Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 33. (2694) 16 augusti 1933 - Läst och återgivet - Samarbetet mellan skola och hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 33
kristendomsfråga» bör rätteligen utbytas mot
en ’hänvisning till den Almkvistska
skolvisdo-mens roll i denna sak. .",’
Mekaniseringstendenserna inom
skolan är av ondo, framhåller dr A. Gierow
i en artikel i Nya Dagligt Allehanda.
Författaren manar till frontställning
mot tidens mekaniseringstendenser:
Så på arbetsmarknaden. Med småaktig
noggrannhet utmätas arbetsprestationerna i
normalarbetstidens decennium. Från
kroppsarbetarens gebit gick den över till
kontorspersonalens, och därifrån håller den nu som bäst
på att med stora och ’fasta steg göra sitt
intåg i andens värld. Allt s-kall beräknas och
mekaniskt nivelleras.
Lika onaturligt, som man gemenligen
ifinner det, att en kroppsarbetare levererar mer
arbete än det -kontrakterade eller i lag
bestämda, lika tydligt framträder nu tendenser
att reglera de andliga prestationerna efter
mekaniska grunder.
Det är ingalunda en tillfällighet, att man
nu för tiden i en förut oanad utsträckning
intresserar sig för att våra ämbets- och
tjänstemän ska bindas i ifråga om rätten att
arbeta. i)et är å ena sidan sant, att samhället
kan ha intresse av att bevaka, att dess
tjänares arbetskraft icke iför mycket plottras
bort på mångahanda. Likaså sammanhänger
härmed tidens stora fråga, arbetslösheten och
det därav i viss mån betingade behovet att
ransonera arbetet. Men å andra sidan förgätes
alltför mycket, att, hur långt än nivelleringen
och uniformeringen drives, det ändå aldrig
går att lägga en vital människa i
Prokustes-säng för att på mekanisk väg sträcka eller
avkorta henne ti]l normalmått. Det skulle för
övrigt vara ett samhälleligt slöseri att
uppställa jämnstrukenhetens och än mer
undermålighetens arbetsmått som norm för en
ener-gimättad andens arbetare.
I viss mån har detta visat sig också på
skolans område. Här har röjt sig en påtaglig
benägenhet att uniformera i fråga om
organisation och att skjuta de samhälleliga
synpunkterna i förgrunden. Men på samma gång som
demokratiens skola i vissa länder företer en
tämligen enformig fasad med kvantitetens
signatur, så har den dock på ett sätt och i en
utsträckning, som man i pedagogikens-
historia sällan eller aldrig tidigare upplevat,
vinnlagt sig om ätt därinnanför tillvarataga de
individuella anlagen av alla slag och hos alla
folkskikt - allt som protest mot den på
detta område gamla, ingrodda mekaniseringen
och i syfte att ’få ’fram kvalitetsprestationer.
Hela den nya skolans inställning pekar åt
detta håll. Icke läxor, lärokurser eller lärare
i medelpunkten, utan lärjungen, så långt som
möjligt och i viss mån själv formande
skolarbetet, med rätt till initiativ och rätt till
beslut - det är tidens lösen inom den nya
skolan.
I samklang härmed har timplaner med sin
fasta ordningsföljd ämnena emellan och däri
inmängda bestämda raster, kontrollåtgärder,
utminuterade lärokurser o. s. v. på sina håll
och i viss mån skjutits åt sidan såsom värden
av andra rang till förmån för mera omätbara
realiteter av. kvalitativ art.
Detta är egentligen ting, som man numera
i pedagogiska kretsar nästan upphört att
tvista om, även där varest man ingalunda
försvurit sig åt någon viss typ av modern ’skola.
Tankarna är - åtminstone in nuce -
innehållna i 1919 års undervisningsplan (för rikets
folkskolor och har ännu bestämdare kommit
till uttryck i 1928 års läroverksstadga och
den till densamma anknutna
undervisningsplanen av samma år. I högsta grad har
läroverkssakkunnigas julveckan 1932 publicerade
»Betänkande med iförslag till
undervisningsplaner för rikets allmänna läroverk» låtit
dessa synpunkter behärska de där givna
riktlinjerna för utformandet av skolans yttre och
inre liv, vilken omständighet bådar gott för
den kommande utvecklingen.
Friheten i fråga om timval, tillägg och
bort-val av ämnen avser både en kvantitativ och
kvalitativ individualisering av skolarbetet för
åstadkommande av en anpassning efter
lärjungarnas olika fysiska och psykiska krafter,
ef ter. begåvning och utvecklingsmöjligheter. Vi
möter där ock bestämmelser om enskilt arbete
och fostran till »förmåga att självverks-amt
och i stigande grad självständigt tillägna sig,
ordna och använda vad undervisningen
meddelar», vidare om fri .flyttning, vilken
emellertid av den nya skolans målsmän
värdesättes mycket olika. Ej heller
arbetsgemenskapen, periodläsningen, begränsningen av
konstlad kontroll, iförbudet mot kroppslig
bestraffning och föreskrift om samarbete mellan
skola och hem - inga av dessa den moderna
skolans älsklingstankar saknas. I det
ovannämnda nya betänkandet har de i regel högst
förtjänstfullt utförts och i viktiga avseenden
kompletterats. Den .gamla mekaniseringen och
den kvantitativa betraktelsen av uppfostrans
problem har börjat vika iför den nya
tidens-anda.
Det är framförallt en fortsatt utveckling
på denna väg, som jag i dag önskar Sveriges
skola och (Sveriges folk.
Ungdomsarbetslösheten kan
bekämpas bl. a. genom frivillig arbetstjänst.
Det gäller emellertid att få de lämpliga
personerna sonl ledare för dessa
arbetsläger. Att fostra de unga till
självverk-samhet, samarbete och självstyrelse bör
vara den ledande principen för denna
verksamhet. Att handha ledningen av
en grupp arbetslösa ungdomar, hör
säkert icke till det lättaste en ledare kan
få sig anförtrott, framhåller Östra
Småland och tillägger:
Av sysslolöshet, nöd och förtvivlan har
många unga i våra dagar kommit att bli
offer för »en exempellös depression och
hopplöshet» som den tyske .författaren Machenroth
i sin bok »Tysklands ungdom i revolt»
uttrycker sig, då han karakteriserar den unga
generationens belägenhet, Att på nytt ingjuta
en smula livstro och levnadslust i dessa
iing-doimar, att medelst en lämplig form av arbete
kombinerad med fysisk fostran och teoretisk
skolning få dem att känna, att de trots allt
icke är helt överlämnade åt sig själva i sin
svåra situation utan att samhället har
intresse av att deras kraft icke går förlorad
– det iniåste vara den upgift, som tillkommer
dem, som står i ledningen för de olika
hjälp-åtgärder, som ordnas >för den arbetslösa
ungdomen.
Den nya form av sådan arbetslöshetspolitik,
som den frivilliga arbetstjänsten
representerar, ställer denna fråga i en skarpare
belysning än tidigare. Ja, det ligger nog i själva
verket så till, att den frivilliga
arbetstjäns-tens relativa framgång eller misslyckande i
främsta rummet hänger på ledarfrågan.
iFör den, som aldrig tvingats att gå
sysslolös en längre tid. är det helt naturligt
mycket svårt att förstå dessa ungdomar. Hur
stora iförutsättningar har den. som alltid haft
sin frihet, att förstå tukthusfångens tankar
oeh reaktioner? Det finns något, som kallas
»socialt tahteri» och som tyvärr i många
avseenden fått alltför fritt utbreda sig i den
sociala verksamheten. Lika beklaglig och
för-dömlig är den paragra-fsynpunkt på tillvaron,
som den j sitt nit oväldige och skicklige
tjänstemannen lägger i dagen. Social
vidsynthet i förening med viljan och förmågan att
genom eget handlande visa, vad som ur
såväl individens som samhällets intresse kan
vara gagneligt, det iborde stå som det enda
rätta och naturliga för alla, som ha med vår
socialpolitik att göra.
Det är lätt att säga tulipanaros!
Samarbetet mek
lan skola och
hem. ;
Ett nytt läsår står för dörren.
Efter en välbehövlig sommarvila
återupptas skolarbetet. För lärare
och elever gäller det att med friska
tag gripa sig verket an.
Vid ett nytt arbetsårs början
förtjänar övervägas i skilda delar av
vårt land, hur en samverkan mellan
skola och hem lämpligen bör
organiseras. Liksom hemmen bildar
grunden till vårt samhälle, bildar
de också grunden till vår skola. Ty
skolan upptar i sig barnen från
tusentals hem. Genom folk- och
fortsättningsskolplikten ingriper skolan
i hemmens liv på ett ingående sätt.
Att problemet om samarbete mellan
skola och hem ända sedan
folkskolans /första tid haft aktualitet är
naturligt.
Hur ska då de lämpligaste
formerna för detta samarbete finnas?
Frågan är ej så lätt att besvara.
Man måste nämligen ta hänsyn till
många olika faktorer, om ett
harmoniskt samarbete mellan skola och
hem ska kunna åstadkommas.
De flesta lärare har erfarenhet
av att det oftast inte är de goda
och för skolan mest intresserade
hemmen en lärare å tjänstens
vägnar kommer i kontakt med. När det
i ett eller annat avseende brister i
fråga om elevernas uppförande
eller skolarbete, känner sig läraren
pliktig besöka hemmen för att om
möjligt vinna rättelse. Ofta är det de
för skolan och dess gärning
likgiltiga hemmen, som man då kommer
i kontakt med. Dessa försök till
samarbete mellan skola och hem
tillhör ej ljuspunkterna i en lärares
arbete. Det behöver väl ej sägas, att
dessa hem hör till undantagen. De
finns, och man måste räkna med
dem som hämmande faktorer i
skolarbetet.
I de för flertalet skolor gällande
reglementena stadgas, att lärarna
genom personliga besök i hemmen
ska göra sig underrättade om
hemmens beskaffenhet och barnens
förhållanden. Som en lärare, fil. kand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
