Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1 Mars 1880 - Musiklitteratur - Verdis Aïda å Kongl. lyriska scenen, af J. L. - Från utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från dess en gång innehafda, genom
seklers ihärdiga sträfvanden ernådda, med
konsten sjelf jemnhöga ställning, samt att,
så vidt möjligt, söka reducera honom till
anspråkslösare dimensioner och qvaliteter,
till ackord och formlära, på det icke
glansen af en hänsvunnen tid måtte
alltför bjert sticka i ögonen. Den ödsliga,
rudimentärt prosaiska sfer, hvari denna
vetenskap alltså råkade vid och genom
uppgifvande af den melodiska principen,
den kontrapunktiska allsidigheten sökte
man till en tid, fast förgäfves, upplifva
genom inrymmande deri af den
matematiska klangläran, för naturfilosofen mycket
intressant, för sånggudinnorna, gudnås,
föga uppiggande. Kommo så tyskarne Marx,
Lobe, Richter, André, att icke glömma Dehn
och Bellermann. med sina resp.
komposi-tionsläror, hvardera med sina förtjenster och
möjliga svagheter, samt ändtligen Moritz
Hauptmann.. som i sin ’Natur der Metrik
und Harmonik* visserligen nedlade en
och annan fintlig iakttagelse, men som för
öfrigt i teorien förföll till ett sterilt och
ödsligt ’filosoferande öfver treklangen*.
Dessa Hauptmanns spekulationer hafva
dock funnit en varm förespråkare i förf.
till den bok, vi härmed pligtskyldigast
anmäla. Arbetet utmärker sig för en mäkta
höglärd tendens, betingad af föresatsen
att pä metafysisk väg söka leta sig fram
till klar åskådning i musikaliska ting. Se
här ett litet stilprof:
Om treklangen på molltonartens
under dominantters.
Då, såsom bekant, molltreklangen innefattar
eller betecknar den senare hälften af en under
upplösning stadd, och den första hälften af en
sig utvecklande, positif tidsepok, och denna
negativa bild af den harmoniska enheten framträder i
molltreklangen susom ett för handen varande
tillstånd; utgör eller afbildar treklangen på
molltonartens underdominantters således hela det
förflutna, positiva en hetsförhållande, ur hvilket
detta närvarande, negativa tillstånd utvecklat sig.
Och då. vidare, molltonikatreklangens ters är, till
sitt väsende, grundbestämning eller utgångspunkt
för den under utveckling stadde nya tidsepoken och
på samma gång slutpunkt i det näst föregående
negativa tidsförhållandet, framträder således ifråga
varande underdominantterstreklang såsom
under-dominantackord i den med den gifna molllonarten
närma»t beslägtade durtonarten.
Räknande vår filosofiska lektyr i rätt
nedstigande frän Platon till Schopenhauer
hafve vi sällan läst någonting mera
hög-lärdt.
Nu är ackordläran ett lätt ämne, så vida
man inte enkom vill göra henne svår.
Bokens konstnärliga intentioner låta pä
åtskilliga sidor glimtvis förnimma sig;
likväl är hon ej fullt länsad från dessa friheten
onödigt hämmande föreskrifter, som dess
värre vanligen belamra dylika verk.
Värsta betänkligheten mot dess
praktiska användbarhet torde ligga i dess
svår-fattlighet. Ty antagom att det med fast
otrolig möda tillvägabragta resonemanget
icke blott vore logiskt och estetiskt sant,
utan jemväl uppfylde den högsta fordran
man kunde ställa derå, nemligen ett rent
begreppsmässigt återgifvande af hvad som
för den konstnärliga intuitionen ter sig i
det klaraste ljus; så kunde dess
ändamålsenlighet i en musikalisk lärobok icke desto
mindre ifrågasättas; ty ingen, som ej ända
in i sin mognare mannaålder idkat
verkliga stormstudier i filosofi, skulle otvunget
mäkta följa med en sådan afhandling samt
således ingen, förrän vid cirka 30 års
ålder, då den tacksammaste musikaliska
lärotiden redan är tilländalupen, befinnas
värdig att inhemta litet förberedande
ackordlära.
Att icke våga nalkas Apollo annat
än på Minervas rekommendation! Att
sjelf-villigt upptorna berg för det kära nöjet
att få spränga tunnlar! Det påminner
osökt om dessa medeltida
späkningsöf-ningar, uppfunne för att göra
himlavägen krokig, ändlös, trång och
törnbe-växt, då den af den sig höjande
trosblic-ken kunnat tillryggaläggas på mindre än
en sekund.
Vi se oss pligtige nagelfara med de i boken
lem-nade notexemplen, på det de i dem förefintlige
oe-gentligheter i en ny upplaga måtte varda rättade.
Ex. 150, 3, bar qvintföljd mellan 4 och 5
takten samt en vågad harmoniförbindning emellan
8 och 0 takten; ex. 185 har enformig rytm:
samma ex. N:o 2 har en tröttande fyrfaldigt
upprepad seqvens och N:o 4 en femfaldigt upprepad;
ex. 192,1 har en sökt melodigång i slutet; (eti
tryckfel i ex. 201, c) takt 3 der sopranen bör
heta c rätta vi härmedelst); ex. 437, 3 takten har
en förbjuden oktavföljd i ytterstämniorna: ex. 438
likaledes en mellan 3 och 4 takten emellan
violoncellen och sekundviolen, samt i 5 takten
ytterligare en emellan samma båda instrument; ex.
439 har i tvåstämmig sats en qvintföljd i 3
takten; ex. 446 en tvungen stämföring med förtäckt
qvint i 4 takten; 2 taktens imitation är som
sådan utan verkan, enär inträdet ej sker efter paus:
detsamma gäller om ex. 448, 2 takten; ex. 484
har emellan 5 och G takten en obruklig förtäckt
oktav i ytterstämmorna; slutet af sagda ex.
brukar städse stiliseras med följande basgång:
 |
 |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
