Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 13 dec. 1933 - Donation till S. A. F. Folkskollärarinnan Ellen Aspelund testamenterade 27,500 kr. - J. Rydberg: Svensk undervisningshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
sig på sin tid mycket intresse. Det var
det s. k. »Häpplingemålet», vilket
utförligt refererades i olika nummer av
Svensk Lärartidning år 1910. Under
rubriken »Hur en folkskollärarinna kan
bli behandlad år 1910» återgavs i nr 40
av nämnda årgång Ellen Aspelunds
besvärsskrift i anledning av skolrådets
första varningsbeslut. I ingressen angav
Svensk Lärartidning, att skriften hade
betydelse ej blott med avseende på det
enskilda fall, som den behandlade, utan
därjämte även genom den åskådliga
skildring, som däri gavs av en svensk
folkskollärarinnas ställning i det
tjugonde seklets begynnelse. Efter det
besvärsskriften återgivits hade Svensk
Lärartidning (Fridtjuv Berg) en
kortfattad kommentar, som i detta
sammanhang har sitt särskilda intresse och
därför återges. Den lydde:
»När Mathilda Roos gav ut sin
bekanta lärarinneroman ’Vit ljung’, blev
denna från visst håll stämplad såsom en
sanningslös ’pamflett’, och mot Svensk
Läraretidning anordnades en
fullständig smädekampanj, för att den vågat ta
författarinnan i försvar. Ovan
meddelade besvärsskrift, som i all sin enkla
sakmässighet är ett kulturhistoriskt
dokument av värde, synes ådagalägga, att
de förhållanden, vilka givit Mathilda
Roos uppslaget till sin bok, ännu finnas
kvar. Vad som påstods vara endast
illvillig dikt, det framträder här såsom
handgriplig prosaisk verklighet.
Västerås domkapitels utslag avvaktas med en
viss spänning av folkskollärarkåren,
framför allt naturligtvis av dess
kvinnliga ledamöter.»
Utslaget blev, som redan är nämnt,
att varningen upphävdes. I vad mån
opinionen inom skolkretsar därtill
medverkat, kan helt naturligt icke bedömas.
Men i varje fall hade Ellen Aspelund i
sin försvarsstrid ett starkt -stöd i denna
opinion.
Då skolrådet för andra gången, år
1925, grep till varningsförfarandet,
erhöll Ellen Aspelund vid sitt försvar
betydelsefull hjälp av Svensk
Lärartidnings dåvarande redaktör. Hennes
efterlämnade papper bär tydligt vittnesbörd
härom.
Det har sitt intresse att aktgiva på
detta, då man tar del av
testaments-handlingarna. Om dessas tillkomst har
advokat Nyman meddelat följande.
I juni 1929 anhöll Ellen Aspelund hos
advokat Nyman om biträde med
upprättande av sitt testamente. På hans
framställning avfattade hon någon tid
därefter skriftligen sina önskningar och
sammanfattade dessa i ett av henne
personligen i början av december 1929 till
honom överlämnat testamente, daterat
den 25 juli 1929 och försett med hennes
namnunderskrift. Detta testamente var
avsett dels att tjäna till vägledning för
Nyman vid avfattandet av ett till
formen mer utarbetat testamente, dels att
utgöra ett bevis om hennes yttersta
vilja, intill dess ett formellt riktigt
testamente förelåge. Testamentets början
lydde: »Jag Ellen Teresia Aspelund har
nedskrivit denna min sista vilja och
testamente vid fullt förstånd och sunda
vätskor. Hela min efterlämnade
förmögenhet tillfaller oavkortad Sveriges
allmänna folkskollärarförening, som en
gärd av tacksamhet för den hjälp och
stöd jag i svåra tider l kampen för vårt
kall erhållit av föreningens ledande
män.»–––––-
Med ledning av detta testamente och
i enlighet med Ellen Aspelunds
personligen till advokat Nyman gjorda
uttalanden upprättades sedermera av
Nyman ett förslag till den slutliga lydelse,
som testamentet avsågs böra erhålla. Den
8 juni 1931 besökte Ellen Aspelund
advokat Nyman på hans kontor och
förklarade, att hon önskade få testamentet
upprättat på sätt hans förslag gåve vid
handen, dock med vissa av henne på
förslaget antecknade förordnanden om
några av hennes tillhörigheter. Advokat
Nyman åtog sig vid detta tillfälle att i
överensstämmelse med de i förenämnda
förslag angivna bestämmelserna
utskriva hennes testamente och att så snart
detta skett, giva henne underrättelse
därom, för att hon då skulle infinna sig
hos honom och i testamentsvittnens
närvaro underteckna testamentet. Natten
mellan den 17 och 18 juni avled
emellertid Ellen Aspelund helt hastigt, och
undertecknandet kom därför aldrig till
utförande.
Efter dödsfallet anordnades
vittnesförhör inför Västerås rådhusrätt med
advokat Nyman, t. f. provinsialläkaren
Folkeson m. fi. angående Ellen
Aspelunds yttersta vilja och testamente, och
det är ett utdrag av protokollet från
detta vittnesförhör, som nu utgör den
ho,s centralstyrelsen befintliga urkunden
beträffande Ellen Aspelunds donation.
Ytterligare må här nämnas, att Ellen
Aspelund icke efterlämnar
arvsberätti-gade släktingar. Då testamentet icke
blivit i behörig ordning undertecknat
för att ha laga verkan, låg den
möjligheten före, att allmänna arvsfonden
kunde göra anspråk på kvarlåtenskapen.
Centralstyrelsen uppdrog åt advokaten
Nyman att beträffande testamentet
härutinnan och i övrigt bevaka Sveriges
allmänna folkskollärarförenings rätt.
Mot slutet av år 1932 meddelade
advokat Nyman, att k. m :t förklarat sig icke
vilja klandra det upprättade
testamentet, och därmed var formellt avgjort,
att donationen skulle tillkomma
föreningen.
Donationen har som nämnts nu blivit
överlämnad. Dess tillkomst, här i största
korthet refererad, kan föranleda
reflek-tioner i mer än ett hänseende. Den för i
tanken strider och svårigheter, som
folkskolans lärarkår, icke minst de
ensamboende lärarinnorna, haft att utkämpa.
Deri påminner om betydelsen av
stödjande hjälp åt dem, som under
besvärliga förhållanden haft att utföra sin
lärargärning. Men den erinrar framförallt
om en lärarinna, vars sista vilja och
tankar riktade sig mot en framtid med
bättre villkor för folkskolan och dess
lärzirkår.
E. S-t.
Svensk
undervisningshistoria
Redan år 1921 började lektor B. R.
Hall utgiva Årsböcker i Svensk
under-visningshistoria, och redan efter tretton
år har icke mindre än trettioåtta band
utkommit från trycket. Säkerligen finns
många lärare och lärarinnor, som likt
undertecknad knappast ägnat dessa
årsböcker en tanke. Visserligen har vi sett
en och annan annons i Svensk
Lärartidning om dessa årsböcker, men dessa
annonser har passerat våra blickar utan
att vi ägnat dem någon
uppmärksamhet. Ett och annat upprop under »fria
ord» har kanske också på samma sätt
passerat revy för våra ögon med det
resultat, att vi icke tagit den minsta
notis om dessa intressanta och lärorika
böcker.
För min egen, del har jag, det måste
jag med blygsel erkänna, sett både
annonserna och uppropen utan att de haft
någon vidare inverkan på mitt intresse
för ett så viktigt bokverk.
Sedan jag nu genom inträffade
omständigheter blivit i tillfälle att taga
del av böckerna i fråga, har jag fått den
uppfattningen, att dessa årsböcker
borde finnas i varenda lärares och
lärarinnas bibliotek. Vi har ju i de allra
flesta fall ganska vidlyftiga
boksamlingar, om man betänker köpkraften
hos lärarkåren, men ändå tycker jag,
att detta historiska verk är av så stort
intresse, att dessa bokband ’borde ha en
given plats i varje lärares och
lärarinnas hem.
’Sedan jag nu på sistone äntligen fått
upp ögonen för den källa ,ur vilken man
kan få synnerligen åskådliga bilder om
skolans och i all synnerhet om
folkskolans utveckling och lärarkårens
ihärdiga kamp för skolan, kände jag mig
manad att genom denna erinran söka
intressera kamrater och f. d. kamrater
för detta intressanta bokverk.
En hel del lärare har lämnat bidrag,
och redaktören av »Årsböcker i Svensk
undervisningshistoria» är synnerligen
tacksam för bidrag.
Jag antar också, att den nitiske
utgivaren lektor B. R. Hall, Inedaisgatan
7 a III, Stockholm, gärna står till
tjänst ined att sända de önskade
banden. Förmodligen skulle lärarkåren
kunna få dem t. ex. mot postförskott sig
tillsända. Om man icke anser sig ha råd
att köpa alla hittills utkomna band,
torde det vara lämpligt att endast
begära de band, som huvudsakligen
innehåller sådant som rör folkskolan och
dess historia.
För övrigt torde de, som önskar få
arbetet, göra klokast i att ingå som
medlemmar i »Föreningen för Svensk
undervisningshistoria», då avgiften
årligen är fem kronor och årsböckerna
tilldelas medlemmarna ungefär tre
årligen för denna avgift.
Priset för varje <band är eljest tre
kronor. Varje band utgör ett avslutat
helt. J. Rydberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
