Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 33. (2694) 16 augusti 1933 - Kurs i fysikslöjd i Göteborg - Edvin Jonasson: Svensk stämpedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kursen präglades för övrigt av takt
och välvilja deltagarna emellan.
Kanske en bidragande orsak härtill var
ledarens broderliga vård om deltagarna
inte endast under lektionerna utan
också på fristunderna. Han demonstrerade
t. ex. praktiskt, hur Liseberg ska
avnjutas en vacker högsommarkväll. Härav
följer, att ingen drogs ned i storstadens
nöjesvirvlar,, utan alla kunde, trots den
stora packningen med fysikapparater,
glada och belåtna vända tillbaka till
sina stundom alltför lugna och tysta
skolhus. De ska nog då och då minnas de
varma och arbetsamma dagarna i
Göteborg sommaren 1933 såsom den tid, då
de var i fin form.
E. H.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING
723
Svensk stämpedagogik.
En röstpedagog, som arbetar med
barn, gör oupphörligt den iakttagelsen,
att barnen tydligen fått sin
talfärdighet endast genom ett subjektivt
efterhärmande av hörda ljud (ord). Detta
efterhärmande har, tycks det, inte
medvetet lockats i rätta spår av en
handledare. Det gäller den första
talunder-visningen i hemmet, och det gäller den,
som ges i skolan. Att det är så
beträffande hemmet är ju ganska naturligt,
men att det också förhåller sig så med
skolundervisningen är mer underligt.
Det är helt enkelt upprörande. De barn,
som ha gott »funktionellt hörande» -
d. v. s. omedvetet med sina talmuskler
»känna» vilka av dem som tagas i
anspråk för ett visst ljud och på vad sätt
de skola arbeta (detta sista synnerligen
viktigt) - de barn, som ha denna
förmåga, reda sig med undervisningen
sådan som den är. Men de stackare, som
inte kunna »höra funktionellt» eller icke
kunna omsätta i eget rätt talande vad
de hört rätt - dem är det synd om.
Deras talfel kan vara dem till besvär
och men, de kunna leda till funktionella
röstrubbningar, som fordra kostsam
behandling. De måste kanske avstå från
ett yrke -. t. ex. lärarens -, som
annars skulle ligga för dem. När en lärare,
som själv talar riktigt men som inte har
kunskap och förmåga att hos barnen
rätta vad han hör är fel, kan
åstadkomma skada - hur mycket värre måste
inte förhållandet bli med en, som själv
talar felaktigt. Vid »ljudandet» får man
höra läraren tala före med smällande
hård ansats, och barnen säga efter med
glottisattacker, som göra ont i en
röstvårdare, även om de inte ge barnet självt
smärtförnimmelser ännu.
Men hur skall läraren göra? Han har
kanske i den undervisningsanstalt, som
utbildat honom för hans yrke, inte fått
den minsta kunskap i ämnet, föga eller
ingen praktisk fonetisk övning, ingen
handledning i bortarbetandet av även
enkla talfel - men framför allt: han
har inte själv fått. lära sig tala - på
ett ur stämsynpunkt rätt sätt. Det är
alltså inte lärarens fel. Undervisningen
vid våra seminarier i sång- och
talteknik har somligstädes varit
undermålig, eller kanske det är rättare att säga:
obefintlig. Lärarkandidaterna har på
sin höjd fått en otillräcklig teoretisk
framställning efter någon bok. De
lärare, som skulle delge eleverna
röstpeda-gogisk kunskap - musik-,
modersmåls-och kanske också gymnastiklärarna -
ha själva i allmänhet icke haft någon
kunskap eller erfarenhet i ämnet. En
elev, som själv känner, att han sjunger
och talar felaktigt, som känner trötthet
efter en undervisningstimme och har
smärtor i halsen efter en
kommende-ringstimme, går till sångläraren och ber
om råd och hjälp, får till svar: »Ni
sjunger inte galet. Sjung i näsan får
Ni mera klang!» En sånglärare, som
slår bort en blivande lärares ängsliga
farhågor om sitt röstorgan på det
sättet, är inte bara djupt okunnig om
stämteknik - han är olämplig som
lärare i sitt ämne vid ett seminarium.
Ytterst är det inte heller
sånglärarnas fel. Det är ett fel på deras egen
utbildning. Vid den läroanstalt, som
examinerar musiklärare, meddelas för liten
undervisning i fråga om tonbildning och
stämhygien. Över huvud kan man
förebrå oss svenskar bristande intresse för
sångens och talets teoretiskt-praktiska
sida. Intet kulturfolk har väl en sådan
liten litteratur i ämnet - samtidigt som
förmodligen intet folk i världen i
förhållande till sin folkmängd har ett så
stort antal framstående sångare. (Men
de allra* flesta och de största ha fått sin
utbildning utomlands. Fortfarande
studera många svenskar nästan
uteslutande i utlandet.) I vårt land finns ingen
lärostol i ämnet och endast ett ytterst
litet antal lakar-specialister.
Man skall inte ge saken för stora
proportioner och säga, att
missförhållandena innebära något av social fara. Men
många människor äro i sitt arbete
beroende av sin röst, och många fler önska
ha en frisk stämma. Hur många hör
man inte beklagande säga: »När jag var
liten, hade jag en vacker röst, men efter
målbrottet har min röst försvunnit.
Sjunga var det roligaste jag visste och
är det än, men nu vågar jag inte öppna
min näbb, så som jag låter. För resten
gör det ont också.» De ha inte ^aft
någon kompetent rösthandledare. I värsta
fall har den, som borde varit det, hjälpt
till att förstöra deras röst genom att
ha dem till att »sjunga ut» på
sångtimmarna, att ta dem med i kören,
innan målbrottet är över, därför att »vi
måste ha en tenor» - utan att visa, hur
man kan sjunga även i målbrott utan
att skada rösten.
I allmänhet tänker man -tyvärr -
inte på lasarett, förrän man själv lig-
ger där. Man bryr sig inte om rösten,
förrän den vållar en besvär. Det står,
att det är inte de friska, som behöva
läkare, utan de sjuka. Man börjar väl
mer och mer komma underfund med att
också de friska behöva läkare. Läkare
erkänna själva, att det är inte mycket
som kan botas - men mer kan
förebyggas. Detta gäller i fullaste
utsträckning om rösten. Behandling, operation
kan åstadkomma underverk i fråga om
röstbesvär och stämsjukdomar. Det är
utomordentligt, att den röstsjuke kan
bli hjälpt, men det är oerhört viktigt,
att röstfel förebyggas. Det skall inte
behöva gå så långt, att läkare och
stämpedagoger behöva inträda för att bota.
Man skall lära stämhygien, innan rösten
och människan börjar lida.
Den svenska litteraturen har
föregående år riktats med två var i sitt slag
ypperliga arbeten: Hanna Pegelows
»Röst och språk» och Karl Nygrens
»Instruktiva kåserier om Rösten i tal
och sång». Den förra anmäldes i Sv.
Ltg 1932 nr 44.
Fröken Pegelow förefaller ha en
övervägande analytisk kunskap om sång,
Karl Nygren synes ha en både
analytisk och syntetisk. Man märker
praktikern i hans lilla bok. Med sin trevliga,
lättlästa stil, ibland kanske väl mycket
kåserande, är den en angenäm
överraskning för den, som endast trätt i
platonisk förbindelse med författaren via
hans mer uppfinningsrika än direkt
smakliga reklam för sin röstskola. Man
har genast intrycket av att författaren
är pedagog, en, som hämtar upp
rikedomar ur röstorgan och psyken. Hans
kunskap är tydligen stor, men som
pedagog portionerar han inte ut mer än
att eleven-läsaren dels kan absorbera
vad han får till livs och dels har en
vördnadsfull aning om att förf. vet oerhört
mycket mera än han direkt meddelar.
Han säger genast rent ut: »Ingen kan
lära sig tonbildning och annan
röstteknik på egen hand. Det behövs två för att
bygga upp en stämma: elev och lärare.»
Det är så sant, som det är sagt. Jag vet
inte, hurudan Karl Nygren är som
praktiskt utövande lärare, men hans
visserligen till formen anspråkslösa, men
verkligt roliga, med gediget kunnande
och en avundsvärd fond av fantasirika,
sakligt talande bilder utrustade
»kåserier» äro verkligen »instruktiva». När
Algot Lange gav ut sin bok om
tonbildning, inledde han den med de
pessimistiska raderna: »Sånginvaliderna,
vilkas ögon och öron öppnats genom
missräkningar och lidanden, tillägnas i
livlig medkänsla dessa föredrag. De
unga lyckliga, som ingenting veta och
för vilka det konstnärliga
^fonbildnings-studiets allvar är främmande, nås ej av
mina ord.» Man skulle önska, att
Nygrens bok nådde dem som äro unga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
