Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
och gick till öfverdrift, ligger i öppen dag för en
hvar, som genomgår Runebergs inlagor i målet,
hvilka till största delen äro lätt tillgängliga i hans
samlade skrifter. Det är ett fullkomligt blodbad
han anställer på hela den svenska literaturen,
sedan han undantagit fru Lenngren och »de båda
oefterhärmliga genierna Franzén och Bellman.» Att
han i sin vredes blindhet låtsar som om Kellgrens
lyrik, Geijers sånger, Wallins salmer och en del
andra småsaker aldrig existerat, är ju visserligen
något betänkligt.
Det som väckte största förtrytelsen hos
samtiden var, att ej blott den florerande Tegnérismen
på det grymmaste begabbades utan äfven
stormästaren själf blef utsatt för hån. På äldre dagar
erkände Runeberg, såsom Strömborg berättar, att det
varit »för mycket sagt» att kalla Tegnér en
dilet-tant, men en återkallelse i den formen gör saken
snarare värre än bättre, och i det hela vidhöll han
också med finsk envishet sin åsikt; han hade väl
dock kunnat visa större själföfvervinnelse, när
stridens hetta var öfver. Hvad därunder förbrutits skulle
då ock lättare förlåtits. Gifvetvis sätter man sig
ej, då det gäller att bryta väg för något nytt, att
taga reservationer för hvad som i det gamla kan
vjya berättigat, och om än missödet med Grafven
i Perho, som vid täflingeii i Svenska Akademien
1831 blott erhöll ett andra pris, kan hafva uppäggat
Runebergs stridslystnad, så voro dock hans
beve-kelsegrunder i botten sakliga och hans mål berättigat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
