Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 47. 22 nov. 1933 - Johan Forsell: Nutidens svenska språk duger åt nutidens svenska folk - Hedvig Norgren 50 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestrida, att nämligen vi uti Sverige
talar ett språk och skriver ett annat,
och som jag har uttalat min
övertygelse att ett sådant onaturligt
förhållande ej i längden kan fortfara, så har
jag, blott för min egen del, velat
anhålla att få skriva på mitt modersmål;
ty med modersmål menar jag det
levande, det talade språket. Var och en
annan må sedan för mig skriva på den
konventionella skriftsvenskan. Den tid
kommer nog, då detta helt enkelt ej
längre låter sig göra.»
Och vidare :
»Vår antagna grammatika är,
åtminstone numera, ett misstag, och dess
böjningsformer är ej böjningsformerna för
svenska språket. Man behöver således
ej frukta, att det bildade svenska
språket skall förändra sig från det ena
tiotalet av år till det andra. Nej, det skall
utan tvivel förändras, men sannolikt
först efter sekler. Men vad som icke kan
fortfara, icke ens ett halvt sekel till,
därom är jag övertygad, det är det
onaturliga förhållande, som saknar
motstycke i något civiliserat land, att
man i Sverige talar på sitt bildade, sitt
sköna och stadgade modersmål, men
däremot skriver på ett språk, som
kanske aldrig och åtminstone ej på tvenne
sekler existerat. Det är detta som ej
kan undgå att förändras. Man behöver
ej frukta att varje nyhetsmakar e skall
omstörta det verkliga svenska språket
vartannat år. Varje sådant förhållande
skulle strax stranda mot verkliga
förhållandet. Däremot kan ej skriftspråk
uppehålla sig som strider mot verkliga
förhållandet, d. v. s. mot de regler det
stadgade, det sköna, levande svenska
språket följer.»
Men, säger professor Gustaf
Cederschiöld, vanans makt och massans
tröghet brytes icke så lätt. På den tiden
var också t. o. m. representativa
språkforskare fångna i den fördomen, att de
nya formerna betecknade ett »förfall»
i språket.
Först ett stycke in på detta
århundrade började verbets moderna
pluralformer att sporadiskt synas i skrift,
visserligen till en början huvudsakligen
i dialoger och särskilt för att återge
vad obildat folk yttrade. Det nya
skriftspråkbruket mottogs på de flesta håll
med stort ogillande, och med det vid
språkliga förändringars framträdande
ofta hörda ordandet om »språkligt
förfall».
Professor Ad. Noreen hade en gång
skrivit: »Önskligt vore att t. ex. sådana
konstruktioner som ’vi går’ snart
erkändes som oklanderlig svenska; man
bleve då befriad från det hos
skolungdom ymnigast förekommande ’fel’,
vilket torde mer än något annat dylikt
bidraga till att förbittra en
kriarättares därförutan nog mödosamma liv. Man
har minsann tillräckligt att göra med
att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan
att man företar sig att korrigera dem
även i de punkter, där de uttrycker sig
bättre än sina lärare.»
1906 utkom Selma Lagerlöfs läsebok
Nils Holgerssons underbara resa. Om
dennas litterära och pedagogiska
betydelse ska här inte talas utom vad
gäller en enda punkt: införandet av
det personliga verbets pluralatalspråksformer, något i
svensk skölbokslitteratur dittills
oerhört.
Korrekturen till Nils Holgersson
hade blivit granskade av bl. a. Fridtjuv
Berg och Adolf Noreen. Med sin
språkvetenskapliga auktoritet stod prof.
Noreen bakom den stora djärvheten att i
en skolbok genomgående begagna de
nutida verbalformerna, visserligen
endast i dialogerna, men ändå. Saken
väckte på åtskilliga håll både förvåning
och harm. Hur kunde man skriva
och trycka »vi satt», när det
rätteligen (!) hette »vi sutto»?
Det bör inte förnekas, att de som
hårdast träffades och kanske sårades
av det nya språkbruket var att finna
bland skolans lärare. För många bland
dem blev det nödvändigt att på en
praktiskt viktig punkt revidera sin
uppfattning om vad som var språkriktigt
eller ej.
Nils Holgersson gjorde emellertid sitt
segertåg genom Sveriges barnaskola.
Därmed var för skolans del segern
given även för det ifrågavarande nya
skriftspråksbruket, som så småningom
kom till allt större användning även
utanför skolan särskilt i
skönlitteraturen, där verbets talspråksformer
numera allmänt slagit igenom åtminstone i
dialogerna. Men även i utredande och
beskrivande framställning blir de
nutida formerna allt vanligare. Själv har
Selma Lagerlöf exempelvis i Mårbacka
II genomgående begagnat dem liksom
ett antal andra talspråksformer, såsom
»ska», »sa», »la»; i dialogerna även
»säja» och »sej» (om än inte
konsekvent) .
Flera av våra mest bemärkta
skriftställare av i dag har också upphört att
göra den berörda »stilskillnaden» med
avseende på verbalböjning, detta både i
obunden och bunden form (Pär
Lagerkvist, Sten Selander och många andra).
Oenom skolans vinnande för det nya
skriftspråkbruket är dettas seger
betryggad. Vad som skett är i sitt slag
en befrielsegärning av stor pedagogisk
och nationell betydelse.
På en viktig punkt har Selma
Lagerlöf öppnat barnaskolan för barnens
modersmål, det nutida svenska språket,
och därmed brutit en skadlig fördom
och sekellång bannlysning.
Genom skolan håller det nu på att i
allt vidare kretsar av Sveriges folk bli
klart, att det varken är felaktigt eller
»vulgärt» att använda nutidsspråket i
skrift. Det är skolans ofrånkomliga
uppgift att bibringa hela det unga
släktet denna insikt.
Folkskolans lärare synes allt mer ha
kommit till den övertygelsen att
nutidens svenska språk duger för nutidens
svenska folk. Som ett uttryck för
denna inställning torde kårtidningarnas
praktiserade »nya rättskrivning» vara
att betrakta.
Hedvig Norgren
50 år.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
