Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 B. Boknummer. 1 nov. 1933 - Signe H.-Wranér: Barnen i böckernas djungel. Hur lockas barnet till boken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
är det vanskligare att få grepp om -
de är så mycket mer ömtåliga om sin
värdighet, det är tusen saker, som
splittrar deras tankar - men lyckas
man, har man tagit ett gott steg mot
målet att skapa en trogen, vaken
stam-publik, som så småningom påverkar
strökunderna och som i sinom tid
kommer att utvecklas till de vuxna
idealiska bibliotekskunder, som varje
bibliotek med självaktning drömmer om.
För alla barnbibliotek ar det av
oskattbart ’värde att äga en
bildserie - en samling av alla slags bilder,*
illustrationer, porträtt, fotografier,
vykort och teckningar, som man kan
komma över. Kasta aldrig bort en tidskrift
- nota bene tryckt på b r a papper -
förrän alla bilder räddats I
Erfarenheten har visat, att de allra flesta någon
gång kommer till användning.
Bilderna klistras å kartong -
undantagandes vykorten, som bildar en
särskild miniatyrserie - helst endast en
bild å varje blad och förvaras i lådor
eller kapslar. Lämpligast är att skära
kartongen i två olika storlekar.
Efterfrågan är anmärkningsvärt stor,
ungdomarna lånar flitigt
illustrations1-miaterial till historie-, geografi- och
biologiundervisningen, de frågar ivrigt
efter lämpliga bilder till ett eventuellt
föredrag, och för teckningsövningar har
serien viskat sig vara en veritabel
guldgruva.
’Stockholms stadsbibliotek: förfogar
ännu blott över en ganska anspråkslös
bildserie - cirka 5 000 blad1 och
ungefär 5 000 vykort - klassificerad på
samma sätt som bokbeståndet samt
enklast möjligt katalogiserad
(katalogise-ringslappen klistrar på kartongens
baksida) - men den har redan visat sig
vara till ovärderlig hjälp.
Till lika stor nytta har den emellertid
varit vid komponerandet av a n s l a g
s-tavlorna (picture-bulletins), vilka
utgör en annan form av
biblioteksreklam, avsedd speciellt för de mer
försigkomna, och vilka i hög grad bidrar
till kraftig stegring av boklånen.
- Anslagstavlor, ja, instämmer
mången intresserad ’bibliotekarie, men sånt
där blir dyrbart att anskaffa, och om
man ej är konstnärligt begåvad, kan
man ej åstadkomma något av värde.
Detta är ett fullkomligt misstag.
Anslagstavlan behöver ej vara en dyrbar
och omständlig apparat, den enklaste
lilla skiva, i nödfall t. ö. m. av papp,
duger. Huvudsaken är vad som sättes
dit. Och det är alls inte nödvändigt att
äga artistisk begåvning för att kunna
prestera skapliga anslag - vanlig
klippning air det enklaste sättet, som kan
praktiseras med stor framgång (se
bilden på föregående sida!). Enkla rediga
bokstäver i titelordet, klara färger (rött
eller blått på vitt, vitt på svart)
förstärker intrycket och lockar blickarna
till tavlan.
Dagshändelser och jubileer, länder
1 Som jämförelse ’kan meddelas, att t. ex.
staden Cleveland i Förenta staterna har ett
bildbestånd på 300000 ex. och Bergen
Iförfogar över många tusen kartonger.
och landskap, aktuella problem, ämnen,
som vilat litet i skymundan, om allt kan
man göra anslagstavlor, fängslande,
lockande och - rikt illustrerade. Barn
älskar bilder, många bilder (varje
barnbibliotekarie vet, att ett barn hellre
griper efter en tråkig bok med många
illustrationer än en rolig utan
teckningar), och fördjupar sig på ett helt annat
sätt i anslagstavlans innehåll, om den
är rikt illustrerad än om den utgörs
av en enda bild, aldrig så konstnärligt
utförd. Ju fler bilder, helst färglagda,
man kan sätta upp - dock med
tillräckligt mellanrum, så att varje bild
kommer till sin rätt -. desto säkrare
kan man vara, att ämnet kommer att
fängsla publiken.
Naturligtvis bör å anslagstavlan
alltid finnas en förteckning över
tillgänglig litteratur i ämnet. Ju fullständigare
en sådan lista är, dess bättre (små
artiklar i tidskrifter o. dyl. bör
medtagas), ty var och en, som sysslat med
anslagstavlor, vet, hur urplockad
litteraturen i fråga blir redan efter ett par
dagar och hur ivrigt man önskar, att
det fanns flera möjligheter att
tillfredsställa de många förfrågningarna.
Bland senaste årens ianslagstavlor å
huvudbibliotekets i Stockholm
ungdomsavdelning har följande ämnen
blivit särskilt uppskattade: Svenska
glasbruk - Grönland - Andree - Hur
en tidning kommer till - Viktor
Rydberg - Radio - Svensk konst - Kan
du simma? - Vart ska vi fara om
söndag? - Japan - Barnens ö -
Egypten (se bilden ovan) - Ska vi spela
teater i jul? (ett oerhört uppmärksammat
anslag, där litteraturförteckningen
gärna kan vara hur lång som helst, den
räcker ändå aldrig till!) - Jenny Lind
- ’Svamp - Erik Axel Karlfeldt.
Anslagstavlorna fångar ju andra
åldersgrupper än sagostunderna.
Ungdomarna är i ’allmänhet ytterst fängslade,
de kan stå långa stunder framför
tavlan och konsumerar ofta ämnets hela
litteratur. När man betänker, hur
fladdrande de ungas tankar är, inser
man det lyckliga i idén om anslagstav-
När studiet av Egypten är aktuellt.
lör, som får dem att koncentrera sig,
ofta väcker impulser och får dem att i
någon mån följa tidens skiftande
företeelser.
Ett annat led i biblioteksreklamen
utgör b a l o p t i k o n f ö r e v i s n i n g a
r-n a - dem är för resten alla kategorier
pigga på. Kan man dela upp publiken
efter ålder är det ju bra, men annars
är långa ynglingar i golfbyxor och
omsorgsfullt knuten halsduk
häpnadsväckande intresserade av vilda djur, under
det att ganska mikroskopiska knyten
med liv och själ följer skildringen av
Islands färdevägar, vilken egentligen
är upplagd för 14-16-åringiar. Och
samtliga årgångar ’sitter prickstilla och
lyssnar under andlös tystnad till
berättelsen om de märkliga
passionsspelen i Oberammergau.
Man kan ta det hela så enkelt.
Bilderna är huvudsaken -
kommentarerna bör endast förtydliga och
fullständiga. Bilder i färg är mycket mer po
pulära än andra. T. o. m. de
förkättrade kolorerade vykorten gör sig briljant
i baloptikon.
Bildserien är också härvidlag till
ofantlig nytta. Hela världens länder
och folk blir på detta sätt levande för
barnen, jorden blir större och kommer
dem ändå närmare. Att inte film och
radio har gjort dem övermätta, är
glädjande att konstatera. Kanske beror det
på, att barn alltid älskar, att man
berättar för dem. Lustigt är i detta
sammanhang att iaktta, hur mycket mer
lyssnarna uppskattar sådana platser
och händelser, som den berättande själv
känner till.
- Har fröken varit där ? - Har
fröken själv varit med om’et? frågas
det ivrigt.
Disciplinen, vid dylika
baloptikon-föreställningar behöver eg vara så
sträng, publiken får gärna göra frågor
eller komma med små inlägg – om man
bara håller sig till ämnet. Längre än
35–40 minuter bör nog en sådan
förevisning inte räcka - det är bättre att
sluta, medan intresset är spänt. Det är
för resten rörande att märka, hur
1001
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
