Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 21. (2682) 24 maj 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 21
SVENSK LÄRARETIDNING
487
LA 5 T O CH ÅTERGIVET,
Frivillig arbetstjänst är i vårt land
ett nytt uppslag i arbetslöshetsfrågan.
Vi redogjorde på ledaravdelningen i
föregående nummer för vad begreppet
innebär och för de erfarenheter, som man
på detta område gjort i Tyskland. I
anslutning till
ungdomsarbetslöshetssakkunnigas uttalande i ärendet skriver
Nya Dagligt Allehanda bland annat:
Denna omfattande sysslolöshet bland de
unga är en verklig samhällsfara. De
moraliska vådorna av sysslolösheten göra sig
gällande på ett vida allvarligare sätt inom de
mottagligare ungdomsåldrarna än bland dem
som nått mera stadgad ålder. Ungdomen
berövas möjligheten att uppöva sin
arbetsförmåga och att utbilda sig för sina framtida
uppgifter inom näringslivet.
Man behöver alltså icke diskutera
önskvärdheten eller nödvändigheten av snara
åtgärder för att bereda de unga en nyttig
sysselsättning under den av världskrisen
framkallade nödtvungna ledigheten. Frågan gäller
allenast på vad sätt en sådan sysselsättning
lämpligast skall kunna åstadkommas. Det
förefaller som om dr Anderson funnit en god
utväg, då han föreslagit försök med frivillig
arbetstjänst.
Såsom de sakkunnigas förslag utformats
synes det kunna utan ytterligare utredningar
läggas till grund för en försöksvis anordnad
arbetstjänst. Med den erfarenhet, som våra
myndigheter samlat angående arbetslöshetens
bekämpande, kan det knappast erbjuda några
svårigheter för dessa att provisoriskt reglera
och administrera detta nya led i vår
arbetslöshetspolitik. Och saken hastar. Arbetstjänsten
minskar icke arbetslöshetens omfattning men
den bringar de unga ett skydd mot andlig och
kroppslig förslappning. Den vinsten är stor
nog för att statsmakterna skola kunna våga
experimentet.
Eskilstuna Kuriren yttrar i en
redaktionell artikel bland annat:
Arbetslösheten vilar som en mara över
nationen. I varje kommun gå skaror av män,
ynglingar och gubbar utan något att ta sig
till. Deras kroppar förslöas, deras ekonomi
brytes sönder, deras själsliv trycks ned i
förtvivlan, mindervärdigeskänslor, förfall.
Arbetslösheten förvandlar hela livet till ett
elände. Kvinnorna och barnen få också vidkännas
sin dryga del av bördan. Hemmen utarmas
och bli avstjälpningsplatser för den bitterhet,
det dåliga humör, som arbetslösheten alstrar.
Det är fara å färde.
Ändå går det väl an för sådana arbetslösa,
vilka kommit över livets zenit. De ha de
gångna årens verksamhet att blicka tillbaka
på, de skulle ju i alla fall snart börja koppla
av. Deras psykiska liv har en gång för alla
fått sin bestämda inriktning och motstår
dä-r-för lättare de påfrestningar, som
arbetslösheten skapar.
Värre är det för de unga. En sakkunnig,
socialt verksam man, yttrade för kort tid
sedan, att här i landet finnas tusentals och åter
tusentals 20- och 25-åringar, som ännu icke
utfört ett enda rejält dagsverke. Vad det vill
säga att försörja sig själv, därom ha de icke
en aning, de äro från livets början hänvisade
att leva på sina föräldrar eller på de slantar
ett Tedan förut hårt pressat samhälle kan
avstå till dem. De förlora aktningen inte blott
för arbetet och för dugligheten utan även
för sig själva. De äro prisgivna.
Att denna kris hotar och till en del redan
underminerat vårt ekonomiska välstånd, det
må vara en sak för sig. Men när hotet riktar
sig mot den dyrbaraste delen av vårt
människomaterial, då måste samhället ingripa.
Det är den allvarliga insikten härom, som
dikterat de ungdomsarbetslöshetssakkunnigas
ställningstagande, när de som en utväg
rekommenderat något liknande den frivilliga
arbetstjänst, som tillämpats i Tyskland.
Den enda punkt i
sakkunnigeförslaget, som man egentligen sätter i fråga
är att förslaget helt och hållet bygger
på frivillighetens princip, skriver
Eskilstuna Kuriren vidare och tillägger:
Härom dagen berättade en affärsman, att
han haft en springpojke anställd i sin firma
mot en lön av 10 kr. per vecka. En vacker
dag kom pojken in på kontoret och sade upp
sin anställning. Nog för att han trivdes, och
utsikter att så småningom få det bättre hade
han ju också, men hans far hade ansett bäst
att han slutade. I så fall kunde han nämligen
anmäla sig som arbetslös och erhålla 8 kr. per
vecka i understöd. Det lönade sig bättre,
ansåg fadern, än att arbeta för endast 2 kr.
mer.
Fallet är bedrövligt men dessvärre långt
ifrån enastående. Det finns gott om enfaldiga
och ansvarslösa föräldrar, som icke begripa
vad som gagnar eller skadar deras barn.
Föräldrarna äro en faktor, som de
sakkunniga något för lätt halkat förbi. De räkna med
frivilligheten såsom självklar. Obligatoriska
arbetsläger ha icke anförts ens såsom
alternativ. Gärna skall medges, att tvång i detta
stycke vore ett ganska hårt ingrepp i den
enskildes frihet, men å andra sidan är läget
så pass allvarligt, att man icke får dra sig
för även rätt kraftiga åtgärder. Naturligtvis
är det att föredraga, om arbetslägren kunna
fyllas på frivillighetens väg, men skulle icke
detta lyckas, finns det ingen anledning att
tveka inför hårdare metoder. Opposition från
ungdomarna och deras föräldrar bör knappast
avskräcka. Hur mycket missnöje väckte icke
skoltvånget på sin tid? Men inte kunde
samhället falla undan därför.
Naturligtvis är det ingen som tror, att
arrangemanget med arbetsläger är någon
definitiv lösning av den arbetslösa ungdomens
problem. Därvid blir man .förvisso nödsakad
att slå in på andra vägar. I längden lär man
icke komma ifrån åtgärder, som med eller mot
fackföreningarnas vilja öppnar
produktionsapparaten för den arbetslösa ungdomen.
Nationen har icke råd till det nuvarande slöseriet
med friska krafter. Tyvärr tycks det
emellertid dröja, innan de ansvariga få ögonen öppna
för detta krav och mod att handla. Till dess
måste vi räkna med en permanent
ungdomsarbetslöshet, och -som provisorium under
väntetiden förefalla arbetslägren mer sympatiska
än något uppslag som givits tidigare. De äro
värda ett försök, ju förr dess hellre.
Föret brukar vara värst i
portgången. En god idé kan dock förfuskas.
Tvångsåtgärder skulle göra
anordningen impopulär.
Tillströmningen till läroverken bör
inte hindras genom några
»taggstängsel-metoder» framhåller Ny Hd och
tillägger:
Det vill förefalla, som om det funnes
anledning att bena upp problemet en smula. Det
är riktigt att ungdomen i växande skaror
söker sig till folkskolans överbyggnader. Delvis
sammanhänger detta givetvis med svårighe-
. terna för de unga att efter skolpliktsålderns
slut vinna anställning i det praktiska livet*
Och utan vidare bör det väl också erkännas,
att ökad utbildning är både ur individens och
samhällets synpunkt långt värdefullare än
dagdriveri ... För vår del vilja vi obetingat
fasthålla vid den uppfattningen, att det
bild-ningsmått, som realskolan skänker, vitsordat
genom realexamen, icke är högre än att i en
krävande tid det mås-te anses mycket
önskvärt, att så stor del av folkets ungdom som
möjligt blir delaktig därav. En så praktisk
man som F. V. Thorsson hävdade för ganska
länge sen denna sunda syn på frågan ...
Vad så beträffar universitetsutbildningen,
hälsar man med odelad tillfredsställelse såväl
ecklesiastikministerns som statsrådet Undéns
bestämda avböjande av restriktions vägen. Ett
motsatt förfarande -skulle i själva verket
innebära universitetens avskaffande och deras
ersättande med fackhögskolor. Man får inte
för-leda-s att utbyta ont mot värre. Förvisso
lockar den »lärda» Vägen lör närvarande flera
än som genom den vunna utbildningen kunna
bereda sig en framtida utkomst. Men mot
detta missförhållande finns endast ett verksamt
medel, upplysning om möjligheter och
verkligheter.
I dessa majdagar har, gammal
tradition likmätigt, massfabrikationen av nya
studenter åter fungerat med
kvantitativt lysande resultat. En ny legion av
vitmössor har uppbådats, och
rekryteringen av ett Minervas ungdomsgarde
stöter ingenstädes i vårt vidsträckta
land på några nämnvärda svårigheter
skriver Nya Dagligt Allehanda, som ser
på problemet med andra ögon än Ny
tid. Tidningen finner överflödet på
studenter vara en yttring av en
»lyxkul-tur», som visar sig oförenlig mod ett
litet folks begränsade resurser. N. D. A.
tillägger:
Det kan tyckas vara skäligen
ändamåls-löst att ventilera frågan om
studentöverflödets begränsning, när man icke samtidigt kan
framlägga positiva förslag till bättre
förhållanden. Den nuvarande ecklesiastikministern
är därför också ursäkad, när han nyss i ett
interpellationssvar i frågan om faran för ett
litterärt proletariat icke kunde
rekommendera bestämda åtgärder. Han anbefallde ökad
upplysning i saken. Detta kan tyckas väl
platoniskt, men som förberedande utgärd saknar
det icke betydelse. Det vore tacknämligt nog,
om man bleve överens om att korrektivet mot
de berörda missförhållandena söktes och
funnes redan på skolstadiet. Det föreligger de
största skäl att begrunda detta just nu, då
rusningen till läroverken fortsätter i
forcerat tempo.
»Hoppet är vår vän, och vi dess löften
tro», heter det i studentsången. Den
nuvarande ungdomen torde ofta med bitter
skepsis betrakta dessa löften. Att finna
utvägar, som förnya tilliten till dem, är
en angelägen framtidsuppgift, vars
lösning dock icke bör a priori betraktas som
oupplösligt förbunden med
studentexamensproblemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
