Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 35. 30 aug. 1933 - Jenny Wahlman: I det gästfria Spanien. Sett och hört under kongressdagar - Resolutioner under Santanderkongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
men befanns sedan vara idel
älskvärdhet. De spanska damerna däremot
föreföll att ha svårt för att le mot en
främling.
Efter denna högtidliga akt bjöds
kongressen på lunch av den nationella f
olk-skollärarföreningen. Efter vad jag
kunde se, var våra värdar i Spanien
uppdelade i två grupper: en grupp i
högre ställning - antagligen med både
lä-rarbefattning och annan statligt
avlönad befattning - samt en grupp, som
stod ekonomiskt sett betydligt lägre
ned på skalan. Jag beklagar, att jag
inte kunde spraka med någon av dessa
tysta, blyga kamrater, som kommit från
sin lilla landsbygdsskola i bergsbygden
för att se på lärare från fjärran
länder. Många damer var med som
åhörare vid förhandlingarna och som
deltagare i utfärderna, men de flesta var
tydligen inte lärarinnor.
På eftermiddagen företogs utflykt till
Santillana och Altamira, det förra en
stad med ostörd 1300-talsprägel,
skådeplatsen för Le Såge’s roman Gil Bias’,
det senare berömt genom sina
prehisto-riska grotteckningar. Den lilla staden
skulle man velat bese i ostörd rö. Det
är oerhört störande att gå i flock.
Sällskapet hade nämligen utökats med så
många spanska kolleger och deras
familjer, att det hela verkade en
förevisning för landets egna barn. Santillana
hade det förgångnas hela charm.
Ättlingar av förnäma gamla släkter bodde
i samma med halvt bortnötta
vapensköldar prydda hus, där deras
förfäder hade bott på 1300-talet. Santillana
del Mar hade varit värd ett längre
besök. Intressant på ett helt annat sätt
var visiten i grottorna vid Altamira.
År 1868 upptäcktes dessa grottor, som
sedan slutet av istiden dolt hemligheten
om mänskligt liv i dessa trakter 15-.
20,000 år f. Kr. I ett museum förvaras
vad man här funnit av verktyg, vapen
o. d., men det mest oförglömliga är de
underbara djurteckningar i färger, som
dessa prehistoriska jägare lämnat efter
sig i grottornas ojämnt välvda tak. Man
antar, att dessa teckningar har att göra
med rituella handlingar. När man står
där inne i de mörka grottorna, grips
man av vördnad för vår antagligen
lurviga prehistoriska grott-urfåders geni.
Han var en gudabenådad konstnär. I
Altamira besöktes också
droppstensgrottor, som upptäckts först år 1928.
På grottväggen vandrar urtida djur.
I Torrelavega bjöds färddeltagarna på
té, och vi besökte därefter en konsert,
anordnad av C or al Infantil de
Torrelavega. Barnkören skötte sig utmärkt. Vi
fick höra barnvisor, bl. a. en charmant
dramatisk framställning av en 10-årig
flicka. Hon sjöng en visa, som
påminde om den hos oss sjungna: »Goddag
min fru, goddag min fru, ni lillan har
på armen o. s. v.» Dessutom förekom
en slags gymnastikuppvisning med
sång samt sångdanser och ett par
ståtliga större sångnummer. Gracen och
den dramatiska livfullheten hos de
uppträdande väckte stormande bifall.
Lördag middag besöktes det nyss
öppnade internationella universitetet,
vackert beläget på en halvö. Det föreföll
att äga alla förutsättningar för att bli
populärt. Bland de vetenskapsmän, som
intresserar sig för universitetet, räknas
också upp en svensk, v. Euler.
När kongressförhandlingarna
avslutats, meddelades, att en s. k. fredsafton
skulle äga rum inne i själva staden. De
flesta delegaterna hade då redan
ordnat för avresa, en hel del hade t. o. m.
lämnat kongressen. Fredsaftonen lär ha
lockat fullt hus och blivit en triumf för
spansk vältalighet. Jag tror mig ej ta
fel, när jag säger, att de flesta
delegater kände, som om orden skulle ha
fastnat dem i halsen, om de, efter vad
som förekommit på kongressen, skulle
ha hållit ett optimistiskt tal om
människorna en god vilja. T. o. ni. våra
annars alltid entusiastiska vänner Dumas
och Lapierre talade i trötthetens tecken
denna kongress.
Söndagen var anslagen till ännu en
lång utfärd, som skulle företas till Pics
d’Europé, ett pittoreskt bergparti, samt
avslutas med en konsert av Yoces
Cån-tabras. Som jag tidigt söndag morgon
lämnade Santander för att genomlida
ett dygns tågresa till Paris, har jag
inga upplysningar att ge om söndagens
utflykt. De flesta delegater delar
härvidlag min okunnighet. Hemfärden var
till ytterlighet tröttande med två
trassliga tågombyten före franska gränsen.
Järnvägslinjen går längre in i landet
än landsvägen. Intrycket av landskapets
storslagna skönhet förstärktes men
också intrycket av att tågresor i Spanien
ej bör företas under den hetaste delen
av. sommaren.
Det är kanske löjligt att tro sig
under dessa få dagar ha uppfattat något
om förhållandena i det nya Spanien.
Jag ska också nöja mig med att säga,
att en till synes gigantisk arbetsbörda
vilar på deras skuldror, som äger ej
blott vältalig entusiasm utan också
praktisk förmåga att omskapa turistens högt
älskade men i många fall efterblivna
Spanien. Våra spanska kolleger har den
goda viljan, men landets ekonomiska
resurser förvägrar troligen
realiserandet av den stort tänkta skolreformen.
I turistbroschyrer läser jag, att
Spanien i fråga om landets skönhet står
över konkurrensen med andra länder,
och att provinsen Santander lugnt kan
skönhetstävla med Spaniens andra
provinser. Jag skulle vilja resa till
Spanien utan kongressbesvärligheter och
än en gång promenera längs Sardineros
Playa en afton, när ett brokigt och
muntert folkliv blommar där. Jag
skulle ännu hellre vilja resa längre in i
landet och njuta av arkitektoniska
underverk och studera säregna spanska
folkseder. Men den resan skulle, som
förut sagts, inte företas i augusti.
Nästa kongress är föreslagen till
Polen. ’Styrelsen har fått i uppdrag att
fatta beslut om tid och plats. Det var inte
med särskilt trosviss klang i rösten, som
man i avskedets stund sade sitt »på
återseende» till gamla och nya vänner.
Resolutioner
Tid Sanianderkongressen.
Innan kongressen började sitt egentliga
arbete, antogs enhälligt ’följande resolution med
hänsyn till sparsamhetspolitiken i vad den
berör skolans och den unga generationens
framtid:
Den unga generationens svårigheter.
Besparingar på skolans område utgör en
inskränkning av uppfostran, av kultur och av
framåtskridande på såväl intellektuellt och
moraliskt som ock på yrkesskicklighetens område.
Detta är ett attentat mot den unga
generationen, som mindre väl rustad kommer att
kastas ut i en allt svårare tillvaro i en
urspårad värld. Det är ett förräderi mot det
släkte, som kommer.
Under kongressen antogs följande
resolutioner:
Tyska frågan. F. I. A. I. (Federation
Internationale des Associations d’Ins ti tuteurs)
konstaterade upplösningen av Deutscher
Lehrer-verein och dess utträde ur F. I. A. I.
Den nya föreningen ställer sig på en helt
ny organisationsplan, och den gamla tyska
organisationens, Deutscher Lehrervereins,
rättigheter kan därför icke överflyttas på
densamma.
F. I. A. I. kan sålunda ej ta ställning till
frågan om den nya tyska organisationens,
Deutscher Erzieherbunds, anslutning, förrän
denna gjort anhållan därom.
Kongressen beslöt, att de tyska delegaterna,
representerande en till F. I. A. I. ej ansluten
organisation, ej skulle tillåtas följa
kongressens arbete.
Bottenskolefrågan. I frågan om pra/ktiska
medel att undersöka, vilka kunskaper, som
inhämtats i bottenskolan, och att åstadkomma^
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
