Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Breflåda - Inlägg till Jehovatjensten hos Hebreerna af M. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter hvilket kriterium förf. gick till väga och på hvilken fast grund
han byggde sin undersökning, kunna vi ej rätt inse. Det enda, hvarpå
han — så vidt vi förstå honom[1] — stödjer sig är tanken, att „en
urreligion af strålande renhet och follkomlighet, som sedermera skulle
alltmer fördunklats och förfalskats, är ur historisk synpunkt ingenting
annat än en dogmatisk dikt.“ Om vi nu också medgifva, att denua
tanken är riktig, ’ så måste vi dock bestrida, att den här kan komma i
betraktelse, för ätt begrunda den nya theorien om den reformerade
Jeho-vismen. Ty hvar finnes, ett ställe i Bibeln, hvarigenom man kunde bevisa,
att det ljus, i hvilket „Gudsidéen uppenbarat sig hos utvalda andar“ ibland
Israeliterna sjelft alltmer förlorade „sin strålande renhet och fullkomlighet,“
att läran om Gud och Hans heliga vilja sjelf framträdde i hedendomens
och ogudaktighetens mörka drägt? Ljuset lyste ju klart och rent i dessa
utvalda andar och i alla dem, som vunnit kraften, att följa deras ledning;
det visade sig i all sin fullkom]ighet i prophetdömet, som var — för att
begagna en utmärkt bibelforskares träffande ord — „folkets sedligt-religiösa
medvetande, eller då det goda och sanna städse måste kämpa, det offentliga
samvetet eller folkets sjelfkritik“[2].
Men det gafs falska propheter, skenheliga prester och sjelfsvåldige
konungar, som förvillade folket och motverkade de sanna propheternas heliga
sträfvanden för ljusets och dygdens utbredande — derom talar skriften,
spm hvar och en vet, på många ställen. Folkets svaghet att fatta
sanningens lära och alla deras ogudaktigheter, som „bära Jehovas namn“ på
sina läppar, men h vilkas hjertan äro fjerran från Honom (författaren säger:
„ifrån den Gud, som för reformator erna uppenbarat sig“) — dessa voro de
moln, som en lång tid förhindrade frambrytandet af sanningens sol. Dessa
moln försvunno småningom genpm ljusets, kraft och dess herrliga strålar,
väckte nytt lif inom folket; var det då icke densamma sol, som förr, från
hvilken nu ljuset och dess välsignelse kommo?
Hade den annars så klart tänkande författarens forskning i de heliga
urkunderna i verkligheten varit „förutsättningslös,“ hade hån, utgående
från den rigtiga åsigt, „att all gudomlig uppenbarelse förmedlas i historien
genom mensklig verksamhet och att det icke är blott Gud, som gifver,
utan äfven menniskan som emottageru (sid. 28) tagit 1 betraktande, huru
denna förmedling hos Israeliterna skedde genom högt begåfvade Guds män,
som hvad kunskapen om det gudomliga beträffar — stodo på
ande-lifvets höjd, och huru frukterna af deras verksamhet först, efter en läng
utvecklingstid kunde visa sig i hela folkets lif: så hade han icke förmedelst
sina interpretationer af biblens ord kommit till sådana resnltater.
M. Wolff.
| ———————————————————— GÖTEBORG. Handelstidningens Bolags Tryckeri. 1864. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
