Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara tillräckliga för att gifva dem ett
efter-längtadt tillfälle att lägga i dagen sin djupa
kännedom om företeelser af dylikt slag.
Men går man blott aldrig så litet
djupare än till blotta ytan af tingen, skall
man utan svårighet uppdaga på hvilken
flygtig och intetsägande insigl uppdagandet
af denna likhet stöder sig. Synsinnet,
skärpt genom ett oaflåtligt studium af den
genom måleriet framstälda naturen, skall
vid behandlingen af ett och samma ämne
med lätthet urskilja de karakteristiska
olikheterna hos olika mästare, och sålunda helt
säkert aldrig kunna taga en »sofvande
Venus» af Makart för en blott kopia af en
af Rubens’ Venusgestalter, så mycken
slägt-skap med hvarandra de än kunna
uppvisa både i konception och färg; den
tänkande anden, klarad genom ständig,
omedelbar förståndspröfning af de i poesien
uttalade tankarna skall mycket lätt och
mycket bestämdt kunna uppdaga de
indi-viduela skiljaktigheterna i den olika
behandlingen af ett och samma ämne, och
sålunda, för att anföra ännu ett temligen
slående exempel, helt säkert aldrig kunna taga
Schillers ode »An die Freude», hvilken
såsom bekant blifvit använd i slutkoren af
Beethovens nionde symfoni, för ett blott
plagiat af ett äldre ode med samma titel,
livars författare är J. P. Uz, oaktadt den
senare har samma åttaradiga versslag att
uppvisa och börjar med ungefär samma
högtidliga invokation som den schillerska:
»Freude! Königin der Weisen, die, mit
Blumen um ihr Haupt» etc.
Hörselsinnet deremot saknar gent emot
musiken både en dylik uppfostrande
förebild, som den naturen i fråga om måleriet
utgör för synsinnet, och den tillförlitliga
pröfvosten som i fråga om poesien i
förståndet står anden till buds; ty tonkonsten
är hvarken.en efterbildning af naturen, ej
heller kan man utan vidare tillegna sig
dess innehåll blött med hjelp af de
allmänna tankelagarne. Dertill hör nämligen
framför allt verklig, egen begåfning,
hvilken ju ej behöfver förefinnas i någon
nämnvärdare grad för att i dess hufvuddrag
fatta vare sig en dikt eller en tafla — men
utan hvilken ett tonstycke dock till slut
endast blir ett oförstådt, angenämt eller
oangenämt buller, en mållöst flytande ström
af ljudvågor.
Det är emellertid sjelfklart att det
öfver-vägande flertalet af dem som i
konsert-salarne sitta till doms öfver en
komposition naturligtvis ej kan vara i besittning af
denna andliga resonansbotten, och, i den
falska förutsättning, att en något så när
skaplig organisation af det fysiska gehöret
ensamt är tillräckligt för ett riktigt
uppskattande af det fulla värdet hos ett
tonverk, dömer det stora publikum alltså i de
flesta fall endast efter det yttre skenet,
under det att sjelfva dess inre väsen blir en
förseglad bok. Ett möjligen i något högre
grad än vanligt utveckladt klangsinne låter
det utan vidare svårighet igenkänna en
takt- eller tonart, en melodi- eller
harmonibildning såsom redan förut hörd; under
det att åter bristen på djupare musikalisk
begåfning hindrar det att samtidigt iakttaga
den förhandenvarande inre olikheten,
betingad såväl genom hela den föregående och
efterföljande utvecklingen som genom en
mängd andra förändrande omständigheter.
Oförmöget att uppskatta det hela såsom nå-
j got i sig afslutadt, bildar det sitt omdöme
I efter enskildheterna; — men i
enskildhe-I terna har och måste hvarje konstnär ha
mycket gemensamt med sina föregångare;
det hvari han står ensam, såsom
sjelfstän-digt skapande, visar sig först i det hela.
Sanningen häraf skulle med lätthet låta
bevisa sig genom en hel rad exempel ur
just de sjelfständigaste mästarnes verk —
ända från Mozart, hvars fugerade tema i
uvertyren till »Trollflöjten» noggrant
öfver-ensstämmer med det första motivet i en af
dementis sonater, och ned till Schumann,
hvilken i första satsen af sin D-mollsymfoni
nästan ton för ton låter larghettot ur
Beethovens andra återklinga, eller — för att
välja ett alldeles färskt exempel — till
Brahms, hvars C-mollsymfoni man,
oberäk-nadt andra anledningar, väl äfven till stor
del på grund af finalens omisskänliga
erinran om Beethovens nionde symfoni
plägat benämna den tionde. Och detta är
dock alltsammans skapelser, hvilka icke
desto mindre så väl i sig sjelfva som gent
emot publikum bibehålla sin fullkomligt
oafhängiga sjelfständighet.
Nåväl, om detta alltså ger stöd åt det
gamla ordspråket hvilket »låter de stora
tjufvarne löpa», så borde man väl, äfven
om man känner sig mindre böjd för
skonsamhet mot de små, åtminstone icke hänga
dem utan laga dom och ransakning. Helt
visst kräfver musiken såsom den
individuelaste af alla konster städse en verkligt
utpräglad karakter; dock, likasom i lifvet
en sådan ej alltid tillika behöfver vara
ett fullständigt original, så äfven i konsten!
Och dessutom skall hvarje tidsriktning,
hvarje andlig strömning påverka de inom
dem gemensamt skapande konstnärerna —
likasom hvarje klimatisk zon ur jorden
framlockar en inom sig beslägtad flora —
och hvarje verkligt nyskapande snille kan
— på grund af den omständighet, att
konsten är lång men lifvet kort — mången
gång endast gifva antydningar af sina mest
vidtnående idéer och planer, hvilkas vidare
utveckling det blifver nödsakadt att
öfver-lemna åt en kommande generation. —
Men himlen skulle ju vara mörk, stode
blott de stora planeterna ensamma på
firmamentet, utan att vara förbundna med
hvarandra genom dessa myriader af
skimrande småstjernor!
Må derföre publiken icke för hastigt
såsom en blott gycklare förkasta en
komponist hvars fysiognomi i början förefaller
såsom en efterbildad mask; — det är helt
visst i stället ett medfödt slägtdrag man
der igenkänner, vid hvars anblick familjens
välvilliga vänner endast ha anledning att
fröjda sig! Och må åhörarne ej vara allt
för snabba att såsom en tjuf döma den
tonsättare hvars andliga egendom vid första
påseendet förefaller dem såsom orättfanget
gods; långt snarare kunna de, om de med
öppen blick betrakta saken, häri finna
endast ett rättmätigt arf från föregångare på
samma arbetsfält, af honom förvaltadt efter
måttet och arten af hans begåfning.
Från in- och utlandet.
yönköping den 28 maj.
Då vår och värma komma hufvudstadens
tea-tersalonger att stå obesökta, börjar i landsorten
den egentliga teatersäsongen, i det artisterna från
de större scenerna anträda sina tournéer. Äfven
å härvarande teater har man sålunda den 26 och
27 dennes haft gliftijen höra en opera gifvas på ett
sätt, som helt visst för mängen var en
öfverrask-ning. Kossinis glada och melodirika »Barberaren»
uppfördes nämligen då af fröken Tekla Falck samt
herrar Bjarne Lund, ilofer, Willström och
Berth-man. Trots den tryckande atmosferen i salongen
var publiken begge aftnarne talrik och animerad,
hvilket utan tvifvel i första hand får tillskrifvas det
utmärkta sätt, hvarpå fröken Falck utförde
Rosi-nas tacksamma rol. Med en klangfull röst
förenade fröken F. en hög grad af musikalisk
utbildning, som ädagalades i en glänsade koloratur
och en träffande karakteristik af rollens skiftande
sidor. Det goda totalintrycket led således ej af fröken
F:s lindriga indisposition under första
representationen eller af den obetydliga slitningen, som vid
den senare föreställningen förmärktes i andra
aktens final. Efter den bekanta arian i andra akten
samt den i tredje akten inlagda valsen utbröto
stormande bifallsyttringar.
Af de medverkande herrame gjorde sig herr
Ilofer bemärkt genom sina mindre vanliga
röst-resurser. Samtlige fylde sina roller på ett i det
hela lyckligt sätt, äfven om man ej kunde undgå
att anmärka den föga spanska karakteren hos
Fi-garo och grefve Almaviva. Man har från
hufvudstadens scen vant sig att såväl hos barberaren som
granden finna en elegans, som här alldeles
saknades.
Att ackompanjemanget, som utfördes å ett
ensamt pianoforte, endast skulle gifva en svag
ersättning för en fullsatt orkester var att vänta. Det
sköttes emellertid med färdighet och talang.
O.
Den svenska danujvartetten i Amerika
kon-serterar i Chicago. Från Osage City skrifves:
Den 31 Mars uppträdde här i operahuset den
svenska damqvartetten, eller som de med rätta af
amerikanerna kallas: »The Swedish Nightingales.»
Allmän förtjusning rådde. Harmonien i deras sång
är utmärkt, och deras enkla och flärdlösa
uppträdande är mycket tilldragande. Mezzosopranen är
klar och skön, och man kan blott frukta, när
sången är påbörjad, att man ej skall få höra allt.
Alten är makalös, och i synnerhet-i de sånger, der
fröken Ekström sjunger nagra toner ensam, faller
man i beundran. Basen eller kontraalten är, tro
vi, den enda i sitt slag. Vi hafva hört flere
kon-traaltar, men fröken Cedergren går lägre än någon
vi ännu hört. Sopranen, fågelrösten, är den
härligaste sopranröst vi någonsin hört, andras kunna
öfvergå hennes i styrka och skicklighet, men
fröken Larsons öfvergår allt i ljuflighet. Alla voro
förtjusta och pä så väl amerikaners som svenskars
enträgna begäran lofvade qvartetten att gifva ännu
en konsert, hvilken blifver den 18 April, då vi tro
huset blir fullproppadt. I Kansas City har bygts
ett nytt operahus. Den praktfulla salongen
invigdes med en konsert af svenska damqvartetten. En
korrespondent till »Svenske Härolden säger bland
annift: Omkring 600 personer voro samlade för att
lyssna till den förtjusande och imponerande
sången och deklamationen. »Svenskar och amerikaner,
unga och gamla, män och qvinnor, alla voro väl
belåtna. »Särskildt anslående voro de
national-drägter de svenska näktergalarne voro iklädda vid
sitt sista uppträdande. De mest dundrande
applåder belönade konstnärinnornas utmärkta
prestationer, som synas sakna motstycke, och vi hoppas
nästa höst ännu en gäng fä lyssna till de ljufva
toner, dessa illustra landsmaninnor veta att
framlocka.
-as-
Par Brie 0 le s sångkör i Malmö gaf d. 22 maj å
Knutssalen för ordens medlemmar och damer en
konsert, som var talrikt besökt och som erhöll en viss,
egendomlig prägel derigenom, att icke blott defl
talrika sångkörens medlemmar utan äfven alla
öf-riga närvarande bröder voro klädda i högtidsdrägt
med dekorationer. Af de utförda sångnumren torde
i främsta rummet böra framhållas Mendelssohns
storartade körer ur Sophokles’ sorgespel Antigone,
hvarjemte festen särskildt illustrerades genom
närvaro af k. kammarsångaren Simonsen och k.
kammarmusikern Lembke från Kjöbenhavn, hvilka båda
framstående artisters prestationer naturligtvis följdes
med stort intresse och framkallade de lifligaste
applåder af den talrika och eleganta publiken.
-<w-
Faris. La Taverne aes Trabans heter en ny
operacomique i 3 akter med text af Jules Barbier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
