Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af stapeln, ocli tre fjerdedels år senare, efter
att i Paris hafva upplefvat nier än i oo
föreställningar, har den nu omplanterats i svensk
jordmån.
Den nya operan här namnet efter
hjel-ten i den samma: » Jean dc Nivelle .
För den som möjligen känner en
gammal fransk sång om »Jean de Nivelle och
hans hund», ligger den slutsats nära till
hands att stoffet i operan »Jean de Nivelle»
är af komisk art, hvartill beteckningen
»opera comique» å affischen kunde ge
ytterligare anledning; men som bekant måste
i Paris en operas klassifikation ofta rätta
sig vida mindre efter dess verkliga art än
efter de respektive teatrarnes gifna
repertoarriktning, och då enligt franskt
föreställningssätt en smula talad dialog är tillräcklig att
förvandla äfven den allvarsammaste opera
till »komisk», har således denna beteckning
sitt formela berättigande äfven för »Jean
de Nivelle» i dess ursprungliga form.
Här är det emellertid hvarken fråga om
den i Frankrike bekanta visan eller om
sagan om hunden; i verkligheten har Jean ej
ens haft någon hund, ty »hunden» var han
sjelf. Ett franskt ordspråk säger: Il ressemble
a ce chien dc Jean dc Nivelle, il senfui
quand on Vappelle, och det vanhederliga
vedernamn som ordspråket tillägger Jean
har hatet och föraktet mot
fosterlandsför-rädaren låtit honom bibehålla öfver hela
Frankrike. Den historiske Jean de Nivelle
eller de Montmorency lefde på Ludvig XI:s
tid och hade i motsats till sin far, som blef
konung Ludvig trogen, öfvergått till hertigen
af Bourgogne, hos hvars son grefven af
Charolais, sedermera Carl den Djerfve, han
blef en högtbetrodd man. Fadern lät
under trumpetstötar uppfordra honom att
återvända, men då detta blef utan verkan och
Jean flydde undan för kallelsen, behandlade
han honom offentligen »såsom en hund»
och gjorde honom artlös. Deraf ordspråket.
Jean blef hertigen af Bourgogne obrottsligt
trogen och fäktade tappert vid hans sida
mot sina landsmän i slaget vid Montlhéry,
till hvilket tredje akten och upplösningen
af operan blifvit förlagd.
Första akten, hvars alltigenom pastorala
karakter knapt låter ana de krigiska taflor
som skola följa, tilldrager sig i Bourgognes
skogar, der Jean under herdens blygsamma
drägt döljer sitt verkliga namn och sin
glänsande börd. Det vimlar af muntra
skaror; man firar den slutade vinskörden med
en stor fest, och Jean har blifvit utsedd till
skördekonung: tio skördedrottningar mot
en konung, och dertill en konung som är
osynlig. Ty så snart man ropar den unge
ståtlige herden går han undan, och denna
besynnerlighet, som låter honom med sin
hjord ständigt söka ensamheten, gör honom
dubbelt tilldragande ej endast för de enkla
landtflickorna utan äfven för de stolta
skönheterna vid hertig Filips hof.
Ett skogarnas barn, ett slags liten
Fan-chon, älskar med hela det unga hjertats glöd
den besynnerlige Jean, som blifvit intagen
af hennes rörande oskuld och som
skyddar henne mot Simones misshandlingar.
Simone, Arlettes enda anförvandt, är en
gammal hatfull spåqvinna, som för länge
sedan blifvit qvarlemnad af ett
förbidragande ziguenarband; en blandning af
Azu-cena och Fides i samma person, som ej
älskar någon annan i hela verlden än sin
son, hvilken nu blifvit fängslad för stöld.
Men på den andra sidan har Jean äfven
uppväckt kärlek hos en af hofvets damer,
Diane de Beautreillis, Arlettes disyster,
hvilken åtföljt grefvens af Charolais svit, när
denne infinner sig vid festen. Simone som
känner Jean de Nivelles rätta namn och
som bestämt Arlette för sin son, vill
befria sig från Jeans efterhängsenhet genom
att uppenbara hvem han är, och tvingas
till tystnad blott genom Arlettes hotelse att
anklaga henne för trolldom.
Men Jean är nära att sjelf förråda sig.
En af hofmännen har hotat honom med
sitt ridspö, adelsmannens stolthet vaknar
och den fattige herden trotsar öppet den
förnäme riddaren. Kan det väl vara blott
en vanlig herde: frågar sig grefven af
Charolais och den vackra Diane med honom. —
Arlette, som ser att en stor fara botar
hennes älskade, öfvertalar utan svårighet Diane
att taga henne med till hofvet, på det hon
må kunna vara honom nära och skydda
honom.
Jean de Nivelle, hvilken i historien
af fri vilja var öfverlöpare och förrädare,
blir i operan detta endast genom tillfälliga
omständigheter. Det är ej politiken som
förmått honom att utbyta franska hofvet mot
Bourgognes skogar; han har flytt blott för
att rädda sig undan den brud som hans
fader vill påtvinga honom, dottern till sire
de Malicorne. Hans tillämnade svärfar, för
öfrigt en mer än lofligt enfaldig herre,
sändes af konung Ludvig i hemlig beskickning
till hertigen af Bourgogne, hvarvid han
äfven begagnar tillfället att efterspana sin
undflydde svärson, 1 det ögonblick han
anländer till hertig Filip, finner han hofvet
upp- och nedvändt af den lilla Arlette, som
med sina vackra ögon och sina glada
sånger förtrollat alla. Hos den gamle
hertigen har hon vunnit ett allsmäktigt
inflytande, och tack vare detta lyckas hon ock
utjemna misshälligheterna mellan honom
och hans son, hvilka misshälligheter sire
de Malicorne, Ludvig XI:s utskickade, af
alla krafter söker underblåsa.
Under det Arlette sålunda vid hofvet
blir en betydande person, för hvilken alla
fjäsa, sitter emellertid Jean fängslad i Dijon.
Bland dem som kastat sina ögon på lilla
Arlette är äfven sire Saladin, en af
grefvens af Charrolais gunstlingar, och just den
samme som af Jean blifvit förolämpad i
första akten. Denne begagnar nu sin
vetskap om Arlettes kärlek till Jean för att i
dennes namn stämma möte med henne.
Men Jean är oberäknelig; han flyr när man
kallar honom och återvänder när man ej
vill det. Huru han kommit ur fängelset
far man aldrig veta — alltnog han
uppträder just i det ögonblick Saladin går till
mötet: hotelser, utmaning och duell, i
hvilken Saladin faller. Under tiden syssla Diane
och Arlette med en smula magi, i hvilken
Alrunans kärleksväckande kraft åkallas;
Arlette upptäcker härvid att hennes
välgöra-rinna är hennes rival; hon beslutar att offra
sig för henne, och Jean, som tror på
hennes brottslighet, stöter henne å sin sida
tillbaka. Denne, som nu på Simones
anklagelse skulle straffas för mord på Saladin,
ger sig till känna såsom hertig af
Montmorency, återfår sin frihet och drager i
spetsen för hertigens bågskyttar ut i kamp
mot sitt land.
I sista akten räddar han, under slaget J
vid Montlhéry, grefvens af Charolais lif,
räddas sjelf af Arlette från att falla i
fransmännens händer, till hvilka han, ångrande
sitt landsförräderi, ett ögonblick är färdig
att frivilligt gifva sig, de älskande försonas,
och försmående alla lysande anbud från
hertigen af Bourgogne, återvänder han med
sin Arlette till herdelifvet i skogarna, der
han fortfarande förblifver Jean från Nivelle
»som går bort när man kallar honom».
Detta är i få drag gången af den nya
operans handling. Som man finner
utmärker sig libretton just ej, hvarken genom
originalitet, sammanhang eller
karakters-utveckling, framför de flesta af sina
med-syskon; men sjefva fabeln eger åtminstone
den förtjensten att i all sin historiska
osannolikhet ega ett visst mått af den poetiska
sanningens berättigande, och om än det sätt
hvarpå den af hrr Gondinet och Gille samt
i andra hand af den svenske öfversättaren
blifvit behandlad svårligen torde kunna
göra anspråk på någon högre grad af
intresse, synes det oss dock som om man
beginge en orättvisa, när man — såsom
den utländska kritiken här och der gjort —
betecknar den såsom framför andra af
samma slag obegriplig och sammanhangslös.
Och behöfver väl en dikt som ger
komponisten tillfälle att skrifva kärleks- och
krigssånger, ballader, romanser och
kupletter, en dikt deri löjen och tårar, en duell,
en landtlig fest, bönder och soldater, en
herde, två diplomater, en prins, en
troll-packa, skördefolk, riddare och pager
brokigt blanda sig — behöfver en sådan dikt
för att vara intressant och underhållande
verkligen dertill äfven vara begriplig?
Erfarenheten tyckes bevisa motsatsen. Man
har vant sig vid större obegripligheter på
detta område än »Jean de Nivelle» och
man skall utan tvifvel vänja sig äfven vid
denna, förutsatt nemligen att man ger sig
tid dertill. Ty att döma efter det sätt
hvarpå den vid första uppförandet, den i
dennes, mottogs af publiken, kommer den väl
svårligen att åtminstone någon längre tid
hålla sig på repertoaren.
Dertill saknar den, trots den förträffliga
musiken, åtskilliga förutsättningar. Såsom
ofta är fallet, förlorar äfven här det
historiska stoftet en god del af sitt intresse,
genom att göras till opera i stället för
drama, och detta ännu mer när, såsom
här, detta är publiken fullkomligt
frem-mande. Dertill kommer att i texten
handlingens hufvudpersoner, möjligen med
undantag af gamla Simone, ytterst oklart och
sväfvande afteckna sig mot den musikaliska
bakgrunden, och huru karakteristisk denna
än mången gång är, förmår den dock ej gjuta
lif i de blodlösa skuggorna eller skänka
enhet och sammanhang åt det hela. Att
den talade dialogen i operans ursprungliga
gestalt omarbetats till recitativ har säkert
ej heller fördelaktigt inverkat på intrycket
af det hela. Särskildt förlorar operans
komiska element härigenom sin kraft, och
scenerna mellan Malicorne och sire de
Beautreillis, hvilka, talade, skulle kunnat
vara rätt lustiga, verka nu endast
nedtyngande, så mycket mer som recitativet ej
är Delibes starka sida.
Om sålunda det dramatiska innehållet
i Jean de Nivellc strängt taget reducerar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
