningen i
Arbetarbladet (red. N. S. Norling). Tidningen
erinrar om att 271 av S. A. F :s kretsar
uttalat sig för reformkravet, medan
endast 23 varit däremot. Tidningen
tilllägger :
Uppriktigt sagt finns det nog en hel del
som talar för reformkravet. Vårt
stavningssätt är långt ifrån så enkelt som det kunde
oeh borde vara. Man släpar på en del
gammalt krimskrams som kunde undvaras.
Sje-Ijudet lär i vårt språk tecknas på 25 olika
sätt (varvid man dock inte lär ha räknat med
den fullkomligt unika beteckningen i ordet
Ulricehamn) och man kan gott hålla med
lektor Petrini om att detta är väl mycket av
det goda. Om man i alla fall känner sig en
liten gnutta betänksam inför tanken på en
reform nu omedelbart, så beror det framför
allt därpå att de mera aggressiva
reformivrarna själva inte ännu tyckas vara överens
om hur långt man nu i första omgången skall
avancera på reformernas väg. Somliga mena
att man denna gång bör alldeles uppge den
princip som hittills varit grundläggande för
vår rättstavning, den etymologiska,
härledningeprincipen, och i stället ge sig den
fonetiska stavningen i våld. Det låter ju säga
sig, men då återstår alltid att bestämma
vilken ort i vårt långsträckta land, som skall
beklädas med förtroendet att få tjänstgöra
som »likare» för den fonetiska stavningen. En
mera moderat riktning bland reformivrarna
lutar åt att inte nu reformera stavsättet, men
däremot tillåta en gemensam form för verbet
vare sig substantivet står i pluralis eller
singularis.
En reform efter dessa sist angivna ytterst
moderata linjer borde verkligen utan ringaste
olägenhet kunna genomföras vilken dag som
helst. Däremot finns det säkert anledning att
fundera en stund på lektor Petrinis och andra
ytterlighetsgängares principer för en reform
av själva stavsättet. Man kan knappast
påstå att saken brådskar. Det ligger icke så
lite sunt förnuft i vad som härom dagen
påpekades av en läroverkslärare i södra Sverige,
nämligen att en normal mansålder helst bör
förflyta mellan två rättstavningsreformer, så
att en och samma generation slipper lära sig
tre olika stavsätt. Under tiden som man
»vilar på hanen» kan man ju emellertid låta
sakkunskapen på området fundera ut hur
långt den blivande reformen rimligtvis bör
sträcka sig.
Om samma fråga anför Arvika
Nyheter:
Den äldre generationen minns ännu vilken
storm av förbittring den iBergska
rättstavningsreformen för snart ett 30-tal år sedan
på sin tid väckte hos alla »älskare av språkets
skönhet». Det finns väl ingen människa, som
blivit så smädad, som Fridtjuv iBerg.
Kåsörerna vässade sin penna. I prosa och poesi öste
man ut sin galla över det sätt på vilket han
våldfört sig på modersmålet. Den som
skriver detta minns ännu några lösryckta rader
ur en smädedikt i en som högst kulturell
ansedd Stockholmstidning:
»en folkskollärarpåve
.har vågat bära brottslig hand
på f v och på liv».
Tiden läker emellertid alla sår. Svenska
folket har hunnit lugna sig, och den bergska
stavningsreformen har slagit igenom överallt
och på alla punkter. Numera finns det väl
ingen som vågar påstå annat än att den
förenklade rättstavning, som han genomförde, var
’både berättigad och lämplig.
Och nu efter nära trettio år anser man på
nytt tiden mogen för en något längre gående
nystavningsreform. På nytt upprepas samma
skådespel. Kåsörer och andra gå i härnad mot
tanken. Tonen är kanske en annan och litet
mera kultiverad nu än för 30 år sedan, men
andan är densamma.
Och ändå måste man väl erkänna, att det
inte vore en dag för tidigt, om vi nu äntligen
kunde få till stånd en enhetlig beteckning av
exempelvis sje- och tje-ljuden.
Förslagsställarna ha tänkt sig sje-ljudet stavat med z.
Till en början kommer det naturligtvis att
verka en smula egendomligt på ögat att se
exempelvis stjärna stavat zärna, skepp zepp
och sjö zö. Men för den generation, som får
lära sig det nya stavsättet redan i skolan
kommer det att ställa sig lika naturligt, som det
gamla stavsättet för oss.
Lika nödvändigt förefaller det att få enhet-
liga bestämmelser för den rätta stavningen
av ng-, ä- och å-ljuden.
En annan sak är, om det är praktiskt och
ändamålsenligt att taga steget så långt, som
förslagsställarna önska, eller med andra ord,
att helt avkoppla ordens etymologi från
inverkan på stavningen och uteslutande låta
fonetiska synpunkter vara de avgörande.
Utvecklingen går i alla fall naturnödvändigt
dithän. Och då kan det kanske vara lika klokt
att tillryggalägga den sträckan i ett steg, som
att göra det i två.
Folkskoleväsendets förstatligande
diskuteras nu å såväl lärarmöten som
i pressen. I allmänhet ställer man sig
välvillig mot principen men liar vägande
invändningar att göra mot de konkreta
förslag skatteut j ämn ingsberedningen
framlagt. Till de mycket kritiska hör
folkskolinspektören dr Th. Hellman,
som i ett yttrande bl. a. anfört:
Beslutanderätten över. skolan överflyttas
från kommunerna till staten. De skolor, som
församlingarna räknat som sina egna och åt
vilka de trots allt ägnat betydande omsorg
och omvårdnad, skall glida ifrån dem till
fjärranboende maktägare. Så gott som
allenast vaktmästarsysslorna blir förbehållna
kommunerna och deras organ.
I andra länder, där man även stått inför
kravet på större utdebiteringsområden, har
man i kontakt med tradition och med
folk-psykologisk känning ej vågat sig på en så
radikal åtgärd, som beredningen här
föreslagit. I Förenta staterna och i Finland samt i
visst avseende i Norge och Danmark bibehålles
åtminstone landskaps- eller provinsenheten
såsom väsentligen ansvarig för
folkundervisningen.
Med sitt förslag avser nu beredningen
emellertid även att förbilliga och förbättra vårt
folkskoleväsende. Detta skall ske förnämligast
genom centralisering förmedelst skolskjutsar
och inackordering.
Förbilligandet och förbättrandet på denna
väg är emellertid redan nu i full gång, och
om blott statsanslaget framför allt till
skolskjutsar finge fastare karaktär och gjordes
tillräckligt stort, skulle många miljoner kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
