Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Och, bäst jag längtar, byts naturens tjäll
Till rymlig cell,
Med crucifixer, ljus och rosenkransar;
Min klostergård betäcks af ekars makt,
En riddarvakt
Med gröna hjelmar på sin jättepansar.
En forntid väcks, af midnattsklockans ljud,
I hemlig skrud,
Och evigheten öppnar sina salar:
Guds Helige då gå, i drömmars drägt,
Till jordens slägt,
Och Dygden med en synlig urbild talar.
Då vecklar själen sig ur dufnad knopp,
Och strömmar opp
I dofter till de goda makters säten;
De tolka der min oskuld och min tro,
Min anings ro,
I månans sken bland näktergalars läten.
Så må jag dö, af verlden oförstådd,
Men ej försmådd
Af den, som en gång löser lifvets gåta:
Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
Skall i min graf
Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.
Lik eolsharpans stilla sammanklang,
När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;
Så klinge sång
Vid blommans bädd, när hon i Edén vaknar!
Atterbom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
