Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’224
En evig trånads konterfej,
Med lockar gula såsom solens
Och kinder såsom nattviolens
Och ögon som förgätmigej.
Hon var ett österns barn: de rika,
de svarta lockar växte lika
En midnatt kring en rosengård,
Och glädjens mod, det enda sanna,
Stod stolt ock ädelt på dess panna,
Som segrens bild på sköldmöns vård.
Dess färg var frisk, som konstnärn målar
Auroras i en krans af strålar.
Växt var hon som en Oread,
Och gången dansande och glad.
Och höga gingo barmens vågor,
Af ungdomen och helsan häfd:
En kropp af ros öch lilja väfd,
En själ af idel eld och lågor,
En sydlig sommarhimmel, full
Af blomsterdoft och solens gull.
Der stridde i dess dunkla öga
En himmelsk och en jordisk brand.
Hon blickade så stolt ibland,
Som Jofurs örn ifrån det höga,
Och åter som det dufvopar,
Som Afrodites skyvagn drar.
O, Axel! snart är sårens smärta
Förbi, blott ärren återstå.
Ditt bröst det läkes utanpå,
Men ack! hur går det med ditt hjerta?
Se ej så kärligt på den haud,
Som ständigt dina sår förband.
Den marmorhvita hand, den fina,
Hon får ej hvila mellan dina.
Mer farlig är hon, än i fjol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
