Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Den gamla Folksången.
n:o 7 af denna tidning förekommer en
uppsats om Marseillaisen, hvilket ord
kanske hos någon af tidningens läsare väckte
den förfärande misstanken, att Svensk
Musiktidning gjort sig till den röda republikens
organ. Ett sådant oroande intryck torde vi
i dag kunna utplåna, då vi helt lojalt komma
fram med den gamla svenska folksången.
För att emellertid med ens ställa oss på
det klara med våra läsare i politiskt
hänseende, vilja vi helt öppet och bestämdt
tillkännagifva, att Svensk Musiktidning ej
»gör i politik». Frågorna om den hvita
fanan eller trikoloren, »sillsalat» eller »icke
sillsalat» äro alldeles främmande för våra
spalter. I vårt (vignett-)standar skådar man
endast lyran och konstens fredliga emblem
vid sidan af templet »Patriis Musis»; ej en
tillstymmelse till en Jericho-basun eller ens
någon trumpet kan upptäckas deri. Men
detta standar vilja vi bära högt och med
det gå i strid mot okunnighet och dålig
smak, för tonkonstens kännedom och
framskridande i vårt land, och hoppas vi samla
kring ’ detsamma en väldig här af vänner
till denna sköna konst.
Men nu till vårt ämne. Af många torde
måhända detsamma anses allt för gammalt
och öfverlegadt att förtjena någon
uppmärksamhet; men så ha vi ock funnit å andra
sidan, att denna hyllnings- eller
nationalsång, som man kallar »folksången», ännu
ej dött bort på det »suveräna folkets»
läppar. Ännu finnas bland våra af gammalt
konungsligt sinnade landsmän, mången, som
ej tvekar att uppstämma denna sång till
hyllning af en regent, som, höjd öfver
partierna, ser sin ära och sin lycka i sitt lands
och sitt folks väl. Dessa torde åtminstone
hafva något intresse för vårt ämne, hvilket
för öfrigt endast i historiskt-musikaliskt
hänseende gör anspråk på någon
uppmärksamhet. Den sång, som här är i fråga, har, i
likhet med Marseillaisen, varit föremål för
mycken stridighet angående dess tillkomst,
och det i än högre grad än den sistnämda,
i det ej mindre än tre, om icke fyra, land
täfla om att vara dess fädernesland. Några
nya uppgifter i detta hänseende hafva [-gif-vit]-] {+gif-
vit]+} oss anledning till denna uppsats,
sär-skildt ett annekteringsförsök från tysk sida
genom en i »Militär-Wochenblatt»
förekommande artikel, ur hvilken vi såsom bidrag
till denna sångs historik meddela följande
utdrag.
Om tiden för denna sångs uppkomst
likasom beträffande dess fädernesland äro
de lärda af olika åsigter. Många försöka
att leda dess uppkomst från England och
just från d. 5 nov. 1605, då Jacob I:s
räddning från krutsammansväijningen
högtidligt firades. Andra säga, att den
härstammar från Frankrike och finna sig stärkta
i denna åsigt genom markisinnan Créquis’
memoarer (Souvenirs de la marqttise
Créquis), hvilka meddela oss, att M:me
Main-tenons unga stiftsfröknar sjungit denna sång
för Ludvig XIV, då han besökte S:t Cyr.
Orden till sången härstammade från fru
Brinon och blefvo satte i musik af Lulli
(dessa franska ord meddelas längre ned).
»Den berömde tyske kompositören Händel
— heter det vidare i nämda artikel — »som
då Georg I besteg Englands tron 1714,
befann sig i England, lät öfversätta orden på
engelska samt förändrade Lulli’s musik;
och på så sätt uppstod den nuvarande
’God save the queen’ (king) med sin
bekanta melodi». Innan vi öfvergå till
redogörelse för de andra åsigterna rörande
uppkomsten af denna sång, kunna vi låta den
tyske författaren fortfarande hafva ordet och
berätta om dess invandring i hans
fädernesland. Han säger vidare: »Från England
vandrade sången med sin melodi och rytm
öfver till Danmark, då den Slesvigske
diktaren Heinrich Harries i ’Flensburger
Wochen-blatt fur Jedermann’ af -?/, 1790
offentliggjorde: Sång för de danska undersåterna
på deras konungs (Christian VII:s)
födelsedag (29 j 1747), att sjungas på samma
melodi som den engelska folksången ’God
save great George, the king’». Denna sång
blef sedermera, efter vidtagande af de
nödigaste ändringarne, tillegnad »Friedrich
Wilhelm II» och offentliggjord (i
Haude-och Spenersche Zeitung) ’?/„ 1793 med
öfverskrift »Berliner Volksgesang: Heil dir
im Siegeskranz», begynnande med orden:
»Heil dir im Siegeskranz, Herrscher des
Vaterlands, Heil König dir!» År 1801 blef
den 1793 utgifna sången tryckt såsom en
särskild skrift under titel: »God save the
King!» ritual till en preussisk folkfest efter
anordningen af »English ancient musical
Society» i London, på tysk mark
öfver-flyttad af Sr., Dr. d. R. »Den enda
skil-naden mellan sången i Spener’ska tidningen
af 1793 och den af 1801 var, att denna
senare började med »Heil Friedrich
Wilhelm dir», kanhända derfor, att Friedrich
Wilhelm III under sin regering (fr. 1797)
till 1801 ej fört något krig. Men då
konungen efter det segerrika slaget vid Leipzig
drog in uti Berlin, helsades han med »Heil
dir im Siegeskranz», hvarefter sången blifvit
oförändrad. Den med Sr., Dr. d. R.
betecknade författaren till de båda i Berlin
utgifna sångerna var Balthasar Gerhard
Schumacher, doktor i rättsvetenskap och senior
för Vikarierna i den fria riksstaden Lilbecks
erkestift, en man som vistats mycket i
England, Berlin och Petersburg, och som var
född i Kiel. Schumacher uppgifver, att hans
sång var en »omarbetning» af den engelska,
men af det ofvannämnda
»F’lensburger»-bladet synes att S. med orätt tillegnat sig
författarskapet och den tyska texten kan ej
heller påstås vara en omarbetning af den
engelska, då de till innehållet ej hafva
någon likhet med hvarandra. Af hvad här
anförts», yttrar slutligen den tyske
författaren, »synes det alltså, som om den
klassiska melodien till denna folksång skulle
vara författad af den tyske kompositören
Händel i England och orden till den tyska
sången af skalden Heinrich Harries i
Flens-burg».
Huru den tyske kritikern kommit till
nyss anförda resultat är svårt att fatta, då
han förut i sin artikel sagt, att Händel fått
sången från Frankrike, att han »låtit
öfversätta orden och förändra Lulli’s musik.»
I detta fall skulle ej Händel utan Lulli vara
den ursprunglige kompositören till sången
och i kronologiskt afseende synes detta
också möjligt, då vi erinra oss att Händel
föddes 1685 och första gången besökte
England 1710, samma år han blef utnämd
till kapellmästare af Hannovers kurfurste,
sedermera konung i England, Georg I; samt
att Lulli var född 1633 och dog 1687.
Beträffande uppgiften att sången sjungits i
S:t Cyr af stiftsfröknarna derstädes vilja vi
erinra, att M:me Maintenon 1670 blef
utsedd till lärarinna för konungens barn och
1683 blef hemligen gift med Ludvig XIV
— allt data långt äldre än tiden för
begynnelsen af Händeis musikaliska verksamhet. —
I den mån uppgiften om sångens franska
härkomst stödjer sig på M:me Créquis’
»Souvenirs» är dock dess trovärdighet mycket
tvifvelaktig, alldenstund dessa nu äro kända
för att vara en modern dikt, enligt den
historik öfver sången, som förekommer i det
nya engelska musiklexikonet »Dictionary of
music and rausicians». Enligt detta skulle
sångens författare så till ord som musik
vara Henry Carcy, f. sannol. 1695, död
för egen hand 1743. Denne Carey, kallad
»den engelska minstrelsångens krona» var
författare till de omtyckta balladerna: The
musical century in one hundred english
ballads on various subjects and occasions»
och skall enl. Chrysander (tysk
musikskriftställare f. 1826) hafva skrifvit »God save
the king». Carey var nemligen både skald
och tonsättare. Ur samma engelska källa
meddela vi ytterligare följande. Första
publika utförandet af sången är bevisadt hafva
varit vid en middag, 1740, till firande af
Amiral Vemons intagande af Portobello
(ao/n > 739), då den säges hafva blifvit
sjungen af Henry Carey såsom hans egen
komposition, både till ord och musik. Det
der-näst först kända återgifvandet är det, som
förkommer i »Harmonia anglicana» af 1742
eller 43, der sången har följande utseende:
• • i* 11-r * 1
ferfrgEi» i n? *1 r
Sången är der satt för två röster. Att Carey
var författare till både ord och musik
intygar I. Christopher Smith, Händeis
»amanuensis», äfvenson dr Harrington; men för
full visshet i saken hänvisas läsaren (af förf.
i lexikonet) till inr Chappell’s säkra intyg
i hans Populär Music (p. 694) och
Chry-sanders Jahrbiicher (I 287—407).
År 1745 sjöngs sången offentligt på
teatrarne såsom en »loyal» sång eller hymn
(anthem). Oaktadt dessa, såsom det
tyckes, säkra intyg att Carey skulle vara
sångens författare, hvilka här anföras,
anmärker dock den engelske artikelförfattaren:
huruvida »God save the king» var tagen
från någon eller några äldre sånger, kan
troligen ej utforskas. Flere sådane finnas,
hvilka likna den moderna sången. Sålunda
1) en »Ayre» (aria) tillskrifven dr John Bull
(om hvilken mera längre fram) och daterad
1619. Denna går dock i moll och har
detta utseende:
J "»• TI
ij
3 U—Z .z . _1J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
