Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Notiser - Graverade eller skulpterade djurfigurer från den äldsta menskliga perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Graverade eller skulpterade djurfigurer från den äldsta menskliga perioden.
Uti Revue Archéologique hafva herrar Lartet[1] och Christy meddelat en
afhandling, hvilken redogör för deras senaste arkeologiska undersökningar
i grottorna i Perigord (dep. Dordogne i södra Frankrike). Genom dessa
forskningar hafva till de fordna märkliga fynden från den äldsta
förhistoriska perioden ytterligare fogats en upptäckt af största interesse. På
vapen och redskap, isynnerhet sådana, som äro bearbetade af renhorn, har
man funnit graverade och i relief uthuggna djurfigurer, hvaraf flera i
teckning och naturtrohet visa prof på verklig artistisk skicklighet. De
tydligast afbildade djuren äro hästen, renen och hjorten, men äfven andra
mindre väl utförda figurer af djur förekomma. Bredvid dessa djurbilder
hafva anträffats talrika, med hullingar försedda, pilar samt nålar,
genomborrade vid ändaroe.
Då vi ej bär kunna meddela den interessanta afbandlingen i sin
helhet, inskränka vi oss till att anföra följande utdrag, som visar de
slutsatser, hvilka Lartet och Christy ansett sig kunna draga af dessa
upptäckter :
„En menniskoras har lefvat i den trakt, som senare blof Perigord,
på samma tid som renen, uroxen, stenbocken m. fl. djurslag, hvaraf några
för närvarande äro hänvisade till de yttersta breddgrader, och andre
representeras af några få afkomlingar på Alpernas och Pyreneernas spetsar.
Dessa urinvånare kände éj metallerna; deras vapen och verktyg voro
dels af enkelt buggen och opolerad sten, dels af fasta djurhorn, formade
till olika bruk. De lifnärde sig af jagtens och fiskets produkter; de åto
ofvannämnde däggdjur samt dessutom äfven hästen, hvilken synes för
dem hafva utgjort en älsklingsspis. Köttet af fåglar och fiskar var ock
bland deras födoämnen.
De tyckas ej hafva egt något busdjur; icke en gång hunden, hvilken
vi senare finna såsom menniskans vanliga följeslagare uti alla länder och
på alla grader af barbari. Utom köttet af dessa djur begagnade de ock
deras hnd; vi hafva nere vid renhornen, der bnden är mycket fastsittande,
funnit spår af inskärningar, som de gjort för att afrycka den. — For att
sinsemellan förena hudarne och deraf bereda kläder, måste de sy dem;
vi hafva funnit deras nålar, äfvenledes förfärdigade af renhorn och
genomborrade, för att mottaga tråden; vidare hafva vi nedantill på benen af
renar funnit andra inskärningar af största interesse, då de visa oss att
urinnev. narne afskuro senorna för att klyfva och dela dem i trådar,
likasom ännu i dag Eskimåerna göra.
Deras prydnader, deras hnsgeråd, hvilka äro ornerade på olika sätt
och understundom med symmetrisk regelbundenhet, bevittna deras sinne
för lyx och en viss grad af konstkultur. Deras teckningar och skulpturer
gifva oss ett än vackrare prof härpå genom det sätt, hvarpå de lyckats
framställa bilderna af de djnr, som voro med dem samtidiga. — Vi
förmoda att ingen skall bestrida dessa deduktioners rigtighet; de stödja sig
på verkliga och tydliga fakta. Men tvenne invändningar) som redan
blifvit gjorda, 6kola utan tvifvel ytterligare upprepas. Man skall säga
att renen, som åt dessa grottor i Perigord gifver prägeln af synnerlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
