Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
äfven sända sina blickar hit ner, och betrakta med hänryckning
jordens leende tärnor? Kanske lyser du nu för dem, lik en
aftonstjerna. Skuggorna omkring dig tyckas dem vara vaggande
moln, din skälfvande förtjusning aftonstjemåns dallring på
rymden, ditt nedstigande i vågen, hennes nedgång i vattnet, och
ditt långa, ljusa hår, hennes flytande silfverlockar öfver
sjöspegeln. Tjusande flicka! hur englaskön är du icke! Det nedböjda
hufvudet förråder blygsamhet, liksom liljans mot gräset Din
panna är ren och klar som vattenytan under de lugnaste och
blidaste sommardagarne. Ögonbrynen likna lätt uppdragna skyar,
och dina ögons brinnande glans, hur oförliknelig! hur intagande!
Den är för mig hvad solen och stjernorna äro för himlen.
Känslans milda, talaude, blixtrande ljuspunkter! huru tänden I
ej min själ i lågor! och din kind hur fager och herrlig! Snö
och purpur och purpur och snö bilda dess täcka prydnad. Du
suckar . . . Ack! om denna suck kunde skapa sig till en synlig
gestalt, kanske iklädde den sig en blommas kropp, eller tog
den formen af den skönaste fjäril.
Du ser dig åt sidan, och plockar på ett blad, hvarpå ei»
tynande lysmask hänger. Han kan ej lysa. Stjernorna slockna
i solens närvaro. Du ser på en blomma och småler och räcker
åt henne handen. Ack! kunde hon röra sig, kunde hon förstå
dig, bugande skulle hon då nalkas din glans, öfvergifva vattnets
andar, den språksamma vassen, alla sina systrar och den
smickrande böljans spegel, för att få vid din barm ännu en
gång andas, höra, huru en Engels hjerta slåry luta sig med
tårar till ditt bröst, se ännu en gång på dig, sucka och dö.
Blida, himmelska flicka! Ännu en stund förunnar du mig att
betrakta dig. Din mun är lik törnrosens halföppnade knopp:
hur rund, hur täck, hur behaglig, hur röd! Hvarföre kan du
ej kyssa dina egna purpurläppar, for att få i en brinnande kyss
tydlig för dig sjelf din egen salighet i denna stund! Din mun
liknar ett rödt morgonskimmer, som sväfvar öfver en rad hvita
sippor. Tyst och stilla står du der. Du behöfver icke tala.
Du är som sjelfva naturen. Hon talar äfven då, när intet ljud
framgår ur hennes bröst. Dina runda, välbildade, snöhvita ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
