Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’171
Sjung, min själ!
Den eviges lof:
Halleluja!
Wallin*
Menniskans Anlete*
Redan hann sin purpurslöja
Öfver cederskogen höja
Tidens sjette dag.
Guldbevingad, öfver bäcken
Fjäriln flög till rosenhäcken,
Kysste dess behag.
Pärlan sken i vattnets spegel;
Hvita glänste svanens segel
I ett skuggrikt sund;
Vinet glödde rödt i drufvan,
Öm och menlös, lekte dufvan
Uti Edens lund.
Men den högsta skönhet feltes
I naturen: — Kronan feltes
Än i skapelsen:
Till dess menniskan ur gruset
Hof sitt anlete i ljuset,
Hof opp ögonen.
Snön på fjellen höll ej färgen,
Morgonrodnan bakom bergen
Sönk fördunklad ner;
Stjernan, som i dagens panna
Satt så skön, ej ville stanna
Öfver jorden mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
