Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
funno sig ha en egen sångare, en tolk för sina
känslor och stämningar.
Hvad man möjligen anmärkte var, att tankarne
kunde varit mera originella och öfverhufvud
innehållet mera djupt. Men han var så ung, det där
kom med åren. Och åren gingo och Nybom diktade
och allt var lika entusiastiskt och lika praktfullt,
och kritiken var, en tid bortåt, lika förtjust. Redan i
Frey för 1844 förklarade väl C. R Bergstedt, att
Nybom endast var en formtalang utan eget innehåll,
men i Intelligensbladet året därpå hette det, att
han var »en nästan obegränsad möjlighet. En djärf,
rik fantasi, en öfverväldigande flod af glödande
känsla, ett i högsta grad klangfullt, mjukt och
melodiskt språk, se där detta lyriska kaos, som
endast behöft det konstnärliga medvetandets dager
för att ur sitt djup låta gestalter af oförgänglig
skönhet framgå». Men sådana kunde Nybom aldrig
skapa, och småningom började man finna, att det
plus man väntat på, det personliga märket, det
dröjde att infinna sig. Så begaf det sig till slut,
att Nybom kom att stå för eftervärlden som en
typisk efterklangsskald, den där väl af sina
föregångare lärt, hvad som kan läras, allt det yttre,
men till detta af egen fatabur ej kunde skänka
annat än det ungdomliga sinnet, mottagligheten
och hänförelsen för poesien.
Om Nyboms dikter därföre icke i och för sig
nu kunna fängsla oss, så är han däremot själf en
intressant och synnerligen rolig typ. Han är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
