Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från skråväsendet till modern organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket pampigt och löd ”De konstälskande
målaregesällerna”. Detta gille var nära ett
sekel yngre än mästareämbetet och stod under
kontroll av detta.
Mycken införskrivning av utländska
hantverkare pågick under ett halft sekel, bland
annat med det stora slottsbygget i
Stockholm. De främmande yrkesutövarna hade
redan då sina gesällskrån färdiga, och det
var med all säkerhet inflytande utifrån, som
förmådde våra egna gesäller att bilda
liknande sammanslutningar. Gesällgillet
genomgick skiftande öden, och mot slutet av
sin tillvaro kom dess verksamhet att
huvudsakligast bestå av förvaltningen av
”sjuklådan”.
Alla ha vi hört talas om
gesällvandringarna, vilka på sin tid var lagligen påbjudna.
Det första lagstadgandet i sådan riktning
daterar sig från Gustav Vasas tid, och då
bestämdes att dessa vandringar skulle pågå
under en tidrymd av minst två år för
hantverksgesällen. Längre fram i tiden ströks
detta påbud, men seden fortsatte likafullt.
På en mångfald platser inrättades
gesällhärbärgen, dit gesällerna hänvisades att bo.
De voro också skyldiga anmäla sin ankomst
och avflyttning till ämbetet på platsen.
Gesällerna började som lärlingar och
hade en lärotid på upp till 7 år. År 1676
utgjorde lönen 20 riksdaler om året, kost och
logi samt nödtorftig beklädnad.
Behandlingen var allt annat än mild, och stryk hörde
väl närmast till ordningen för dagen. Till
sist kom då äntligen den dag då lärlingen
på åldermannens verkstad fick göra sitt
gesällprov. Efter att ha klarat av detta
inträffade ofta att den nybakade gesällen
stannade en kort tid hos mästaren, fortfarande
mot vivre.
Hantverksgesällen var en man, som visste
vad han ville och envetet stod på sina
rättigheter. Ofta inträffade att han etablerade
öppen strid med sin mästare. Såväl strejk
som blockad var redan på den tiden kända
företeelser.
Efter tre års gesällskap kunde
vederbörande söka vinna mästarskap och hade för
det ändamålet att förfärdiga mästerstycke,
vilket inte alltid var så lätt, eftersom
fordringarna voro mycket stränga. Annars var
det enklaste sättet att bli
”Embets-Verk-gesäll”, d. v. s. att förestå verkstaden hos
någon mästaränka, sedan gifta sig med
henne och därefter utan några svårigheter att
tala om erövra mästartiteln.
Gesällskapets ordförande benämndes
”åld-gesäll”, och valet av honom skulle
godkännas av mästareskråets ålderman. Två
gånger om året höllos sammankomster,
vanligen på ett värdshus, där man ju också hade
tillgång till törstsläckande medel. Ett
mycket viktigt ärende vid sammankomsterna
var att uppta lärlingar i gillet efter deras
lärlingsprov. Därvid hade kandidaten att
bjuda på förtäring, och om han underlät
detta blev det anmälan av till
mästareämbetet, som då utdömde böter. Bötessumman
festades upp, och de vanliga dryckerna var
vin, öl och svagdricka med kryddpeppar som
tilltugg.
Bland sederna i övrigt må antecknas att
mästaren titulerades herr, medan gesällerna
på 1700-talet, då franskan var så modern
här i landet, fingo heta monsieur, som
sedan blev munsjör.
Gesällskrået fick sina inkomster från
inträdesavgifter och böter, och även detta skrå
bedrev en omfattande lånerörelse med 24
daler som högsta lånebelopp.
Gesällkassan lämnade även hjälp till
medlemmar, som blevo invecklade i rättegång
av något slag.
Från år 1740 fick målaregesällskapet
alltmer karaktär av understödsförening och
sjukkassa. De vanligaste
yrkessjukdomar
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
