Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsfall. I går föll ett nytt offer för
den tärande sjukdom, som icke skonar
ungdomen mera än ålderdomen, tvärtom, snarare
hemsöker den förra än den senare. Under
flera år tärd af hektik, har mag. Carl Simon
Warburg under någon tid sväfvat mellan lif
och död. Kampen ändades likväl ej med
det förras seger, såsom den bortgångnes
många anhöriga och vänner så varmt önskat.
Döden segrade och i går förmiddag kl. 11
förde han den klara anden till andra trakter,
for att der lösgöras ur den stränges famn
och åter inträda i ett nytt lif, ett evigt lif.
Den aflidne var en varm vän af framåtskridande och sanning på alla den menskliga
verksamhetens områden. Med denna sin
fri-hetsglöd förenade han en rik fond af
kunskaper, hvilka voro lika många synnerver i den
omfattande blick, hvarmed hans klara ande
upplångade den stora
mensklighetsutvecklin-gen. Hans bräckta helsa tillät honom icke
att, i det mått han önskade och ville, deltaga
i den stora kampen för framåtskridandet. Uti
den nyss afslutade “Svensk Månadsskrift“ har han dock hunnit efterlemna ett intyg af hvad
han ville och kunde. En bestämd, redig och
för alla lättfattlig tankegång utmärker de upp
satser, i hvilka han uttalat sina åsigter och
tankar.
Alla som kände den hädangångne, och
det var lätt gjordt, ty han var öppen, vänlig
och hjertlig mot alla, med hvilka han kom i
någon, isynnerhet andlig, beröring, äro af den
enstämmiga åsigten, att han var en ren och
på karakterens vägnar upphöjd personlighet.
Skulle något bevis derpå behöfvas, ha vi det
i det faktum, att han hade många vänner och
ingen ovän. Få äro väl de menniskor, som
med en sådan visshet kunna lycka sina ögon
ihop och skiljas hädan. Fridfull och stilla var
ock hans bortgång — som tänkare och
men-niska hade han sin räkning uppgjord med
lif-vet och Gud.
Frid öfver den aflidne vännens och
frihetskämpens stolt, kärlek och heder åt hans
minne!
Lef, och derför lifvet våga.
(Vid Simon Warburgs graf.)
Är det blott hos mig som friden
Är förverkad, är förgången? . .
Är då icke sjelfva tiden
I en tungsint oro fången? . . .
Dagens vink jag sökt att följa,
Sökt att fatta hvad den velat
O, hur grumlig var dess bölja,
Tung den vind som kring mig spelat!
Jag har vandrat genom verlden
För att se hvad tiden lider.
Mycket godt jag sett på färden,
Men förqväfdt i lumpna strider.
O, när skall: den dagen randas
Då vår åskluft skall sig tända,
Och af viggen de förjagas
Som i lek i all sanning vända! . . .
Men förgäfves, o förgäfves
Söker du på andra lita.
Under tiden du förqväfves.
Sjelf du måste frågan slita.
Ensam alltså ut i striden!
Stå ej och försigtigt fråga:
"Väktare, hvad lider tiden?"
— Lef, och derför lifvet våga!
Så för många år se’n redan
Långt från hemmet tyst jag tänkte.
Gick min bana ensam sedan.
Arbetet sin ro mig skänkte.
Men när posten nyss mig räcktes:
„Simon Warburg har fått sluta;"
— Samma tanke åter väcktes.
Jag min sorg i den fick gjuta.
Skönt att på sin gerning falla
Så som Du det fått, Du gode!
O, att våra unga, alla
Alla rätt din vink förstode!
O, hvarföre lifvet spara,
Hvarför ej, som Du, det våga!
Lefva rätt, är att besvara
Oförsagdt hvar litvets fråga.
Lefva rätt ... det är att taga
Lifvet som vårt sam vet’ bjuder.
Lyssnen, unge, till hans saga.
Från hans graf den stämman ljuder.
Olof Eneroth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
