Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Prisande hans mening, svarte Adolf:
44Val, så långt, som mina krafter tåla,
Skall jag villigt bära dig på spången;
Sedan gå, och fore Gud dig åter!"
Och de gåfvo sig på färden båda,
Den ena tågande, den andra buren,
Tills, vid berjjan af en bättre skogsväg,
De i vänlig brodersämja skilj des.
Till sin lada gick tillbaka Adolf.
Förarn gick, fast svag, att hemta föda.
Men med ständigt växlad gång och hvila
Hann han, innan middan, liil ett hemman,
Gick derin, och tog sig plats på bänken.
Honom kände värden straxt och talte:
<tNå, förunderligt min gamla granne,
Hvadan så till fots, och så förbleknad?"
Djupa suckar drog af trötthet förarn,
Och, med lyggen stödd mot väggen, svarte:
uGranne, underlig har färden varit,
Underligt jag kommer till ditt hemman,
Ensam, så till fots och så förbleknad;
Men låt mig först stilla törst och hunger,
Sedan hör hvad skett, och hvad bör göras."
Så han sade, i sitt hjerta redan
Stämplande försåt emot Zigenarn,
Mot Zigenarn Adolf och hans maka.
Mat och dricka hemtades på stunden,
Syradt kalja i ett stop af furu,
Mujkor, kött och bröd och smör och bränvin,
Och han sträckte glad sin band till maten.
Men när törst och hunger han tillfredsställt,
Sträckte han sig hvilande på bänken,
28*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
