Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Hvi syftar då längre din )>edjande blick
Till himlen, den ödsliga, kalla?
Af ljus är dess borg, men med port af demant;
Hvad brygga förmår från dess svindlande brant
Till jordens afgrunder falla?
Der thronar, kanhända, allt Saligt och Sannt;
Men kan du väl Ödet befalla?
För stoftet blef Smärtan det verkKga blott;
Hvem steg, att förvissa dig sällare lott,
Ur grafven?
Väl visar dig Hoppet sin gröna strand,
Der de fagra Sirenerna sjunga;
De slå sina harpor i solens sken,
Men kusten är hvit af mördades ben,
Och svek bor på hafsfruens tunga.
De villor, som spinnas på Nornornas ten,
Omyndiga själar betunga:
Men vis är den man, som ej fruktar, ej ber;
Och kronan bär den, som hoppas ej mer
Än grafven.
Dock, flammar i dig en skapande eld,
Som kämpar mot ödet och tiden,
Hans låga förtär det förgängligas tvång;
Och, höljes af moln planeternas gång,
Ditt ljus är din stjerna i striden!
Snart hinner dig natten, lycklig och lång,
Och med henne den lagrade frideu.
Den, som himmel och afgrund bär i sitt bröst,
Är nog för sig sjelf och behöfver till tröst
Blott grafven.
Srcnftk Læsrbofj.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
