Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 35. 30 aug. 1933 - Pedagoger mötas i rosors och ruiners stad. Visby stifts nittonde skolmöte - Alfred Vernborg: Om gamla och nya skolformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
övas skrivförmågan, så att bilderna åtföljes
av text från den enklaste ord- och
satsbygg-ning till små naiva sagor eller skildringar.
Man väntar inte med att låta barnen använda
>sig av skrivningen som uttrycksmedel till
dess att bokstäverna blivit formfulländade och
uttryckssättet korrekt, utan man söker i så
hög grad och så snart eom möjligt göra
övningarna intressebetonade och ge dem ett för
barnen lockande innehåll. Därför, framhöll
tal., syns det, att det är småbarn, som
utfört arbetet, och det får synas, ty i nutidens
skola ska barnen få vara barn, verksamma,
fantasirika små människobarn, vars friska
arbetsglädje vi framför allt omhuldar.
Det är onekligen avsevärd skillnad på
sättet iför övningarnas bedrivande nu och för
lem ton, tjugo år sedan. Då gällde det för
barnen att kopiera lärarens förskrift och
förteckning, vilket system naturligtvis hade
sina fördelar men vair ganska tidsödande och
framför allt tråkigt. Nu har man övergått
till det fria arbetet, vilket särskilt väl
lämpar sig iför småskolan. Arbetsböckerna
lockar barnen att göra sitt bästa, och de små
vinner kunskaper och färdigheter under en
arbetsglädje, som vi icke har råd att
undvara.
Det råder skilda uppfattningar om det fria
arbetet i småskolan, men tal. trodde för sin
del att detta arbetssätt ej endast bereder
barnen glädje utan även leder till gott
undervisningsresultat. Det går visserligen inte
att helt kategorisikt påstå, att ett visst
arbetssätt är det absolut bästa, utan man får så
småningom pröva sig >f ram till ett system, som
man finner vara det lämpligaste dels lör ens
eget kynne och dels med hänsyn till
arbetsförhållandena, såsom klassens
sammansättning o. s. v.
Efter inledningsanförandet
demonstrerade talaren utställda arbetsböcker,
som utförts av småskolobarn, och gav
en hel del praktiska anvisningar. Till
sist gav talaren en del
litteraturanvis-ningar.
Nästa föredrag handlade om
Skol-och folkbad på landsbygden och hölls
av byråchefen i pensionsstyrelsen
Carl Broberg, Djursholm.
Tal. påpekade inledningsvis, att när det
gäller att förebygga sjukdom är renlighet
och härdning av den allra största betydelse.
Sedan urminnes tider har man fäst det
största avseende vid badet som hälsobringare. I
Finland t. ex. är bastubaden i allmänt bruk,
och tal. hävdade som sin bestämda
övertygelse, att finnarnas flitiga bastubadande varit
av den största betydelse för finska folkets
jämförelsevis goda hälsotillstånd och allmänna
välbefinnande. Det har ju bl. a. framhållits,
att de finska löparna genom den härdning
de fått genom bastubad är mera
motståndskraftiga, då de tävlar i andra länder med
deras olikartade klimat, och att det är dessa
båd, som bidragit till finnarnas
överlägsenhet i idrott.
Bastubad kan åstadkommas för ganska
ringa kostnad tack vare de
anslagsmöjligheter, som nu finns. Pensionsstyrelsen
utlämnar sedan en del år anslag till mindre
varmbadsanläggningar, i regel bastubad. De
viktigaste villkoren för anslag är, att
badinrättningen blir tillgänglig för allmänheten
och att fria Skolbad beredes, att kommunen
svarar för underhåll och drift under de första
tio åren, samt att förste provinsialläkaren
,lår inspektionsrätt. Den minsta anläggningen
till vilken anslag hittills utgått, har kostat
1,700 kr. Ansökan om anslag -ställes till
pensionsstyrelsen och ingives till
länsstyrelsen. Bidrag utan återbetalningsskyldighet
kan utgå till badhus med en
anläggningskostnad av 1,700-15,000 kr., i regel med halva
anläggningskostnaden, dock högst 2,000 kr.
Dessutom kan av iSvenska föreningen för
folkbad erhållas 3-proc. lån på halva
anläggningskostnaden.
Föredraget illustrerades av ett stort
antal ljusbilder.
Mötets sista föreläsning hölls ’av
folkskolinspektören, fil. dr Helge H a a g e
och handlade om Arbetssätt och
personlighet i undervisningen. Det blev
ett djuptänkt och varmhjärtat
föredrag, genomströmmat av varm kärlek
till skolan och till ungdomen. Tyvärr
kan vi här endast lämna ett
summariskt referat av detsamma.
Tal. betonade, att personligheten och
metoden kompletterar varandra och är lika
nödvändiga för ett gott resultat. En verkligt
värdefull metod är icke något att förakta.
Sådana metoder är f. ö. så vanliga, att vi
civiliserade människor använder dem så gott som
i varje ögonblick utan att tänka därpå.
Personligheten och metoden behöver varandra, och
vi behöver dem båda, eljest skulle vi stå på
barbarstadiet. Att principiellt vara fientligt
stämd mot alla metoder kan endast vara till
skada. Personlighet i undervisningen betyder
icke frånvaro av en plan, en metod, utan
att man genom flitigt studium och egna
erfarenheter, främst genom prövning av olika
metoder, förvärvat självständighet gent emot
-metoderna. Även när man följer en viss
metod, blir den bara stommen, som måste
påbyggas med tillhjälp av. det personliga.
Till-lämpningen blir alltid mer eller mindre en
individuell sak. Den bestämmer minst lika
mycket som huvudmetoden resultatet och
framgången. Läraren står i varje ögonblick
inför nya situationer, som han skall bemästra.
För att kunna det behöver han bl. a. ha lärt
sig att smälta metoderna, innan han anammar
dem. Farliga och hindrande blir metoderna
först när de tillämpas slaviskt och utan
ur-skillning. Metoden kan lätt bli en
tvångströja. Tal. hade det intrycket, att formen,
metoden, fått för stor makt vid
undervisningen på bekostnad av de rent personliga
insatserna. Man bortser alltför mycket från
lärarens individualitet under
ansträngningarna att anpassa undervisningen så
mycket som möjligt efter varje barns egenart.
Även undervisaren kan emellertid ha behov
av att upplägga undervisningen efter sin
individualitet. När det gäller arbetssätt och
personlighet, får man komma ihåg, att det
finns ingen tvångströja. Det är ingenting
som hindrar, att vi i våra svenska folkskolor
är en smula mer oss själva och en smula
mindre lärda pedagoger. Låt oss icke bli
undervisningsmaskiner utan i stället slå vakt
om den personliga insatsen i skolarbetet.
I fortsättningen påpekade tal., hur lärarens
personliga moraliska och andra egenskaper är
av den största betydelse för hans kall som
en ungdomens fostrare, och framhöll därvid
med särskild styrka exemplets makt.
Bristande överensstämmelse mellan lära och liv
verkar alltid motbjudande och observeras ej
minst av barn. Personligheten skapar den
anda och miljö, som ger skolarbetet de rätta
betingelserna. Minnet av en god personlighet
värmer och sporrar. För läraren framstår det
därför som en bjudande plikt att söka göra
sin personlighet till något betydelsefullt och
verksamt, att aldrig upphöra med
karaktärs-daningen.
Personligheten behöver arbetssättet, liksom
varje arbetssätt behöver en god personlighet.
Någon motsättning får ej råda. Metoden är
ett redskap, och lärarens personlighet måste
ge arbetet ett högre tillskott av värme och
kraft. Katedern får ej vara forum för kallt
teoretiserande pedagoger utan varmt
kännande människor, som är sitt kall hängivna.
Folkskolinspéktör J. Linnman
framförde därefter ett tack till alla, som på
ett eller annat sätt bidragit till mötets
lyckliga förlopp. Innan mötet åtskildes,
framträdde kyrkoherde G. Sjöberg och
höll ett kort avslutningstal. Den sista
programpunkten på möteslistan var en
konsert i S:t Nicolai ruin, anordnad
av Gotlands sångarförbund.
Om gamla
och nya skolformer
Det var väl med anledning av att en
individuell studiekurs nyligen hållits i
Lidingö och vetskapen om att jag är
lidingöbo, som en kollega i Stockholm
häromdagen frågade mig: Vad tycker
du om den nya metoden?
- Du menar förstås den individuella.
Uppriktigt sagt känner jag den inte så
ingående, att jag kan ge något
fullgiltigt omdöme, men jag tror, att den
liksom alla andra metoder har sina både
förtjänster och fel.
För resten kan jag också säga, att
jag känner den, ty jag har under 40 år
undervisat i B2-skola, och där måste
ungefär till hälften individuell
undervisning användas. Allt det »tysta»
arbetet i dessa skolor, vad är det annat
än individuellt: räkning, teckning,
välskrivning, skrivning ur minnet,
språkövningsskrivning, uppsatsskrivning och
tyst läsning! Jag tror på det
individuella, ty jag har funnit, att barnen
beträffande ovannämnda tysta ämnen i
väl skötta B2-skolor föga eller intet
ligga efter motsvarande i icke
individuellt ledda A-skolor.
Men jag tror inte, att hel
individuell undervisning lämpar sig för vilken
lärare som helst. Han måste själv vara
»individuell» och i bästa mening även
originell, ha stor organisatorisk
förmåga, tusen ögon och starka nerver, ty
barnen sitta inte tysta och stilla i en
individuell skola. De gå till kamrater
och rådslå, de gå till läraren för att
visa skripta eller få upplysningar, de
söka i uppslagsböcker, klistra urklipp,
vanka omkring även lite i onödan,
anmäla, att de kunna ett visst pensum och
- förhöras. Och detta inte bara en
eller två timmar om dagen och en eller
två veckor under året utan skoldagens
alla timmar och läsårets alla veckor. Det
är aldrig tyst i en individuell lärosal.
Där är ett ständigt brus som vid en
Nordsjökust, men man vänjer sig
därvid och fördrager det, ty det är inte
självsvåld som brusar utan - arbete.
Hur pass lärarutslitande det är får
framtiden utvisa.
Lancasterskolan på sin tid, 1850-
1860-talen, var ock en brusande skola.
Den »tog» på nerverna mer än till och
med det största tålamod kunde uthärda.
Lärarna måste pensioneras vid 55 års
ålder. Här var det både det stora
barnantalet, jäktet och larmet som tröttade.
Jag vet inte, hur gamla
lancasterskol-mästarna blevo. »De dog som fluger»,
sa en av dem, som jag tror var den siste
på skansen, men det var nog åtskilligt
överdrivet.
Yår nuvarande skoltyp, som
efterträdde lancasterskolan, utmärkte sig
under .1800-talet för ytterligt sträng
disciplin. Barnen skulle sitta raka som ljus
och tysta som möss, annars vankades
det däng. Det var också tyst. Man
76»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
