Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 19. (2680) 10 maj 1933 - Karl Larsson: Arbetsövningar vid historieundervisningen. I. En principdiskussion på 1820-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 19
ARBETSÖVNINGAR VID HISTORIE
UNDERVISNINGEN.
I. En principdiskussion på 1820-talet.
I våra dagar har nya
undervisningsmetoder börjat att bryta igenom i flera
läroämnen, där man endast för några
år sedan skulle ha mött dem med
berättigad misstro. Man har på ett helt
annat sätt än tidigare börjat att utnyttja
lärjungarnas självverksamhet.
Arbetsövningar, arbetsskolebetonad
undervisning, arbetsskola har numera icke blott
blivit slagord. I och för sig är det inte
några nyheter, som man likväl mången
gång får höra. - Comenius, pietisterna
och framförallt filantropinisterna har
här brutit vägen. Deras tankar har så
fallit i glömska för att ändå till sist vid
varje skolreform ånyo bli framdragna
och i flera fall vinna beaktande.
Arbetsövningar har förekommit mera
än vad vi i allmänhet är böjda för att
erkänna. Ifråga om
historieundervisningen har jag påträffat några
meddelanden från den ur historisk och
pedagogisk synpunkt intressanta diskussion,
som utspann sig i vårt land under
1820-talet, och vilken jag här i all korthet vill
dröja vid.
Med 1820 års skolordning erhöll
historieundervisningen i vårt land en
genomgripande nygestaltning. Ja, man
får nog gå fram till 1919 års
undervisningsplan för folkskolan och de
läroverkssakkunnigas betänkande 1932 för
att i metodiskt hänseende söka efter ett
motstycke. Den utformning, som
historieundervisningen erhöll 1820, har den
behållit ända fram till våra dagar. De
grundprinciper, som först tillämpades
vid elementarläroverken, övertogs vid
den allmänna folkundervisningens
tillkomst, i tillämplig utsträckning även av
denna.
Genom 1820 års skolordning avlöstes
de tabellartade läroböckerna från
1700-talet av utförligare. Den
grundläggande historieundervisningen skulle bygga
på levnadsteckningar över framstående
personer. Läroböckerna skulle anpassas
efter barnens utvecklingsståndpunkt.
Den historiska läroboken blev en följd
av fristående berättelser. I vårt land
utkom redan 1817 M. Bruzelius
»Sveriges historia för ungdom». Den
tillämpade de grundsatser, som 1812 års
undervisningskommitté hade framlagt i
sitt 1817 avgivna förslag, vilket i stort
sett blev grundläggande för 1820 års
skolordning och de ur metodisk
synpunkt viktiga »anvisningar och råd för
lärare», vilka åtföljde densamma.
Härigenom hade en mera åskådlig
historieundervisning blivit föreskriven. Ännu
mera bröto dessa grundsatser igenom
med Jacob Ekelunds bekanta
läroböcker i svensk och allmän historia.
Ännu längre hade man gått i sina
strävanden att befrämja en åskådlig
his-torieundervisning vid krigsakademien
på Karlberg. Denna stod sedan 1821
under överste J. P. Lef rens ledning.
Livligt intresserad av pedagogiska
reformer hade han tillåtit en av lärarna
vid akademien lektor S. P. Ågren, att
utarbeta ett system för »konstruktiv
metod vid undervisningen i historia och
geografi.» Genom ritning, modellering,
grafiska jämförelser etc. skulle
lärjungarna själva under lärarens ledning
skaffa sig historisk kunskap. De fick bl. a.
bygga upp en medeltidsborg och taga
kännedom om olika typer; göra
jämförelser mellan truppstyrkor, härarnas
uppställning och fältslag. För blivande
officerare var detta en synnerligen
lämplig undervisning.
Både Lefrén och Ågren blev 1825
inkallade i den s. k. »stora
skolkommis-sionen». Här sökte framförallt Ågren
att påvisa de stora fördelar, som man
skulle vinna, om historieundervisningen
anlades på samma sätt som på
Karlberg. Särskilt under förhandlingarna
1828 synes han med stor iver ha kämpat
för sin »konstruktiva metod», d. v. s.
närmast ett försök att införa vad vi
kallar arbetsövningar vid
historieunder-visniiigen. Inom Stockholm fanns god
jordmån för reformuppslag. Anders
Fryxells insatser ifråga om
modersmålsundervisningen är väl kända. En lektor
Grafström hade till kommissionen
överlämnat en skrift angående »Historiska
konstruktionsmetoden», under det att
Ågren utarbetat ett liknande projekt om
geografiundervisningen. Sektionen för
elementarläroverken, där bl. a.
biskoparna Wingård, Tegnér och Wallin,
överste Lefrén, lektorerna Axel Fryxell
och L. M. Enberg satt, hade på grund
härav föreslagit »konstruktiva
läroböcker i geografi och historia till allmänt
begagnande vid elementarläroverken.»
Vid kommissionens sammanträde den
17 april 1828 mötte detta förslag
motstånd framförallt från Hans Järta och
E. G. Geijer. I ett av den senare
uppläst anförande »Om konstruktiv metod
i historien» vänder han sig skarpt emot
nyhetsprojekten inom skolkommissionen.
»Då historien är berättelse», säger
Geijer, »och då detta framställningssätt,
som bland alla är det mest fattliga,
redan i sig självt bör vara för det inre
sinnet åskådligt, så följer ock att ett
åskådligt framställningssätt i historien
ej är bundet vid andra villkor än
-’berättelsens egen klarhet och samman-
hang. Dessa egenskaper kan fordras och
ernås i det större verket såsom i det
mindre och det minsta: de är i all
historisk konst det första och
huvudsakliga, och på detta huvudsakliga, på
berättelsen såsom sådan, måste även
begynnarens blick från början riktas, om
han skall få någon föreställning av
historia och mottaga något intryck därav.»
Redan 1819 hade Geijer i en
föreläsning »Om historiens nytta» uttalat sig
för att den första historiska
undervisningen bör bestå i »berättelser genom
ämnets egen natur och åskådligheten av
framställningen tjänliga att väcka det
unga sinnets deltagande.» De
»biografier och utförliga skildringar av
särskilda märkvärdiga händelser» bör
vara så valda att de karakteriserar de
historiska epokerna. Först senare skulle
man meddela en sammanhängande
undervisning.
Geijer ansåg sålunda, att
historieundervisningen skulle ske genom
berättelser. Denna ståndpunkt har också
blivit den, som har bibehållit sig. Geijer
försvarar icke den historieundervisning,
som ägt rum tidigare. Hans ord utgör
ett konsekvent försvar för
bestämmelserna i 1820 års skolordning. Han
fruktar, att den konstruktiva metoden lätt
kan föra tillbaka till 1700-talets
uti-listiska och schematiska uppfattning av
historien. Och Geijer hade skäl att icke
önska denna tillbaka. Han har brutit
med de radikala nyhetsivrarna inom
kommissionen. Även i en sådan fråga
som historieundervisningen försvarar
han den moderata och förmedlande
ståndpunkt som 1820 års skolordning
intog. Geijer faller icke tillbaka i sin
tidigare reaktionära ståndpunkt.
Medborgerlig undervisning kommer att
träda i förgrunden i den nya skola avsedd
för medelklassens behov, vilken han året
därpå i sin broschyr »Några
anmärkningar om uppfostran och
undervisning» drar upp grundriktningarna till.
Om Geijer sålunda icke ville tillåta
att den konstruktiva historiemetoden
efter mönster från Karlberg infördes vid
elementarläroverken, har han intet emot
en ökad åskådlighet och användandet
av hjälpmedel t. ex. kronologiska och
geografiska tavlor. Men de skulle vara
hjälpmedel och icke huvudsak vid
undervisningen. »De är och kan ej bli
huvudsak och framställs de som grund för
en ny metod och med anspråk på att
undervisningen på dem skall baseras, så
leder de ifrån huvudsaken och
mekaniserar undervisningen.»
I fortsättningen framhåller han
faran av att skilja historiens skelett från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
