Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 34. 23 aug. 1933 - Internationella lärareförbundet i en svår situation. Intryck från kongressen i Santander. Av S. A. F:s delegat Jenny Wahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bäst arbetade för vårt mål genom att
ge tyskarna ordet. Delmas gav två
gånger uttryck för fransmännens fasta
beslut att lämna salen, om ordet skulle
ges åt män, som representerade en
regering, vars offer fått hem och skydd i
Frankrike.
Henshall bad kongressen tänka
på denna fråga till nästa dag. Den
måste lösas på det sätt, som bäst
överensstämde med det internationella
samarbetets idé.
Som det syns av denna redogörelse,
deltog ej många i debatten. Men
stämningen var »laddad». Salen hade vid
kongressens öppnande varit mycket väl
besatt. Våra spanska kolleger hade
infunnit sig med barn och blomma för att
hälsa oss välkomna. Under
förhandlingarnas gång glesnade åhörarnas
skaror. De av våra spanska kamrater, som
stannade kvar, visade stort intresse för
diskussionen. En spanjor tjänstgjorde
som tolk. Då varje anförande måste
översättas tre gånger, tog debatten en
grundlig tid i anspråk.
Fredagens förhandlingar började med
revisorernas berättelse samt med
diskussion och beslut om nya grunder för
årsavgifterna. Redogörelsen härom
lämnas senare.
Så snart den tyska delegationen –
Shemm infann sig dock ej – hade
intagit sina platser, tog Henshall åter
upp den tyska frågan. Han bad
delegaterna betänka, att det tagit lång tid
att skapa det internationella förbundet,
varför man nu måste handla med stor
eftertanke. Binder, den ena av de
Österrikiska delegaterna, begärde nu ordet.
Han avbröts en gång av ordf., som båd
honom endast hålla sig till saken och ej
försvåra situationen. Binder sa
ungefär följande: »I Bellinzona talade vi
alla varmt för fred och folkförsoning.
Detsamma har vi gjort vid våra andra
kongresser. Yi österrikare kommer från
ett land, där människor dödats av tyska
bomber, ett land som översvämmas av
nazistpropaganda.» Vid dessa ord reste
sig tyskarna och marscherade taktfast
ut ur salen. Binder fortsatte: »Jag kan
inte återvända till mitt land och säga,
att jag suttit här och lyssnat på den
tyska regeringens talesmän. Dessa
tyskar är ej fria män.»
Efter tyskarnas demonstration mot
den österrikiska delegaten diskuterades,
huruvida kongressen nu skulle votera
om Delmas motion angående tyskarnas
rätt att tala, eller om Delmas nu skulle
ta tillbaka denna motion. Delmas
ansåg sig inte kunna ta tillbaka
motionen, då tyskarna demonstrativt lämnat
salen, medan en delegat talade.
Förbundets existens vore beroende av
voteringens utgång. Voteringen utföll så, att 40
röster avgavs för Delmas motion, 21
mot. Kongressen hade alltså beslutat,
att de tyska delegaterna, vilka
representerar ett förbund, som ej begärt
inträde i det internationella förbundet, ej
kunde beredas tillfälle att tala å
kongressen.
Dumas höll därefter ett av
personlig känsla starkt präglat tal. Vi hade
ej genom vår votering tagit ställning
mot det tyska folket men mot
militarismen i Tyskland. Dumas talade
gripande om den tyska kultur, som givit
Europa oskattbara värden, om det
tyska psyket »som varit troget sitt land
intill döden». Federationen hade handlat
så, som den måste handla för att vara
trogen sina stadgar. Dumas föreslog,
att den permanenta plats, som Tyskland
haft i de exekutiva utskotten, skulle
hållas obesatt tills vidare. Beslut härom
fattades. Dörren skulle hållas öppen.
Doktor Becker kom under Dumas ord
in i salen och lämnade ett brev. Detta
upplästes följande dag, lördag. Det var
undertecknat av Becker, Wolff och
Kolb. De förklarade, att man under
kongressen riktat anklagelser mot den
tyska regeringen och lämnat felaktiga
uppgifter om dess handlingssätt. Då den
tyska delegationen ej beretts tillfälle
till försvar, hade den lämnat
kongresssalen. De beklagade vad som hänt och
betygade den goda vilja de haft till
samarbete.
Förbundet bestod påfrestningen.
Innan jag lämnar den politiska sidan
av kongressen, vill jag nämna, att man
vid lördagens val av
förbundssekreterare markerade, att – trots den
skiljaktighet i uppfattning om det tyska
problemet, som visat sig vid fredagens
votering – kongressens sammanhållning
och inbördes goda förhållande trotsat
alla påfrestningar. Genom tvenne
enhälliga beslut omvaldes Dumas och
Lapierre till sekreterare.
På lördagen skulle vi äntligen
komma fram till de egentliga
kongressfrågorna, examensväsendet och
världskrisen och skolan. Det blev knappast tid
till någon debatt. Allt måste nu gå i
svindlande fart. Resolutionerna kommer
senare att återges.
Det är i högsta grad beklagligt att
kongressen fick denna politiska prägel.
Det hela blev något allt annat än man
väntat. I fråga om Spaniens
skolväsende t. ex. fick man endast veta något
genom en utställning av Skolmateriell.
Utställningens statistiska avdelning var
för övrigt mycket intressant.
Föregående artiklar i Sv. Ltg om det spanska
skolväsendet stämmer överens med vad
utställning och utdelad litteratur
utvisar om den spanska lärarkårens
arbete för folkupplysning och om kårens
utbildning och ställning i det nya
Spanien.
Som sedvanligt avtackades
ordförande, förbundssekreterare,
kongressekreterare och tolk. Ett varmt tack riktades
till Prieto, kongressens allt i allo,
samt till de skilda spanska
lärarföreningarna, som visat oss gästfrihet. Av
en följande artikel ska tillfyllest
framgå, att våra spanska kolleger var
storslagna som värdar.
Slutligen några ord om min egen
ställning till kongressens stridsfråga.
Då delegaterna ju ej varit i tillfälle att
före kongressen diskutera frågan med
respektive föreningar eller ens
föreningsstyrelser – man hade ju ej
heller i förväg kunnat veta, hur
situationen skulle tillspetsas – måste varje
delegat rösta efter den uppfattning, man
kom till under debatten. Jag beklagar
för min del, att förbundet för en tid
(kanske kortare än vad man nu
befarar) ska decimeras genom de tyska
kollegernas utträde. Förbundet tycks få en
nästan exotisk skiftning till hy och tal
och väsende.
Jag har också nu en stark känsla av
att det nu blir en kamp inom
förbundet mellan å ena sidan Delmas
benhårda franska principrytteri och å andra
sidan Dumas och Lapierres ärliga och
varma internationalism.
Jag har trots detta röstat för Delmas
motion. Den här relaterade debatten
kan kanske klarlägga för S. A. F :s
medlemmar, både att situationen i
Santander var till ytterlighet svår och
ömtålig, och att lärarinternationalen hade
att välja mellan folkskollärarföreningar,
som ansluter sig till stadgarnas
uttalanden om förbundets arbetssätt och mål,
och en s. k. lärarförening, statligt
kontrollerad, som i sitt tidningsorgan talat
mot internationellt samarbete i
folkförsoningens tjänst.
 |
Badstranden vid Sardinero. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
