Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 38. 20 sept. 1933
- L. G. Sjöholm: Vårt folk i helg och vardag. Den kulturhistoriska utvecklingstanken i historie- och hembygdskunskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
VART FOLK l HELG OCH VARDAG
*
Den kulturhistoriska utvecklingsbanken
i historie- och hembygdsundervisningen
Av L G. SJÖHOLM
Det är så sant som det har sagts och
nyligen skrivits, att vid undervisningen
i historia är skildringen av vårt folks
vardagsliv under olika tider och avxlen
svenska kulturens iitveckling viktigare
än krigshistorien. Problemet
aktualiserades ohyggligt under världskriget.
Läroböcker och kursplaner har rönt en
påtaglig inverkan av den nya
inställningen. »Nya» är kanske inte rätta ordet.
Strindberg reagerade på sin tid häftigt
mot att Sveriges historia skulle vara
krigens och dess konungars historia. Han
ville skriva en svensk kulturhistoria, där
folkets arbete för att skaffa sig mat,
hus och kläder vore huvudsaken. Han
fick t. o. m. Carl Larsson att medverka.
Men Strindberg lyckades inte föra
skutan i hamn. Han uppgav tryckningen
efter några skildringar av arbetsliv,
bostäder o. s. v., i senare fallet följde han
exempelvis ganska närgånget Linnés
beskrivning av en småländsk stuga. Nog
röjer Strindbergs skildring av den
svenske bondens liv och dess bundenhet
av årstid och tecken lejonklon, här som
alltid, men inte blev det folkets historia.
Hur mycket lyckligare är han inte, när
han på grundval av sitt kulturhistoriska
vetande och en säker intuition fabulerar
fritt om Per och Pål! Då ger han, trots
misstag, verkliga tavlor från livet
under gångna tider, utan anspråk på att
vara historia.
Principen renodlad är sannolikt
omöjligt att följa, om man vill skipa
rättvisa åt fädernas gärning. Krigen har -
det måste medgivas, vilken ställning
man än intar till detta förfärliga medel
att slita mellanfolkliga tvister med -
haft den betydelse i vårt folks liv och för
vårt lands gränser, att man inte
kommer förbi dem. Att i undervisningen
konstatera detta och belysa dem så, att
de blir något annat än namn och årtal,
är ingalunda detsamma som att
förhärliga dem. Fastmera får de sin
sanna belysning genom att vi lägger en
historisk syn på dem också och låter
dem vara vad de var: ett otympligt och
barbariskt sätt att avgöra
mellanfolkliga tvister på. Bara vi inte förhäver
oss! Civilisationen har sannerligen inte
heller i våra dar övergått i kultur.
Visserligen kan vi peka på sådana fredliga
avvecklingar som 1905, Ålandsfrågan,
Grönlandssaken. Men den lätthet
varmed en ny generation har glömt 19J4-
1918, eller den öppenhet, varmed folk
manas att rikta vapnen åt »rätt håll»
inom eget land, ger oss en allvarlig
tankeställare. Och förvisso manar det oss
lärare att med allt allvar peka på
krigets verkliga karaktär och att bidraga
till att skapa ett sinnelag, som i första
hand söker förnuftsenliga och
människovärdiga former för lösning av
tvister mellan (och inom) folken. Och
därvid får vi arbeta efter regeln som om,
som om mänskligheten, trots allt, vore
det broderskap, som under känsla av
gemenskap med öppen och lyftad blick
vandrar genom de sköna riken på
jorden.
Vårarbete i Skåne (1830-talet).
834
Om man sålunda, enligt min tanke,
inte kan gå förbi vad som skett, så kan
man å andra sidan starkare än i
tidigare undervisning understryka den
fredliga utvecklingen. Man kan då och då,
ja ofta, låta denna utvecklingstanke
ensam ligga till grund för utredningen.
Stoff saknas förvisso icke. Att
sammanställa det bjuder dock på svårigheter,
som inte är så alldeles lätta att
övervinna, om man nämligen vill påvisa ett
sammanhang i skeendet.
Jag skall försöka antyda, hur jag
tänkt mig några sådana möjligheter.
Därvid förutskickar jag den
anmärkningen, att det i första rummet gäller
en grundsyn på undervisningen; endast
i mindre utsträckning - åtminstone
under de fem första skolåren - kan det
bli fråga om sammanhängande serier av
antytt slag. Grundsynen gäller både
hembygdsundervisning och svensk
historia. I förra ämnet kan en historisk
uppläggning av ett område ge mest, då det
får barnen till att tänka över och söka
efter den utveckling som går genom
världen.
Låt oss ta ett så vardagligt ämne som
brödet! När det behandlas i andra
skolåret, kan man, bl. a., låta barnen vara
med om en rätt ingående skildring av
hur våra äldsta förfäder brukade
jorden, skördade säden, malde mjöl och
ba-kade bröd. Tiden för
hembygdsundervisningen är tämligen bra tilltagen;
Man kan därför ge sig tid till en bred
skildring. Från den givna
utgångspunkten kan man, låt vara att
framställningen tar upp endast schematiska
former, ge bilder av redskapens
utveckling, ett rätt påtagligt exempel på hur
utvecklingstanken kan tillgodoses. Och
verkligt roligt är det också. Får barnen
rita några enkla bilder, så fastnar inte
så litet. I fjärde skolåret kommer ämnet
tillbaka i svensk historia. Barnen får se
Olaus Magni plöj are, göra jämförelser
mellan redskapen då och nu, se hans.
bild av hur man skar säden med skära
(i finska Karelen såg jag i sommar
skäran i bruk även på stora åkrar, fast det
var kvinnorna som hanterade den), se
hans brödbakning och höra honom prisa
den som brukar jorden: »Havet dräper
mången man, ho jorden brukar säll är
han.» Och därmed liar vi fått en
interiör från 1400-1500-talen. Från 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0846.html
