Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50 B. Boknummer. 13 dec. 1933 - Klas Aquilonius: Saklighet - Daniel Rydsjö: Eros och Thanatos - Årets mest spännande bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
i all vedermöda också kunna, trycka
festens krans kring sin tinning och »att
icke som barbarer böja sig1 i skräck och
vanvett nnder hårda öden». Och detta
var just hjälteidealet, som Fröding såg
upp emot under sin egen heroiska kamp
mot de förlamande makterna i sitt inre.
I bokens sista essay, Vid brasan med
Horatius, har Zilliacus lämnat sina
älskade greker. Detta avsnitt är kanske
ändå bokens mest fascinerande.
Författaren har där tagit sig före att
karakterisera den store romanskaldens hela
livsverk, och det förefaller, som om
omöjligheten att på några sidor göra
detta, tvungit honom ifrån sin vanliga,
noggrant dokumenterade framställning
för att i stället låta fantasien spela med
minnesbilderna ur den horatianska
dikten. - Anslaget är betagande.
En klar och kall januaridag. Jag sitter vid
min sprakande brasa med ’fötterna på
ugneöppningens nötta kakelkrans. Den låga
mid-vintersolen ligger rakt in i rummet. ’Det
gnistrar i de nedre rutornas isblommor, och
högre uppe, över fönstrets (underbara
frost-flora. lyser en annan och avlägsnare: den
gamla parkens intill bristning snötyngda
buskar och trädkronor, en sagoskog av vit
korall.
Så börjar han omedvetet skandera ett
av Horatius oden. Han plockar fram sin
nötta skolbok, och den romerska världen
lever upp för hans inre syn. Den korta
nordiska vinterdagen har därunder
nalkats sitt slut, och författaren lyder sin
stövares uppmaning att taga den
vanliga skymningspromenaden, och under
den mörknande himmeln genomgår han
på nytt i tankarna sina upplevelser med
Horatius. - Även om man aldrig
någonsin läst något av den romerska
skalden, blir ända både bilden av honom
själv och av den värld hans dikter
skildrar, fullständigt levande i Zilliacus
mästerliga framställning. - Anmälaren har
,sällan läst en så lysande svensk prosa.
»Lans och lyra» tillhör absolut de
böcker man läser om och om igen.
Klas Aquilonius.
Eros och Thanatos
KÄRLEK I TJUGONDE SEKLET. Av H j a
1-m a r Gullberg. P. A. Norstedt &
’Söners förlag. Pris 3: 75.
»Om jag vore diktare», säger hjälten i
Oscar Levertins roman »Livets fiender»,
»skulle jag aldrig tröttna att skildra
människolivets båda stora knutpunkter
–––-kärleken och döden.–––-Genien
med den lyfta och genien med den
sänkta facklan . . . vad kan dikten utom
dem bjuda på annat än grå prosa!»
Hjalmar Gullbergs nya diktsamling
är ägnad dessa båda genier, ehuru ej
mer än den förstnämnda omtalas på
titelbladet. Det ligger utan tvivel ett
stänk av ironi i bestämningen: tjugonde
seklet. Eros är sig nog alltjämt lik; han
är densamme i går och i dag och
desslikes i evighet. Samma sällhet och ve,
som han skänkt av begynnelsen,
förlänar han även tjugonde seklets barn,
när de bindes av hans trollmakt. Skill-
nåden skulle väl vara mera realism och
saklighet än i romantikens flydda
dagar. Och dessutom anpassning efter
tidsläget:
All mening miste -budet’nummer’.ett:
’Herrn skall arbeta i sitt anlets svett!’
Ty unga män kan inga pla ;ser få.
Och därmed faller ’budet nimmer två:
’Frun skall med smärta löda barn!’ Åt vem,
när fadren inte kan försörja dem?
Skall man föröka sig för nöjes skull
och fylla jorden, som är överfull?
Tjugonde seklets barn måste laborera
med problem av detta slag. Inte ens
skalden undgår dem, men iian är
knappast riktigt sig själv, när han lägger
dem i dagen och spänner Pegasus för
plogen. Strängarna får djupare och
mera innerlig klang inför minnet av det
väsentliga:
Eviga källa, ur vars botter.flöden
gudinnan lyftes på en snäckas skal,
du sjöng för mig om kärlek intill döden!
Än brusar i min själ din bli, koral.
Gripande är tonfallet, då minnet av
kärlekens djupaste lycka klingar
samman med tanken på alltings
förgängelse :
’Fråga mig ej var min Eva t lev av,
rosen i lustgårdens vår!
Allas vårt hem är en väntande grav.
Kärleken kommer och går.
Diktare är jag: allt hände mig förr.
Ångest har kramat min själ.
Visar sig döden en gång i min dörr,
känner jag honom så väl.
Grekerna hade två ord att beteckna
kärleken med, eros och agape, vilka av
somliga anses absolut oförenliga, rent
av fientliga. Eros får då beteckna den
egoistiskt betonade, själviska kärleken,
medan agape är uttryck-för den
självuppoffring, som »icke söker sitt».
Gullberg bryr sig inte vidare om denna
distinktion. När han vandrar på gatorna
i det gamla Korinth, kommer han att
tänka på det nu alldeles utplånade
Afroditetemplet, och därifrån ledes
tanken till den bekanta Paulinska hymnen
i l Kor. 13:
En skrift har bevarats
från avlägsen glansperiod,
det största kapitlet har sparats,
ett vittnesbörd, skrivet med blod.
Det bars över vatten och rike,
det kom som ett frälsande båd,
ett brev tutan like
till Kärlekens hedniska stad.
’Om orden jag vägde
på guldvåg, om änglarnas tal
men ingen kärlek jag ägde,
jag vore blott malm och cymbal.’
På dunkelt sätt som i spegel,
jag ser på min kvällspromenad
Guds eldinsegel
på brevet till kärlekens stad.
Syntesen är i s j älva verket livets
egen; klyvningen tillhör mera
spekulation och teori än levande verklighet.
Med denna diktsamling har Hjalmar
Gullberg ryckt fram i de verkligt stora
diktarnas led. Namnes de bästa namnen
i vår nyare vitterhet, måste hans va-
ra med. Det minsta som kan sägas är,
att han hanterar sitt instrument med
suveränt mästerskap. Han är virtuos
men mer än så. Hans penna är mättad
med det fluidum som Mefistofeles en
gång kallade »ein ganz besonders Saft».
Och det kan tryggt svaras ja på
skaldens bävande fråga i den underbara
dikten »Fiolsträng»:
O, är den strängen sådan,
att när jag en gång ligger stum
och i den svarta lådan
mitt hjärta har fått frid,
en bristande ton
skall bäras av af ton ron
in i ett annat rum,
in i en. annan tid?
Daniel Rydsjö.
Arets mest
spännande bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
