Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47 ’
Blanche, var ej tillfredsställd med Snellmans inlägg,
utan utgaf ett nytt: »Sara Widebeck. En tafla ur
lifvet, fortsättning till Det går an N:o i och Det
går an N:o 2». Albert, som räddats från döden i
Norrström och blifvit skådespelare, kommer på sina
färder till Lidköping, där Sara och Celestine vistas,
båda såväl som Albert praktiserande
Det-går-an-teorien i nya förbindelser af mer eller mindre flyktig
art. Alberts och Saras älste son, bagarlärlingen,
dyker också upp, stjäler Alberts plånbok och häktas
på anmälan af denne, som först därefter får veta,
att det varit hans egen son. Slutet på det hela
blir att Albert dränker sig i Vänern tillsammans
med sina fyra älskarinnor — till Sara och Celestine
ha kommit två nya — i en scen, som icke illa
parodierar Amorinas stil, hvarpå prästen och
borgmästaren i Lidköping enas om att skicka de aflidnas
barn för vidare uppfostran till Nya elementarskolan
i Stockholm! Med alla sina öfverdrifter och grofheter
har boken dock drag, som vittna om Blanches
berättartalang, men såsom inlägg i diskussionen är
den icke mycket värd.
En fru C. H. von Plåten utgaf anonymt »Evelina
Ræder. Också en tafla ur lifvet», hvari berättas, huru
olyckligt det går för en ung flicka, som utan vigsel
förenat sig med en man, men öfvergifves af denne,
sedan han förstört hennes förmögenhet. Att det
skulle gått så mycket bättre, därest vigsel ägt rum,
har läsaren dock svårt att inse.
Till dessa och andra skrifter från det liberala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
