Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 51. 20 dec. 1933 - Alf Hildinger: Både ljudenlighets- och samhörighetsprinciperna bör beaktas! Tankar angående stavningsreform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Både ljudenlighets- och
samhörighetsprinciperna bör beaktas!
Tankar angående stavningsreform
Av lektorn fil. dr ALF HILDINGER
Då det ju för tillfället utförs en del
förarbeten för en enligt min
uppfattning mycket behövlig stavningsreform,
vill jag framföra en tanke, som synes
mig vara alldeles förbisedd i
diskussionen.
En av de principiella svårigheterna
för en rationell lösning av
stavningsproblemet är nödvändigheten att ta
hänsyn till både ljudenlighets- och
samhÖrighetsprinciperna. En del
reformivrare i våra dagar vill nog ome- ’
delbart opponera sig och yrka på ren
ljudenlighet såsom allmänt rättesnöre,
möjligen med jämkning efter
samhörighet vid böjningsformer av samma ord.
Vår sista rättstavningsreform var i
detta avseende rätt underlig, då all
hänsyn till samhörighet ströks beträffande
i -ljudet men skarpt genomfördes vid
/-ljudet i böjningsformer utom i haft.
Trots de ständiga svårigheterna med
halvt och hälften och liknande tror jag
de flesta lärare anser, att den här vid
/-ljudet följda principen bör kunna i
stor utsträckning läggas till grund för
stavningen. Vi är ju sedan gammalt
vana vid tankegången i sådana fall som
byggd-bygd, men just detta exempel
tycks mig visa svårigheterna.
Adjektivformen av verbet anser vi ska rätta sig
efter ätt-formen, men när man sedan
finner ett med detta adjektiv
fullkomligt likljudande substantiv, ska det
genast betraktas såsom ett nytt ord utan
någon i stavningen markerad
samhörighet med adjektivformen. Ska man
resonera så, borde man också skriva
upptakt, men jag gissar, att de flesta rea-
gerar mot denna form såsom mindre
lämplig, då den leder tanken till takt
(grustäkt). Det är faktiskt så, att vi
tillämpar samhörighetslagen
beträffande besläktade ord egentligen utan några
fullt genomförda principer. Och
känslan av samhörighet är ofta minst lika
stor, när det gäller två olika ord, som
när det gäller en del böjningsformer av
samma ord.
Med hänsyn till dessa förhållanden är
det ej alls underligt, att en hel del
reformvänner, såsom här redan nämnts,
vill stryka all hänsyn till samhörighet,
då principens användning är omöjlig
att begränsa på ett klart och rimligt
sätt. Men tyvärr befinner vi oss i den
situationen, att samhörighetsprincipen
är absolut nödvändig, om vi ska kunna
få ett för ögat lättfattligt språk. Den,
som möjligen tvivlar härpå, vill jag
hänvisa till E. Tegnérs utmärkta studie
»Natur och onatur i fråga om svensk
rättstavning» (1886) och även i
anslutning till hans framställning anföra ett
enda exempel: ljudenlig stavning:
professor, profesorer, profesorska; det med
hänsyn till samhörighet önskvärda
dubbeltecknandet av s i de båda senare
formerna är säkert fullkomligt naturligt
för var och en och gör orden lättare att
uppfatta. Detsamma gäller sådana ord
som riksdagsman, som har k-ljuå före
det andra s-ljudet, och tusentals andra.
En kraftig påminnelse om hur starkt
samhörigheten verkar rent spontant,
tycker jag man får genom att tänka
något lite över den numera trots vår
officiella stavning allt vanligare
teckningen karaktäristisk; ä betecknar här
ett ytterst kort och obetonat ljud,
närmast av samma karaktär som det andra
självljudet i gosse, ett ljud som i
svenskan liksom i de flesta språk normalt
tecknas med e. Här går alltså
nystavarna från en ljudenlig stavning till
samhörighetsstavning, i de flesta fall
skulle jag tro utan att reflektera över
frågans principiella sida.
Det lilla jag här framhållit tror jag
i all sin enkelhet kan belysa, hur både
nödvändigt och naturligt det är att vid
stavningen räkna med samhörighet ej
endast mellan böjningsformer utan även
mellan besläktade ord. Men när
ljudenlighet och samhörighet kommer i strid
emot varandra, anser jag att man ofta
bör kunna erkänna båda
stavningssätten såsom riktiga. Likaväl som vi nu
har officiell rättighet att skriva äldst
eller älst, äga eller ega, ägna eller egna
sig åt något, elfte eller elvte, kuvert
eller kuvar, bör vi också ha full rättighet
att skriva karakteristisk eller
karaktäristisk, hälften eller hälvten, bygden
eller byggden men endast blygd; och för
att med några exempel sätta saken på
sin spets rött eller rödt, ’blött eller Uödt
av blöda men endast blött av blöta; jag
skulle gärna också vara med om
grus-takt eller grustag t, då jag tror att
ordet faktiskt skulle bli lättare att
uppfatta för den läsande, om stavningen
markerade släktskapen med taga,
I andanom hör jag redan ett härskri
från pedagogerna: man måste ha något
absolut att rätta sig efter, annars blir
det bara virrvarr i barnens hjärnor! Ja,
säkerligen. Ska rättskrivningen
grundläggas på ett bestående sätt, måste vi
grundligt öva barnen i ljudanalys och
rikta deras uppmärksamhet på ordens
släktskap. På den förra punkten
innebär ju alla våra dialekter ofantliga
svårigheter, men trots dessa måste
ljudanalysen vara rättskrivningens ryggrad.
Vad vore det annars för idé att sträva
efter en mer ljudenlig stavning f Nu
använder vi ofta nog nästan hela tiden till
innötning av ljudstridig stavning och
till inlärande av medljuds
dubbelteckning efter kort självljud i betonad
stavelse, medan vi försummar att träna
tydlig artikulation och klar uppfattning
av skillnaderna mellan i och y, y och ö,
b och p, s j och t j, mellan långt och kort
självljud o. s. v. Att rikta barnens
uppmärksamhet på ordens
släktskapsförhållanden är nyttigt och nödvändigt icke
endast på grund av frågans betydelse
för rättstavningen utan för all verklig
språkundervisning, om denna ska kunna
uppöva barnens förmåga att behärska
språket. Om vi genomför en lämplig
stavning, ska man alltså vid
rättskrivningsundervisningen såsom säkra
rättesnören kunna använda ljudenlighet och
ords samhörighet. Och i de allra flesta
fall ska detta ej innebära några
principiella svårigheter. Men där de två
principerna kommer i skarp strid emot
varandra, yrkar jag på att båda ska
erkännas såsom berättigade, d. v. s. att vi
ska tillåta dubbla former.
1267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
