Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teorier om menniskoslägtets ålder och uppkomst. II. af C. S. Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikt utrustade, visa äfven somliga andra varelser’
en sådan tillbakagång från ett högre till ett lägre. Så är t. ex.,
förhållandet med ormarne, hvilka ur Saurierna utvecklats.
Sedan Snell sålunda grupperat hufvudklasserna af de ver-:
tebrerade djuren och gifvit en antydning om varelsernas
utveckling mot menniskan, öfyergår han till några betraktelser
öfver menniskans uppkomst. Det är enligt honom intet skäl
att antaga att menniskan, som sedermera så mycket rikare än
öfriga jordiska varelser gestaltat sig, skulle i sina
outvecklade tillvarelseformer uti det yttre mycket skarpt hafva skiljt sig
från alla öfriga varelser. Likasom skillnaden mellan de olika
artemas embryoniska former icke för mikroskopet är synbar,
utan de moderceller, ur hvilka en varg eller en häst eller
en menniska skola uppstå, hafva samma utseende, så har
sannolikt äfven den till menniska sig utbildande varelsen icke
i sin yttre typ mycket skiljt sig från de högre djurens
utvecklingsformer. Men likasom menniskocellen är till sin inre
anläggning och bestämmelse något_ helt annat än djurcellen,:
så har ock det mot menniskotyp sig utvecklande väsendet
genom sina rika anlag vida skiljt sig från öfriga, till yttre
gestalt henne liknande. Alltid, äfven i de mest
ofullständiga tillvarelseformer, har denna blifvande menniska haft en
hög ideel sträfvan mot ett i henne immanent mål; alltid
har förnuftet verkat i henne.
„Om sålunda icke så mycket den yttre gestalten, som det
inre anlaget utmärkt menniskornas anor framför djurens, så måste
vi uppgifva allt hopp om att ensamt ur det som från äldsta tider
kan bibehålla sig, nemligen benknotorna, söka skaffa oss en
bild af menniskans utseende under hennes långa vandring
genom kroppslighetens lägre gestalter, under hvilken vandring
hon, likasom Hinduernas gud Wischnu, från allt lägre
utvecklingsstadier svingat sig upp till högre. Hvad urmenniskan —
ty så vilja vi kalla den kedja af varelser, hvilkas sista
efterkommande äro de närvarande menniskoma — har lemnat oss
i arf är af andlig natur, och intet relikkram. Blott så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
