Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. »Frihetens sångarätt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33°
Sådana situationsbilder med sin lilla tendens
eller udd voro väl det mäst lyckade i »Min fattiga
sångmö», och om de icke voro så alldeles originella,
försvarade de dock godt sin plats som en ny insats
i den svenska dikten. Men samtidens kritik ställde
sig förnämt afböjande gentemot hela samlingen,
och i Dagligt Allehanda uppträdde en recensent,
som öfverhopade Orvar Odd med smädelser för hans
Heine-imitation, hans »hufvudstadston» utan sinne
för natur, friskhet och oskuld, hans rop på frihet
utan Gud, fosterland och mänsklighet. Recensionen
var visserligen insänd, men efter en lam gensaga
mot dess stränga ton anslöt sig tidningens
redaktion till anfallet på »den pretentiösa tonen hos
åtskilliga yngre poetaster, det maniererade i deras
produktioner och den öfverhufvud materiella
tendensen af deras s. k. poesi». Måhända låg bakom
dessa angrepp lust efter hämd för allt hvad Orvar
Odd genom sina sarkasmer i Aftonbladet förbrutit,
men de flöto nog ock ur den gamla romantiska
idealismen, hvilken såsom materialism fördömde all
poesi, som icke uteslutande höll sig uppe i de blåa
eteriska rymderna. Detta mottagande lär ha gripit
Sturzen-Becker hårdt, men en svårare sorg drabbade
honom ungefär samtidigt, i det att hans hustru,
med hvilken han blott några år varit förenad,
öfver-gaf honom.
Sturzen-Becker lämnade nu Stockholm och
be-gaf sig till Skåne, där han någon tid vistades på
landet hos en god vän, sökande sin tröst
förnäm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
