Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Tvingas att hålla till fyratio par den vanliga tonen.
Så den ena, och straxt tog äfven den andra till ordet;
Gråskägg, trifs du ej här, så bjöds du ej heller att komma!
År dock fördömdt, att en hvar, som taklös irrar i landet,
Sist skall tränga sig in, att störa en man i sin boning.
Sådant talade dessa, och mycket, som liknade detta,
Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom.
Men när solen försvann från fönsternas galler om qvällen,
Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ända.
Mat inbragte han äfven och satte på bäcken ett soppfat,
Satte dit bröd, men se’n försökte ban fötternas bojor,
Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem.
Åter när allt var bestyrt, som sig borde, begaf han sig dädan,
Bister att se, men lian manade mig att äta, och sade:
Ät, björnhufvud, och salta dig nu, se’n får du måhända
Sitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!
Sade, och bommade dörren igen. Af rädsla betagen
Genast till maten jag lopp, att bereda min måge till fastan.
Mycket belopp sig dock icke på mig, tf’som hungriga vargar
Kommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet.
Men då de ätit, och jag satt ensam och gtiagade benen,
Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt,
Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda,
Grepo mig, svingande högt blanktslipade knifvar, och sade:
Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke
Röja i natt, då vi ärna att fly, om du älskar att lefva.
Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjerta:
Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett
Kostligt, menen I, knifvar och ed behöfves att tvinga
Fången från vatten och bröd till menuiskoföda och frihet:
Men dock svär jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistå.
Sagdt, och de lemnade mig, framtogo ur gömmorna filar
Båda, och satte sig ned att nöta på fötternas bojor.
Arbetet gick dock ej fort, af männerna droppade svetten,
Men jernbojan var stark; fast filad tillförene höll den:
Begge jag hjelpte i vexling och delade mödan med glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
