- Project Runeberg -  Svensk månadsskrift för fri forskning och allmän bildning / Första Bandet (Januari-Juni) /
71

(1864) [MARC] With: Carl Simon Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mazurkan af Orvar Odd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hur strömmen tryckte på, det lätt nog hände,
att en drefs ännu närmare, än så,
— det båtade ej mer, att vakten sände
en bister blick åt hopen då och då.
Der stod nu tätt vid dörrn en vacker flicka
i polsk habit, — hon tycktes blygt sig skicka
och efter utväg skyggt omkring sig se,
men ingen hjelp! — Hon måste mängden folja
och bäst det var, som kastad af en bölja,
stod innanför i saln hon ett, tu, tre!

„God afton, Kasimira!“ ljöd förtroligt
en röst bland herrarna. En annan log:
„Ni, Kasimira, här? Nå, det var roligt!
nu är Ni säkert söt och ger oss nog
en liten extradans!“ En tredje, fjerde:
„Hvad? KannUra? hvad är nu på farde?
hvad öfverraskning! hvilken bonne fortune!“
Och „Kasimira!“ gick det rnndt kring salen,
hvart hufvud vände sig, den hela balen
kom nästan af sig tvärt vid denna syn.

Men ungmön stod der ängslig och förlägen
och stum. Till slut der glimmade en tår
— från hjertat var den länge re’n på vägen —
i långa fransen af dess Ögonhår.
Skön stod hon der för öfrigt; under toquen
hur föll förföriskt ner den lilla looken
utöfver pannans snö, hur täckt kokett!
Och hennes lifrock, om ej ftillt så nobel,
som dessa damernas af dyrbar sobel,
hur slöt den sig kring hennes former nätt!

Då — medan alla tissla nu och prata,
med handen Stanislav ett tecken ger;
straxt genom hvimlet öppnar sig en gata
från kungens plats till dörren ända ner.
Här, Kasimira, fram!“ det plötsligt ljnder,
en hofman artigt henne handen bjuder:
„till kungen! han har sjelf det så befhllt.“
Se der! hon följer, fastän, hjertat bäfvar,
hon öfver golfvet nästan vindlätt sväfvar,
en smidig, slank, jungfrulig fégestalt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:53:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmantidsk/1/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free